Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 30 November 1902 - HVAR 8 DAGS novellblad. XXIX: En äkta pärla. Af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD XXIX.
EN ÄKTA PÄRLA. Utkast af GÖSTA GEIJER efter en tafla af John Tirén.
Den lilla skogssjön ligger stilla, blank och
skimrande i terrakotta och lilas, som hän vid den
vass-krönta stranden öfvergå titi allt mörkare och
mörkare nyanser, mot hvilka neckrosorna lysa
bländande hvita.
Då och då rasslar det sakta i den bugande
safven, när kvällvinden stilla och sval smyger fram
och för ett ögonblick skingrar den tunna,
genomskinliga, ljusblå dimman, genom hvilken granarne
och furorna här och där å stranden bryta fram
som under ett drömfint flor. Men upp emot
backkrönet står barrskogen, skarpt aftecknad mo.t den
klart glödande kvällbranden.
Vattenblänket återspeglar allt i en förtrollande
sagoskimrande värld med doft af kåda, liljekonvalje
och granris, och klang af trastdrill och aningsfull
folkvisa.
Ett liffullt uttryck åt denna tafla, med sin
förhärskande stämning af stilla, idyllisk frid och ro,
ger en eka, som sakta glider fram öfver vattnets
blanka spegel. Vid årorna sitter gamla mor
Annika och rör dem i varsam takt, under det gamle
Jon, mannen, lika varsamt lyfter upp näten, i
hvilka vattenbubblorna emellan maskorna glimma som
guld i kvällsolens glöd. Gummans röda hufvudduk
och hans hvita skjortärmar sticka in bjärta toner
i sceneriets skiftande färgspel.
»Lyser gör det nog öfver allt, men det är ej
guld allt som glimmar, det ska’ Gud veta», säger
han bittert, i det han utan minsta fångst tager in
sina garn.
»Ja, öfverallt», upprepar hon med af undertryckt
oro och sorg skälfvande stämma, »öfverallt utom i
ett sinne, där bitterheten och tviflet slagit rot och
tagit öfverhand. Det guld, som bestämmer ens
verkliga lycka här i lifvet, det förgyller nog allt, om
en blott kan se det med de rätta ögonen, Jon. Tänk
på honom, som såg mera till änkans skärf än den
rikes ägodelar, tänk som Han, Jon, och du skall
få se, att du hvarken misströstar eller förlorar
modet.»
»Tomma ord! Bubblor! Tomma, som dem i
näten här i ekan, tomma som stugan där hemma
på bröd och sofvel.»
»Tro och hoppas!»
»Har jag inte gjort det, kanske?
»Men hvad har det hjälpt? Hvad har det hjälpt,
när barnen där hemma skrikit och pockat på mat,
och man ingen haft att ge dem! Slit och släp
från mor’n till kväll, slit och släp natt och dag,
och ändå ingen möjlighet att fri sig från nöden.
Bara svälta, bara svälta, hvad är det för en mening
i ett så’nt lif?»
»En tom måge är inte det värsta. Ett tomt
hjärta är värre, Jon! Kommer dag, kommer råd.»
»Ja, men medan gräset gror, dör kon. Vår är
på god väg, halfdöd af svält som hon är, hon som
vi. Nåja, den, det enda och sista vi äger, den
behöfva vi nog inte länge ha bekymmer för. Henne
ta’r nog snart storbo’n hand om. Han har länge
hotat mig med det, har länge pinat mig värre än
ett osjäligt djur, den snikna djäfvufn.
»Men honom som aldrig gjort annat än det som
ondt är, som bara ockrat och sugit musten ur
andra, honom har allting gått väl i händer, men mig
stackare, som under mina välmaktsdagar hjälpte
andra, så att jag stjälpte mig själf, hvad lön har
jag väl haft för det? Ett h—e af ständiga
bekymmer, och ständigt elände. Nej, det är lögn, en
förbannad lögn, det finns ingen barmhärtig Gud!»
»Jon, Jon! Gud tröste och hjälpe oss för ditt
hårda sinne!»
De hade kommit i land, där förtöjt farkosten
och vandra därefter tysta och med stapplande steg
den slingrande skogsstigen till det bofälliga tjället
där ofvan i backsluttningen. De ha nått till
grinden, som leder in till stugans lilla inhägnad, men
där blifva de stående, bestörta och mållösa, blickande
med stora, vidöppna ögon mot vägen, som går från
deras koja fram till storbondens gård. Mot den
närmar sig fjärdingsmannen med deras enda skatt,
deras kära Gullros, hon, som gifvit dem och
barnen den ovärderliga mjölken till det knappa och
tarfliga brödet. Stackars den, som fattig är,
nälden skoningslösa nödvändigheten kräfver sin
oundvikliga gärd!
Det ligger ett af lifvets vedervärdigheter
förhårdnad t sinnes hela hån och trots i hans ord till
henne:
»Tror du nu på en barmhärtig Försyn?»
Hon, den starkaste af dem båda, som i en
sann religiös tillit i nödens stund alltid haft ett
tröstande och hoppfullt ord tillhands, har nu intet.
Hon känner sig utblottad på allt, och
inkommen erfar nu äfven hon huru modlösheten och
förtviflan griper sin kalla och isande klo i hennes
själ och hjärta. Väl att barnen äro ute i skogen
och ej kunna se hennes hjälplöshet, där hon,
förkrossad, ligger framstupa öfver bordet med
hufvudet tungt lutadt mot båda armarne. Hur länge hon
legat så, vet hon ej, förnimmer blott till sist att
hon kommer till medvetande af, att mannen står
vid hennes sida.
Hans förut af hårdhet och trots förstelnade drag
äro nu förbytta i det mest soliga och ljusa leende.
»Se mor, hvad jag fann, då jag hänkade upp
näten!»
I handen håller han en mussla, och då han
öppnar den glittrar däri ett föremål med en bjärt och
strålande glans. Det är en äkta pärla af ovanlig
storlek, en af de sällsyntaste och för deras
förhållanden en hel förmögenhet.
Hon är åter kvinna, stark och modig. Nu är
det hennes tur att spörja:
»Tror du nu på en barmhärtig Försyn?»
»Mor, den är äkta!»
Han är som ett stort barn, behärskad af
öfverväldigande lycka. De valkiga händerna har han
knäppt tillsammans, blicken är riktad mot höjden och
från ett af innerlig tacksamhet öfverfullt och af
ångerfull undergifvenhet uppmjukadt hjärta kommer en
tår och tillrar utför de skrumpna kinderna.
Kärleksfullt stryker hon den bort.
»Jon, den pärlan är äkta, du, mer än alla
jordens kostligaste pärlor. Gud vare tack och lof!»
— 144 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
