Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 8 Juni 1902 - Bunden. Av E. Walter Hülphers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BUNDEN.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG.
Vi börja i dag en berättelse af den begåfvade unge
svenske författaren E. Walter Hülphers, hvilken
tvifvelsutan skall vinna våra läsares intresse.
I.
Landsvägen går fram genom en skogig ängd.
Den är täckt med lös, finkornig, gul sand och
rullsten, som doft stöter mot fordonets hjul, men
sjunker undan för dess tyngd. Hjulen sjunka djupt
ner däri, hästen har tungt att draga, därför går
det långsamt fram, blott fot om fot, och ljudet af
hofvar och hjul är dämpadt, så dämpadt som om
allt ginge på en mjuk matta. Endast ett lätt frasande
försöker att störa stillheten, men snart dör det inne
bland stammarne och når inte fram till det
tvärbranta, höga, kala berget, som till höger gråbrunt
och dystert höjer sig högt öfver trädtopparne upp
mot den djupblå skyn. Endast då och då kommer
någon där förbi. Det är en och annan bonde från
de ofvanför belägna byarne, som kommer med ett
lass bräder från sågverket en half mil därifrån, nere
vid elfven. Det är ett och annat lass mjöl, som de
närmast boende bönderna ansett bäst att ta från
kvarnen, också där nere. Fotgängarne komma
sparsamt, beroende på de långa hållen. Det är hvila
och ro öfver allt, djup ro, där suset i granarna
smeker och lugnar.
Till vänster, på andra sidan diket, löper en
gammal grå gärdesgård, betäckt med lafskägg och gul laf.
Här bruka småfoglarne bygga sina reden. Ett snår
af unga granar hjälper den att stänga för. Det
glesnar så småningom längre fram, men blir i stället
desto högväxtare, till slut blir det en rad
högstammiga granar, bakom hvilka ängsgrönska ljusare
skymtar och till sist springa de i sär. Då ser man från
vägen inkörsallén och den två våningar höga gula
herrgården med sitt svarta papptak, sina hvita
fönsterlister och sina två flyglar.
Vangsta ligger högt uppe på en sluttning af
ängar mot en djup bäckdäld. Till höger om gården,
från landsvägen räknadt, ligga de långa uthuslängorna,
som sluta med tvänne gulgrå halmstackar, där ägorna
i vida fält taga vid, dock från landsvägen åter
skyddade genom smala, delvis afbrutna band af tall och
gran, mest gran. Och sen tar åter skogen vid,
sjumila lång, går berg upp och berg ner, springer
isär kring myrar och sjöar, öppnar sig här och där
i gräsbevuxna gläntor, där små bergbäckar, klara
och ormbunkskantade, sorla fram, ända ut till hafvet.
Men det vackraste af allt är ändå promenaden
nedanför gården utefter ån. Här hänga stora alar
sina mörka grenverk som tak öfver den lilla
strandstigen. De spegla sig i det mörka, djupa vattnet
med små, blänkande hvirfvelgropar här och där, ty
strömmen är stark. Det susar i träden. Nej det
är bruset från fallet, som bäcken gör en liten bit
längre ner. Här är det som om träden inte vågade
sig ända ner till strandbrädden, eller är det blott
för att solen skall få verka i hela sin styrka och
glans? Just där bäcken gör ett vackert hopp på
flera meter, skummar, kokar och fräser, ligger en
liten låg strandäng med ranunkler och vildvioler.
Se, nu kommer solen skjutande ur ett stort, hvitt
sommarmoln! Ängen ljusnar, ranunklerna blänka,
skummet i fallet gnistrar som safirer, smaragder,
rubin, turkos. Det susar och brusar, och det gamla
förfallna kvarnverket på andra stranden med sitt
trasiga hjul och sina mosskantade gluggar tyckes
drömma öfver någon trolsk och underlig saga till
melodierna från fallet och den brant uppåtstigande
granskogen där ofvanför. Och så har den legat
och drömt i många långa år, från den tid, då farfar
och farmor voro unga. Det var då som Vangsta gård
såg sina minnesrikaste dagar. Och viljen I lyssna,
skall jag tälja eder en saga, som jag själf en ljuslett
sommarnatt uppfattat den, då jag med benen
dinglande öfver den gamla kvarnens hjulhus satt och
kastade efter öringarne och harren.
