Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 27 April 1902 - Hvar 8 Dags novellblad. X. I dödsfara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. X.
I DÖDSFARA. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
»Kom hit, Tapper! Kom hit!» ropade min vän
Mark Graham till sin vackra, stora
newfoundlandshund. Djuret lydde genast och med alla tecken till
förtjusning mottog han de smekningar hans herre så
frikostigt slösade på honom.
»Ni synas vara goda vänner, ni båda», sade jag
och lade handen på hundens lurfviga hufvud.
»Ja, skulle du icke vara god vän med den som
räddat ditt lif?»
»Säkerligen, men låt mig få höra hur därvid
tillgick!»
»Tag en ny cigarr och lägg undan boken, så
skall du få höra historien. Och du Tapper», sade
han, vänd till hunden, »lägg dig här under tiden.»
»Du kommer ihåg, Ralph, huru jag som många
andra blef smittad af hvad man kallade ’den andra
guldfebern’ vid den tid, då de nya guldfälten
upptäcktes i Nevada. En vacker dag reste jag ut och
började gräfva, men kom snart underfund med att
detta arbete ej passade mig. Jag öppnade då en
liten affär och började praktisera som läkare. Det
var då jag blef ägare till Tapper. Jag fick honom
som liten valp af en irländsk grufarbetare, hvilken
jag skötte under hans sista dagar.
»Kort efteråt flyttade jag till en plats, som hette
Truckee, där järnvägen passerar Sierra Nevadas
branta stigningar. Här stannade jag i tre år och
såg huru den stora förbindelseleden mellan de båda
verldshafven fullbordades. Jag fick en mycket
vidsträckt praktik och blef ofta eftersänd af patienter
fjärran från den trakt, där jag bodde.
»Under dessa färder tog jag ofta vägen genom
de långa snötunnlarne. Dessa bestodo af långa
träskjul, byggda öfver banvallen och ofta en kilometer
långa. Landsvägen däremot utgjorde i dessa
trakter mest en ofarbar bergstig, hvarför jag sparade
både tid och krafter genom att rida genom tunnlarne.
»Innan järnvägen var öppnad passerades banan
endast af ett gruståg då och då.
»Sent en afton fick jag bud, att en man i byn
nedanför blifvit illa tilltygad i ett af dessa ’stilla
slagsmål’, som guldgräfvarne roade sig med
alltemellanåt, och att han nu behöfde min hjälp.
»Jag bad budet skynda tillbaka och gaf
samtidigt order att den sårade skulle hindras från att
förblöda.
»Tio minuter senare satt jag i sadeln, och
ytterligare fem minuter tog det mig att köra Tapper
tillbaka till sin hundkoja. För första gången i sitt
lif försökte han att visa sig olydig. Han gick
slutligen tillbaka, ehuru synbarligen ytterst nedslagen.
»Då jag ankom till snö tunneln stannade jag
tvekande. Skulle jag våga mig igenom eller ej ?
Öfvertygad om att intet tåg var att vänta förrän på
morgonsidan, red jag in i densamma. Trots det
egyptiska mörkret tog min häst sig fram ganska bra.
Kommen ungefär halfvägs stannade han och var
omöjlig få ur fläcken. Jag försökte med sporrar
och piska, men förgäfves. Han darrade i hela
kroppen, hvarför jag steg af för att leda honom förbi
det ställe han fruktade.
»I detsamma upplyste en blixt tunneln och, vid
bergväggen upptäckte jag en gestalt. Men innan jag
hann göra en rörelse, hade jag fått ett så häftigt
slag, att jag bedöfvad tumlade baklänges.
»Jag hade förnimmelse af att någon genomsökte
mina kläder. Då jag vaknade till medvetande
befann jag mig fortfarande på samma plats, säkert
fastbunden tvärs öfver järnvägsskenorna.
»Till en början fattade jag ej min belägenhet,
men så småningom fick jag den fasansfulla
situationen fullt klar för mig.
»Fastbunden till händer och fötter och
urståndsatt att göra en rörelse, förstod jag nu hvilket
öde som väntade mig. I daggrynningen skulle
gruståget med arbetspersonalen passera tunneln,
och då – –
»Fastän det var bitande kallt, pärlade stora
svettdroppar ned från min panna. Förtviflad
uppgaf jag höga nödrop, men endast ett doft eko
upprepade min klagan. Trots min kvalfulla
belägenhet tyckte jag, att tiden ilade undan allt för fort.
»Slutligen såg jag i takets remnor dagens första,
strålar, och med en bön på mina läppar svimmade
jag.
»Då jag vaknade var jag ej längre ensam.
Någonting slickade mig i ansiktet och jag kände en.
fuktig nos tryckas emot mina värkande handleder,
»Jag kan ej beskrifva den glädje jag erfor, då.
jag vände hufvudet och fick se min hund, Tapper.
Han märkte min rörelse och gaf till ett glädjeskall.
Genast fattade han min belägenhet och började
gnaga på mina band. Jag uppmuntrade honom,
men som jag låg där med hufvudet mot rälsen, fick
jag höra en svag susning likt en aflägsen bisvärm.
Detta ljud tilltog i styrka – jag kunde ej längre
misstaga mig – det var gruståget.
»Min modiga hund förstod den förskräckliga
varningen, och under ett klagande tjut arbetade han
energiskt på att genomgnaga repen.
»Ansträngande mina krafter till det yttersta
gjorde jag ett häftigt ryck – repet gaf vika, och mina
händer voro fria.
»Men ännu återstod fötterna och tåget var
nästan inpå mig. Jag kunde höra lokomotivets pustande,
och redan började tåget signalera innan det rusade
in i tunneln, då jag erinrade mig att jag hade
en lancett i fickan. Verkligen – tjufvarne hade
låtit mig behålla den!
»Med vild ifver prässade jag den lilla knifvens
skarpa egg mot repet. Det brast, och med ett
vildt glädjetjut tumlade jag från skenorna och sjönk,
darrande som ett förskrämdt barn, mot trätunnelns
väggar, just då det hväsande och bullrande odjuret
rusade förbi.
»Tapper och jag hade en liten kärleksscen för oss
själfva där inne i den skumma tunneln, hvarefter
jag återvände till byn och berättade hvad som händt
mig.
»Det väckte allmän förbittring i hela trakten,
och kort därefter fick jag tillfredsställelsen att se
bofvarne gripna och behandlade enligt ’lynchlagens’
strängaste paragrafer.
»Se där orsaken, hvarför jag är så fästad vid
min präktiga hund. Och jag tror nog du tycker
han är värd att hålla af, och att han gör skäl för
namnet Tapper.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
