Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 18 Maj 1902 - Raggen. Berättelse för HVAR 8 DAG af Gösta Geijer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RAGGEN.
Berättelse för HVAR 8 DAG af <b><i>Gösta Geijer.</b></i>
Raggen var herrgårdsstallets äldste häst. Han
var brun, liten, kort, satt och knubbig, hade en
lång, yfvig svans, som nådde ända ned till
golfvet, och en man, hvilken från den tjocka, breda
halsen höjde sig, styf och hvass som ryggfenan på
en fet aborre. Hur mycket man än ryktade honom,
såg han ändock alltid ruggig ut, och sådan hade han
varit så långt man kunde minnas; däraf namnet.
Inte var det just hvarken fint eller vackert, men
Raggen själf var ingendera heller. Han var dock
det som bättre var. Drog man undan den långa
pannluggen, mötte en ett par fromma, kloka ögon,
trovärdiga och uttrycksfulla som en rättfram,
redbar och bottenärlig människas. Därtill var han
sträfsam utan knot, villig i sitt arbete ända till
outtröttlighet på färdevägame som på åkerfälten
eller i skogen.
Ingen af hans kamrater hade ännu, trots hans
år, gjort honom rangen stridig af att vara den
starkaste på stallet.
Aldrig hade man hos honom funnit ett »vått
hårstrå», hur mycket han än forcerades, ej ens
efter de långa, ansträngande kvarnresorna, då
däremot de andra arbetshästarne voro löddriga af svett
och uppgifna af trötthet. Sträjkade det för dem i
de besvärliga hålvägarne i skogen framför
timmerkälken, spände man Raggen för, och framåt gick det
som en dans. Men också fick han den bästa ans
och vård af sin gamle vän och gynnare Thorson,
kusken, hvars förklarade gullgosse han ända från
liten fölunge städse varit. Gud nåde den, som sade
ett hårdt ord till Raggen, eller den af
drängpojkarne, som gaf honom ett oförtjänt rapp och det
var det alltid så att Thorson hörde eller såg
det: ordet gafs då med ränta tillbaka och piskan
rycktes ur den agandes hand och applicerades med
ännu mera eftertryck på hans egen rygg.
Pepita var Raggens raka motsats. Hvit, hög,
smärt och finbyggd, alltid nyryktad, med ständigt
glänsande hud och vågig, välkammad hängande man,
stod hon i spiltan bredvid. Hon var en riktig
ögonfägnad, men nästan också ingenting annat.
Det var med henne som rned så många andra
af hennes kvinnliga pendenter, som tyckas ha
kommit hit till världen endast för att låta sig
exponeras och födas af andra, enär de af bristande
högre lif anse arbetet som en börda och ej som
en nödvändig, pliktskyldig lifsuppgift. Den enda
börda Pepita tålde, var godsägarens unga dotter,
fröken Anna.
Men med henne på sin rygg, kråmade hon sig
förnöjd, sirligt och kokett, med vaggande, trippande
gång och kär själfmedvetenhet som om det för
jorden i sin tur varit en ära att få bära henne. Då
det ej behagade henne längre, tvärstannade hon,
kunde hvarken med lock eller pock förmås att gå
vidare, utan vände därpå ridspö, sporrar och
tyglar till trots åter hem. Egensinnig, istadig och
omöjlig för all dressyr hade hon sedan länge varit
bestämd för en kula i pannan, men fick på unga
frökens enträgna förböner lefva, lefva för att hon
var så vacker och fröken till en sådan
förnöjelse. Hvarje morgon kom denna ned till
stallet och gaf henne socker och skorpor. Med nådigt
välbehag lät hon sig smaka tills hon blef mätt,
men då nafsade och bet hon, när och hvar hon
kunde komma till.
»Stygg är du», jollrade den förtjusta damen,
»men du är ändå så ’rysligt söt’, att man nästan
kunde äta upp dig.»
Förmodligen tyckte Pepita detsamma om henne.
»Får inte Raggen något», manade en gång
Thorson för sin gamle vän, då denne smågnäggande och
med bedjande ögon följde läckerheterna, som endast
kommo grannen till godo.
»Usch, fy! Den gamle fulingen!»
»Ful? Det är därför att fröken inte ser längre
än näsan är lång.»
Sinnet stack upp på fröken, alldeles som
hennes näsa, hvilken, ovanligt liten och ful, var lika
ömtålig som ögat.
»Håll du styr på din tunga annars kunde det
hända jag rapporterar din näsvishet, och då får du
se, hvems näsa som blir längst, din eller min.
Alltid skall du hacka på den stackars Pepita.»
»Den där ej vill arbeta, han skall ej heller
äta.»
»Är det du som föder henne, kanske?»
»Nej, Gudskelof!» muttrade Thorson, i det han
gick efter en rågad kappe hafre och tömde i
Raggens krubba.
Thorson tillhörde detta nu snart utdöda species
af gamla landtliga, intelligenta adelskuskar, hvars
förfäder, led efter led tjänat hos samma familj,
oumbärliga gamla herrgårdsinventarier, hvilka därför
enligt gängse tradition städse fått ha sitt språk och
hufvud för sig. Medveten härom skrädde han just
därför ej alltid orden, men man öfversåg härmed,
så mycket mer som man visste, att han var af
det bästa virke, om ock ytan var skroflig och
kantig. Thorson var på sitt sätt äfven filosof
och för öfrigt en gammal underlig kurre. För
honom existerade endast bibeln och stallet.
Med den förra höll han sig helst i enrum, så
ock med hästarne när han så kunde, d. v. s. på
hvilodagarne.
Då var han vid det blidaste och bästa lynnet,
gick från häst till häst, fägnade sig med
berättigad stolthet åt deras goda hull, talade med dem,
pysslade om dem på allt sätt, ägnade dem sina
särskilda ömhetsbetygelser, alla utom en Pepita,
För henne om hon ock alltid fick sin
ordentliga skötsel hyste han en afgjord motvilja. Hon
var för honom, idogheten själf, ett »otäckt stycke»,
inkarnationen, af det föraktligaste han visste det
sysslolösa och det vanartiga. Och intrycket häraf
skärptes ännu mera genom den omedelbara erinran
det väckte om ett tycke han en gång haft, som
för alltid rubbat hans goda tro om kvinnorna och
gjort honom till en gammal »gubbdräng» och en
inbiten kvinnohatare. En vacker, men lättfärdig
kammarsnärta hade nämligen svekfullt brutit den tro
hon skänkt honom för en annan, då han, Thorsoit
var för gammal och ful.
Kantänka filosoferade han ungdom och
fägring det var nog för »ett äktenskap af Gudi»,
men handlingskraft, heder och rättrådighet det var
inte mera beständigt och vackert än ett fagert skinn,
inte nog att bygga på inför Vår Herre. Och så
tyckte äfven de i grund och botten, de som
låtsades vara dygdiga.
Nej, de voro lika orena i hjärtat allesamman,
de kortsynta slamsorna.
Nåja: det ena är alltid en följd utaf det andra
här i världen, och hon hade till sist fått sitt,
stackar’n. Nu hade emellertid Thorson hämnats:
barnen hennes försörjde han i smyg, sedan hennes man,
svag och viljelös, några år efter bröllopet supit ihjäl
sig, och hon, oduglig till allt, kommit på
fattigvården.
Och den unga, rara fröken, som han fordom sett
upp till som en gammal gårdvar till sin herre, var
inte hon med på väg att stöpas i samma mått, hon
som alla de andra. Var inte hon en Pepita hon
med? Jo, jo men! Och han, Thorson, han var
Raggen. Alldeles!
(Forts. sid. 530)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
