Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 17. Den 26 Januari 1902 - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JEAN RABOUL OGH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. från föreg. nummer).
Namnet Jean Raboul skall ofta gå öfver mina
läppar, men frigjordt från den fasa, som man
funnit däri vid de tillfällen, då jag, oförstådd,
förtviflad och vansinnig, utslungat detsamma. Jag vill
lätta mitt bröst från den börda det burit, men
hvarken bitterhet eller hat får störa den outsägliga frid,
jag nu känner inom mig. Må de människor –
eller hvilka de väsen det nu varit, som vållat min
olycka – svara för sina egna gärningar! Och kan
Vår Herre förlåta dem, så går jag ur världen utan
att döma dem.
Mitt verkliga namn är Gustave Marmont, och
jag föddes under lyckligare förhållande än mången.
Min far var tunnbindare i en liten by strax
utanför Marseille, och om allt gestaltat sig efter
önskan, hade säkerligen mitt lif gått i andra banor.
Men genom misshälligheter, som uppstodo mellan
mig och de mina, skildes jag från dem, och vid
knappa 17 års ålder lämnade jag hemmet för att
skapa mig ett annat.
Fråga ej; det fanns en kvinna med i spelet,
och det var därför, jag förlorade detsamma. Hvad
vet en sjutton års pojk om känslornas äkthet?
Hon var vacker, gränslöst vacker tyckte jag, och
kunde det vara ett fel, att hon äggade mig med
större vyer? Då gillade jag slikt, ty jag drömde
om framgång och storhet och ville ej, att hon skulle
dela mitt utstakade öde. Åt henne byggde jag
luftslott, sköna som solen, till henne gaf jag mina
förhoppningars öfvermod och min ungdoms hela
okonstlade kärlek.
Vi skildes åt.
Jag drog ju ut i världen för hennes skull,
och den lycka jag sökte, var ämnad åt oss båda.
Tyvärr kom den ej i min väg, men väl fick jag
göra bekantskap med dess nära släktingar, nöd och
elände. Ungdomsifvern började svalna, men stoltheten
dref mig vidare.
Far dog, mor dog, Jag stod ensam. Mera
ensam än mitt unga sinne tålde vid, och jag tänkte
med sorg och förtviflan på de båda gamla, hvilkas
sista stunder jag förbittrat.
Och hon, som skulle vara mig ett stöd och
maning till fortsatt kamp, hon glömde alla våra
minnen, alla sina löften och lät mig styra den
kurs, jag kunde. Jag var icke gjord att tas med
det lif, som sedan började, och jag sjönk, sjönk så
djupt, att hvarje tanke på återupprättelse blef
utplånad ur min själ.
Hvar jag fick bröd ifrån, vet jag ej, hur jag
lefde, är mig en gåta. Jag sof under bryggorna,
svalt och tiggde om hvartannat, men stal gjorde jag
aldrig. Sedan jag kommit till Paris, rågades
måttet, och jag blef en af dem, som ni ännu i dag
skall återfinna i de stora svältkvarteren, nödens,
brottets och förtviflans hemvist.
En kväll, jag skall aldrig glömma den, hade jag
sökt mig nattkvarter på en af de många bänkarne,
som man placerat i hörnet af Rue Royale och
Boulevard Malesherbes, snedt emot Madeleinekyrkan.
Jag låg där hungrig och förtviflad, vridande mig af
och an, utan att kunna somna. Gatulifvet hade
stannat af, blott någon enslig vandrare ilade förbi
då och då. En sådan kastade en tidning från
sig, och då han försvunnit, grep jag den med
afsikt att använda den som – hufvudkudde. Jag
läste annars nästan aldrig en tidning, och utan
svar må jag fråga, hvilka de makter voro, som
brakte mig denna i händerna, och hvilka öden
som väntat mig, därest jag ej nu vid en gaslyktas
sken hade genomögnat de rader, hvilka i sig
inneburo uppränningen till detta fasansfulla skede
i mitt lif.
Och dock var innehållet i denna annons af
sådan oskyldig betydelse.
En person, så lydde den, villig att tjänstgöra
vid hypnotiska experiment, hänvände sig till
doktor Jean Conradee Raboul, 24 Avenue Marigny.
Det flög som en blixt genom min hjärna, att
nya möjligheter öppnade sig för mig. Visst var
jag sluskig och eländig, men å andra sidan gällde
ock, att jag utan tvekan skulle låna mig med kropp
och själ till hvad som än kunde komma i fråga.
Det blef mig så klart, att ingen annan kunde
erbjuda samma fördelar som jag, och jag pinades
blott vid tanken att möjligen vara eller blifva
förekommen. Tidningen var visserligen af färskt
datum, men hade utkommit redan på morgonen och
i mina ögon var det, som om den annonsen dominerat
allt annat och varit mest framträdande. Långsamt
skredo timmarne i natten, och sömnen flydde mig.
Jag vandrade gata upp och gata ned, strök förbi
doktor Rabouls hus. Sökte inbilla mig, att mitt
hopp var tokigt och meningslöst, att doktorn vid
min blotta åsyn skulle jaga mig på porten, men
kunde dock ej afhålla mig från att invagga mig
i ljufva drömmar om ett ordnadt lif, fritt från svält
och köld.
På slaget 8 stod jag framför Avenue Marigny
24, och med bäfvan gjorde jag min förfrågan hos
portvakten. Helt misstänksamt förde man mig upp
till doktorns våning, och sedan jag väntat en dryg
timma, blef jag anmodad af en livréklädd herre
att följa honom. All den lyx jag såg,
sammansnörde mitt hjärta, och allt tydligare började jag
inse det orimliga i mina förhoppningar. Efter att
ha passerat en del rum, stannade min följeslagare
plötsligt och knackade varsamt på en dörr, som
spärrade vår väg.
»Stig in», ljöd det inifrån. Dörren öppnades
och jag stod ansikte mot ansikte med doktor Jean
Conradee Raboul.
Känslan af det oresonliga i mitt tilltag blef i
ett nu så öfverväldigande, att jag med tystnad mötte
de första ord, som ställdes till mig. Men jag var
dock nog herre öfver mina sinnen för att uppfatta
hvilken roll jag påtagit mig, och fastän två kalla,
granskande ögon blickade mig till mötes, lyckades
jag dock genom en yttersta viljeansträngning att
samla mina tankar.
»Ni önskar», ljöd det än en gång från doktorns
läppar.
Till svar räckte jag honom tidningen och
tillade:
»Jag har kommit, emedan jag trodde, att ni
hade användning för en karl af min kaliber. Jag
vet ej, om jag är lämplig för hypnotiska
experiment, men därest de fordra allt intill min fattiga
själ, mot det att jag får mat och skydd, så är
jag villig göra bytet.»
Det kalla öfverlägsna i doktorns drag försvann
vid mina ord, och jag trodde mig i stället spåra en
viss skymt af öfverraskning.
»Så», sade han, »ni har infunnit er tillfölje af
min annons. Hur är ert namn?» tillade han
efter en paus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
