Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 8 Februari 1903 - Ur häfdernas kuriosa. VIII. Karl XV:s stallmästare »Demirgian». Af P. M. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR HÄFDERNAS KURIOSA.
Små tids- och personhistoriska studier för HVAR 8 DAG af p. m. g.
VIII. KAHL XV:s STALLMÄSTARE »DEMIRGIAN».
Vi skola denna gång sysselsätta oss med e».
äfventyrare, som många ännu lefvande personer
erinra sig af personligt umgänge. För ungefär trettio
år sedan försvann han från Sveriges och Stockholms
horisont, men han lefde ännu tre år — för att
sluta sin skiftande, stormiga tillvaro först år 1875...
å ett dårhus.
Född i en annan världsdel, af en annan ras
än vår, omväxlande »armenisk kristen» och
muha-medan och romersk-katolik, gunstling först hos den
egyptiske vicekonungen Ismaii, sedan hos en
konung i det fjärran norden, Sveriges Karl XYr — och
slutligen agent för pretendent-konungen i Frohsdorff
»Henri V» af Chambord... samt allra sist ett i
tvångströja fjättradt dårhushjon! Sannerligen måste
det ej medgifvas, a,tt en dylik äfventyrlig bana, som
till skådeplats haft tre världsdelar, ej torde böra
saknas bland »häfdernas kuriosa».
Visserligen nådde han aldrig fram och upp till
att spela någon verkligt stor och betydande roll,
det är sannt; och likaledes är det sannt, att hela
hans lifs diktan och traktan blott afsåg egna
fördelar, egna njutningar. Men under jakten efter
dessa kom han emellertid att få spela med i så
pass världshistoriska episoder som Sudans eröfring
genom Ismaii Pascha, konung Karl XV: s kända
giftermålsunderhandlingar med Vittorio Emanueles
naturliga dotter, och de franska legitimisternas
stämplingar under Thiers och Mac Mahon. Det är, som
man ser, en skiftande lefnadstafla...
Redan härigenom svår att — till och med blott
i sina konturer — skildra, blir den än svårare
genom den hemlighetsfullhet, hvari
personaquesti-o n i s oftast förstod att insvepa sig, och det nog
af sina giltiga skäl. Det är för resten ej nog med
hemlighetsfullhet, utan han rent af sökte »slå i»
folk de vildaste historier rörande sin i och för
sig själf egendomliga bana, — historier, hvilkas
sanningsenlighet ofta var mer än tvifvelaktig, men i
regeln var omöjlig att kontrollera.
Armenierna äro öfver hela orienten kända
såsom ett i sällspord grad depraveradt folk. Blott för
köpmansyrket visa de en mer utpräglad böjelse —
antagligen emedan detsamma ger dem goda
tillfällen att tillfredsställa sin allt beherrskande lystnad:
att bedraga. Emellertid medför köpmansyrket ju
alltid en hel del ansträngningar, hvadan de armenier,
som därigenom afskräckas, i stället slå sig på det
rena vagabondlifvet, vanligen slutande i bedrägeri
och brott. —
Till Sverige kom »Demirgian» först
utställningsåret 1866. Han uppgaf sig då vara blott ett par
och trettio år; men i själfva verket torde han ha
varit född omkring 1820 och alltså vid nämnda
tidpunkt omkring 45 år. Ännu mindre tilltro än hans
åldersuppgifter förtjänade naturligtvis hans
pretentioner på att nedstamma från de gamla armeniske
konungarne af Bagratidernas och Rubenidernas hus.
Verkliga förhållandet lär ha varit, att
Demirgian vid några och tjugu års ålder på 1840-talet
kommit till Konstantinopel för att där slå sig fram
vare sig som »agent» eller som tolk. Den
egyptiske prinsen Ismaii besökte vid denna tid å sin
frändes, den dåv. vicekonungen, vägnar sultanen;
och hos honom lyckades Demirgian få anställning,
till en början säkerligen i en mycket anspråkslös
ställning. Han medföljde till Egypten, steg i
prinsens gunst — och påstod sig sedermera ha
deltagit och utmärkt sig i Ismails fälttåg i Sudan.
