Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 2 Februari 1902 - Steindelkvartetten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STEINDELKVARTETTEN.
Efter fotografier och korrespondens till HVAR 8 DAG.
De musikaliska underbarnen, som när de för en
hundra år sedan först visade sig vid horisonten,
voro något noch nie dagewesenes, råkade tämligen
snart i misskredit till följd af den svindel
som konkurrensen äfven på detta område alstrade.
Och man betraktar i allmänhet än i dag dessa då
och då uppdykande företeelser med tämligen
misstrogna ögon.
Men för Steindelkvartettens små
trollkarlar glömmer man genast alla
fördomar. Man står inför något äkta,
och icke ens den rättmätiga häpnaden
öfver dessa konstnärers stora ungdom
inkräktar i nämnvärd mån på den rena
musiknjutning det är att höra deras
prestationer. Ty så länge de spela
glömmer man nästan hvilka som spela,
så fängslar det oändligt fina
föredraget hela ens uppmärksamhet
Kvartetten består af musikdirektör
Albin Steindel från Stuttgart med sina
tre söner Bruno, elfva år, Max, nio år och Albin,
sju år. Bruno är pianist, Max spelar cello, Albin
violin och pappa själf viola. Denna enastående
kvartett uppför nu – utantill (!) och med ful
ständig likgiltighet för alla tekniska svårigheter –
flersatsiga kammar musik verk af Handel, Mozart,
Beethoven, Brahms o. s. v. Och det är icke något
maskinmässigt upprabblande af en innött läxa, utan
deras spel präglas af en innerlig finhet och en
delikat förståelse, som knappt kunde komma verkets
anda närmare. Man märker aldrig en tvekande
insats, aldrig en famlande intonation, aldrig en
slitning, allt går med den mest fullkomliga, men dock
alltid allvarliga otvungenhet.
Musikdirektör
ALBIN STEINDEL.
I de solonummer som äfven förekomma på
programmet ha de rundkindade krabaterna hvar
för sig tillfälle att visa hvad de kunna åstadkomma.
Sjuåringen blinkar inte en gång åt de dubbel
greppspassager och öfriga »figurer» han kan råka utför,
nioåringen företar de mest halsbrytande vågstycken
på sin stora cello och elfvaåringen vid flygeln
ackompagnerar sina bröder samr uppvaktar oss med
Bach, Chopin, Schubert, Liszt m. fl. Och äfven
nu spelade allt utan noter. Men aldrig får en
virtuosmässig bravur tränga sig i förgrurden, allt jämt
är det spelets själ, som verkar så fängslande. Den
fläkt af rörande barnslighet, hvilken hvilar däröfver,
ger det äfven ett eget behag.
Det säger sig själf, att entusiasmen är stor, hvar
kvartetten låter höra sig. Öfverallt äro publik och
kritik eniga i ett öfversvallande beröm och icke
minst lycka har kvartetten haft i London och Paris,
där den varit formligen öfverhopad med smickrande
inbjudningar till soiréer i de högsta kretsar
För att om möjligt för HVAR 8
DAGS räkning lyckas förvärfva ett
porträtt af de berömda småttingarna
och deras far, uppsökte vi dem, dagen
efter den Steindelkonsert, som vår
lyckliga stjärna låtit oss öfvervara, i det
hotell, där de tagit in. Direktören tog
mycket älskvärdt emot oss, gaf
oss löfte om porträttet och invigde oss
äfven i sin enkla »metod»: Hos alla
gossarna märkte han redan mycket
tidigt ett utomordentligt fint
musikaliskt gehör. Från och med fyra års
ålder har han sedan undervisat dem
högst två timmar dagligen, på deras resp.
instrument. Bruno, pianisten, spelade redan efter
ett halft år två Lieder ohne Worte offentligt. Vid
sju års ålder uppförde han bl. a. pianokonserter
med ackompagnement af orkester i Kristallpalatset
i London. Om den framgång han hade, vittnade
tre guldmedaljer som i Brüssel, Ostende och
Bankenberghe tilldelades honom. Den dag, som i dag
är, spelar han öfver 500 stycken af olika kaliber
utantill. Äfven de andra bröderna ha med lätthet
tillägnat sig sin fars undervisning och hjort
förvånande raska framsteg. På sina konsertresor har
direktör Steindel för princip att aldrig låta barnen
uppträda på mer än fem konserter i följd. Sedan
måste alltid en tids paus följa. Äfven i öfrigt gör
han allt för att skydda dem från utifrån forcerad
utveckling och öfveransträngning. Hvilket ju icke
är oförenligt med ett genialt tillgodoseende af hvad
deras begåfning redan vid så unga år gör möjligt.
På vår framställan, om icke direktör Steindel
snart ämnade sig till Sverige också, svarade han,
att han visserligen ännu knappast tagit den frågan
i öfvervägande, men att han gärna, när lägenhet
bjöde sig, skulle vilja stifta bekantskap med det
sjungande folket däruppe i norden.
Må HVAR 8 DAGS porträtt af den berömda
kvartetten vara en god början till denna
bekantskap!
BRUNO, 11 år, pianist.
ALBIN, 7 år, violinist.
MAX, 9 år, cellist.
Pégué Ennes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
