- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) /
704

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 3 Augusti 1902 - Ovärdig. Forts.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

erfarenhet af och med ens tyckte hon sig se vägen. —
Om hon riktigt kunde få honom att se hvilken
skillnad det var mellan henne och Meli, hur olika de
voro, — månne han då inte skulle förstå hvem, som
Tar den bästa — och välja rätt!

Hon lutade sig fram mot honom med glänsande
»ögon, leende, men med en skälfning kring läpparne.
Han hade bara velat höra om Nanni själf — nå,
han skulle väl få sin vilja fram då! — Och hon
började att tala om sig själf, tanklöst, själfsvåldigt,
alldeles som förr, då hon brukat berätta för Meli,
blottande sitt lif och sina tankar för honom med en
öppenhet, som hon själf fann oblyg. — Hvarför
skulle hon göra sig bättre än hon var? Hon tyckte
om kurtis och nöjen och lustbarheter — arbete och
plikt, det var ju bara tvång, bäst att slippa ifrån
sådant — och kärlek! — nej, något sådant fanns
inte till för henne. Inte komme hon åtminstone att
gifta sig för kärleks skull — nej då! en gammal,
rik gubbe, som gaf henne allt, fullt upp, och snart
lämnade henne, som ung änka — se det vore
något det!

Hon blef uppsluppen, nästan vild, så som det
ibland kunde komma åt henne — kom i riktiga
skrattparoxysmer vid att se hans häpna, förvånade
min och inflikade i sitt prat upplefvade händelser
och episoder, som till fullo visade att som hon
talade, så hade hon också lefvat.

Hela tiden hon pratade satt hon och iakttog den
unge mannen med en ifver, som ej lät en enda
skiftning i hans utseende undgå henne. Hon såg hans
öfverraskade uppsyn bytas i harm och ogillande, hon
såg hans ömma, vänliga blick hårdna och bli
mönstrande och sträng, hon kände hur hela hans väsen
liksom stelnade och undergick förvandling, men hon
häjdade sig icke.

»Det var allt ett gladt lif fröken Nanni fört»
— hur kärf och torr hans nyss så ömma röst lät
— »Var fröken Meli också med på allt detta?»

»Meli — usch nej — inte bryr Meli sig om
något roligt! Hon frågade bara efter de sjuka och
att vara förestånderskan i lag. — För resten reste
Meli hem, så ofta hon kunde få ledigt — nöjen och
kurtis det begrep hon sig inte på, det var inte för
henne, men fick hon föräldrarne eller syskonen in
till sta’n och fick gå med en barnunge i hvar hand,
då först var hon nöjd.»

»Jaså, fröken Meli tyckte så mycket om sina
syskon. Det är goda människor, som tycka om
små barn och vörda sina föräldrar, fröken Nanni.»

»Ja, men fasligt tråkiga!» Nanni skrattade till
med en snyftning i rösten, som han inte märkte.

De sutto tysta en stund och Nanni kämpade
med gråten, som ville fram. Hon förstod, att hon
inte längre behöfde befara, att Fritz Stål inte skulle
inse Melis värde framför henne själf. Det var
förstås detta hon velat hela tiden — men, hon hade
aldrig trott att det skulle kännas så svårt! — Efter
en stund började han tala själf och göra frågor —
han ville ha reda på allt som rörde Meli, om hennes
hem, hennes arbete, om hur hon nu hade det. Och
allt som han frågade, kände hon hur förändringen
kom, hur hennes egen bild inom honom krympte
samman och höljdes i skugga och hur minnet af
Meli åter började röra sig starkt och lifskraftigt,
formande ett kvinnoideal, som stod så högt öfver
Nanni själf, som himlen öfver jorden — trofast,
hjärtevinnande och kyskt. — Han hade bytt plats
och satt nu på en kullfallen trädstam, ett stycke
från Nanni. Hans stora, kraftiga händer ryckte
frånvarande upp gräs och mossa från marken bredvid
honom, rned mildt drömmande blick såg han bort
öfver Nanni utåt rymden. — Då och då med långa
mellanrum gjorde han Nanni en fråga, som hon
sakta besvarade — en fråga om Meli! —

Hon såg, att solen började dala och att
skuggorna föllo långa, den stundtals påkommande
tystnaden blef tryckande, men hon rörde sig icke. Hon
kände det som om hon var dömd att sitta här i
all evighet, krossad och förintad af en kvinnas
hårdaste straff — det att känna sig föraktad af
en god man. Till slut såg han på sin klocka och
reste sig. — »Half åtta! — Då är det bäst att gå
hem. — Jag har litet att göra på kontoret och kan
ej dröja längre. Följer fröken med?»