För sin tapperhet skall han härunder hafva af sina
landsmän, af hvilka han bildat ett regemente( ?),
erhållit namnet Demirgian (= »Järn-Johannes»).
Lämnande dessa uppgifter åsido, nöja vi oss
med att konstatera, det vår äfventyrare, hvilkens
officiella titel såsom egyptisk-turkisk ämbetsman
blifvit H a b i b B e y, mot medlet af 1860-talet
befinner sig i Paris, efter allt att döma förvisad från
Egypten, där han lär ha efterlämnat kolossala
skulder. I tredje Napoléons hufvudstad ärnade ban nu
se sig om efter en ny existens. Huru hans blickar
kommo att falla på vårt aflägsna land, veta vi icke;
men vi ha hört uppgifvas, att den bekante
äfventyrlige grefve Sixten Sparre skall ha haft sin hand
med i spelet.
Alltnog: »Habib Bey» utverkade sig tillstånd af
den honom ännu bevågne Ismaii Pascha att få å
dennes vägnar öfverlämna några hästar såsom gåfva
till Karl XV, — N. B. om han anskaffade hästarne
på eget konto (i). Och en vacker dag, 1866, visste
Stockholmstidningarne att berätta, det hit anländt
»H. H. khedivens af Egyptens stallmästare för att
till H. M. konungen öfverlämna ett par arabiska (sic!)
hästar».
Vid denna tid skildras han på följande sätt af
en person, som personligen ofta sammanträffade med
honom: »Ehuru brunhyad, svartögd och smidig, hade
han i sitt yttre ingenting af den orientaliska typen
i dess ädelhet; däremot var han en typ för
österländingen i dess förfall. Hvad han af den moderna
civilisationen tillägnat sig, var dess laster, som han
sammangjutit med den onämnbara sedeslöshet och
korruption, som kan finnas hos hans egen ras. Han
var redan vid sitt första uppträdande här en
medelålders man, men föreföll mycket yngre, än han
var. Han hade en outtömlig fond af list,
förslagenhet och förställning, kunde när han så ville vara
ytterst intagande, var allt efter omständigheterna
krypande artig eller förnämt värdig. Han var utan
tillstymmelse till uppfostran, men kvick och
världs-erfaren, samt hade genom umgänget med
människor af alla möjliga slag och klasser, från de allra
högsta till de allra lägsta, bland hvilka han
under sitt skiftande lif lefvat och rört sig öfverallt
i världen, förvärfvat sig ej blott ton och sätt, men
äfven kunskaper och insikter tillräckliga att slå blå
dunster i ögonen på den société, hvari han för
tillfället uppträdde.»
Habib Bey kom genast i gunst hos Karl XV,
som utnämnde honom till stallmästare i sitt hof;
han bortlade nu sitt turkiska namn och kallades
hädanefter alltid Demirgian. Konung Karl har dock
tydligen aldrig haft någon vänskap eller något
förtroende för denne exotiske gunstling; han var
och förblef aldrig annat än en slags bättre
hofnarr samt — understundom — en befordrare af och
chef för konungens »höga plaisirs»... På
Ulriksdal syntes han ytterst sällan; drottning Lovisa kunde
icke tåla honom. Han hade sitt högkvarter på
Järfva, där han lefde ett vildt lif med ett slags
harem och en del aristokratiska rouéer från
hufvudstaden; »nomina sunt odiosa». Konung Karl
besökte understundom hans tillställningar på Järfva,
men tvang aldrig dem af sin uppvaktning, som
öppet visade sig ej tåla armeniern, att åtfölja sig
dit.
Vid Suez-kanalens invigning 1869 lät Demirgian
tala om sig, bland annat emedan genom honom •
Henrik Ibsen m. fi. skandinaver mottogo
inbjudning till öppningshögtidligheterna. Sedan dyker ej
hans namn upp ur de vanliga skvallerhistorierna
(Forts, å sid, 304.;
— 301 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