II.
På den tid, då denna historia tilldrog sig, ägdes
gården af Erik Krycke, en gammal man, som stundom
var hänvisad till kryckan och hvilkens talförmåga
lidit men af ett svårt slaganfall. Men under de
hvita buskiga ögonbrynen kunde ännu de mörka,
underliga ögonen flamma, då någon gjorde honom
emot. Erik Krycke till Vangsta hade haft ett hetsigt
lynne i unga dagar, och det lynnet hade han låtit
gå i arf till sin enda dotter.
Hon var vida omkring beryktad för sin skönhet
och sitt goda hufvud, men man drog sig för henne.
Då »fröken på Vangsta», lång och smärt och ståtlig,
kom susande på faderns vildaste ridhäst utefter
landsvägarne, med brand i blicken, näsborrarne vidgade
och munnen hårdt hopknipen, då tyckte man att det
låg för mycket af karl hos henne. Den som hon en
gång blir kär i, den får allt veta att han lefver,
menade man. Vidare brukade hon läsa sådana där
böcker, som man ej gärna ville släppa i en ung
flickas hand och yttrade sig ofta om saker och ting,
som kommo människor att häpna och tiga. Om
fröken på Vangsta också retade nyfikenheten och
man gärna, så gärna skulle ha velat komma henne
nära, så höll man sig ändå på behörigt afstånd.
Man var rädd för de där stora, svarta ögonen, som
kunde se så hårdt och kallt, nästan med förakt.
Och ingen hade sett dem vekna. Jo, så ofta hon
såg på sin stackars ofärdige far, fick hon alltid
någonting så varmt och vackert i blicken, det var
nästan som om en mor sett på sitt barn. Honom
älskade hon varmt och innerligt, och ändå hade han
aldrig i sin krafts dagar visat sig så särdeles klemig
och mild mot den uppväxande dottern.
Erik Krycke hade som ung jägmästare kommit
dit i trakten med en fäderneärfd förmögenhet på
fickan. Han köpte Vangsta i förfallet skick och
reparerade gården. Han utvidgade odlingarne med
sällspord kraft och dristighet och hade fått bo tämligen
ensam på sin ensamt belägna gård, ty man drog sig
för hans tunga och hans obändiga lynne. Men det
gick också berättelser om att ett vildt lif borta på
Vangsta ej hört till ovanligheterna, åtminstone se’n
hans hustru dog. Hon hette Magnhild liksom dottern,
men hade varit ljus och sällspordt blid.
Godset hade under Erik Kryckes förvaltning
blifvit ett af de vackraste i trakten, han kunde i
sanning kalla det för en vacker lifsgärning. Och nu ...
ja, nu var han orkeslös och måste låta det
öfvergå i andras vårdande händer, lämna det åt andras
omtanka och omsorg. Han skaffade sig en förvaltare,
hvilkens arbete han öfvervakade från dikesrenarne,
så ofta han kunde föra sig fram. Men nu började också
blicken försvagas, han kände, att aftonen var nära.
Om han ändå haft en son i stället för en dotter ...
Men godset och gården, som han själf älskat så högt,
uppfostrat som sitt barn, det fick inte gå ur hans
släkts händer, det fick inte ... I värsta fall finge
han testamentera det till Alvar Krycke, hans
brorson och nuvarande förvaltare, mot att han sörjde
för Magnhilds framtid och gaf henne hemgift då hon
skulle gifta sig ... Gifta sig? Hon blef nog
aldrig gift, men om ... hvarför inte då lika gärna
med ... På det sättet kom ju godsets herre ändå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