Hon såg förvånad upp; hon var inte vand vid
att någon tänkte på tiden, där hon var med. Men
så kom hon ihåg sig — han brydde sig inte om
henne mer — han hade återvändt till Meli.

»Jo, jag följer med», sade hon lågmäldt. Det
hade kommit en så underlig, rörande stillhet öfver
henne, men mannen bredvid henne såg det inte. —
Tysta gingo de skogsvägen framåt och veko af in på
stora landsvägen. När de kommo till den lilla
stigen, som förde bakvägen upp till kontorsbyggnaden,
stannade han och lyfte på hatten.

»Jag får gå genvägen — jag har allt litet brådtom.
God afton, fröken Nanni!»

Hon förstod att han ville blifva af med henne
så fort som möjligt och hälsade utan ett ord. Så
raskade hon på stegen — hon måste se till att vara
hemma före doktorns kvällsrond.

Några veckor därefter flyttade Fritz Stål från
bruket. Nanni gick omkring, tyst och med bleka
kinder; hon visste folk sade, att hon sörjde öfver att
den unge bruksbokhållaren rest utan att fria, men
hon brydde sig ej därom — allting hade blifvit
henne så likgiltigt.

Och så gick sommaren och hösten kom.
Provinsialläkaren tog 6 veckors tjänstledighet och reste
bort och vikarien var en ung man med arbetsifver
och fallenhet för det kirurgiska. Han fyllde
sjukhuset med patienter, gjorde lyckade operationer och
gaf Nanni mycket att göra. På apoteket hade det
kommit en ny provisor med svartlockigt hår och
ögon som smäktade hvar gång Nanni gick förbi
— höstkalasen började och Nanni blef bjuden med
öfverallt. Hon började bli sig lik och finna världen
glad och treflig igen. Det var bara när hon
ibland kom att tänka på Fritz Ståls hårda, ringaktande
ton den där kvällen ute i skogen, som det
stack till inom henne.

Från Meli hörde hon aldrig något. På sin
födelsedag fick hon ett vykort — det var
alltsammans, men en dag, kort före jul, fick hon ett tjockt
bref med Melis stil. — Meli var så glad nu —
allt var så bra och lyckligt och efter jul skulle
hon gifta sig med Fritz Stål. Han hade först
skrifvit till henne och se’n sökt upp henne och nu var
allt klart dem emellan — han hade aldrig tyckt
om någon annan än just Meli! — Det var bara en
sak som var ledsam och det var att han ej tyckte
om vänskapen mellan Nanni och Meli och bestämdt
satt sig emot när Meli velat fara och hälsa på
Nanni.

»Men det är nog bara för han tycker om mig
så mycket», skref Meli, »så han tål inte att jag
håller af dig, som jag gör. Det är nog bara
svartsjuka och det får lof att gå öfver, för vi två som
hållit så ihop skola väl inte glömma hvarandra,
isynnerhet inte nu då jag är så lycklig.» — — —

Nanni vek sakta ihop brefvet, där hon satt
ensam i sitt lilla rum och hörde hur vinterstormen
hven kring knutarne. »Jo, lilla Meli», sade hon mildt
och vemodigt, »just för att du är så lycklig kommer
du att glömma mig — och det är inte för att han
är svartsjuk som han inte vill att vi ska råkas;
— det är för att han tror jag inte är en bra
flicka, för att han tycker jag är ovärdig din vänskap.

»Men det är detsamma — och jag är glad, —
åh! hvad jag är glad att Meli är så lycklig!»

Och så gömde hon ansiktet i händerna och
snyftade högt.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/4414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free