Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 22 Mars 1903 - »De båda» af Th. Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/IVAR S DAG
Erik ville gå under, så att hon slapp ifrån hela
historien.
Åh, hvad hon hatade kusin Erik och hela
världen förrästen!
En snyftning skakade hennes kropp, och så smög
sig ett namn darrande öfver hennes läppar:
»Gert, Gert!»
Ja, han hade vunnit hela hennes hjärta och
han älskade äfven henne, det visste hon alltsedan i
går, då hon gått för att taga farväl af honom.
Det var nu en hel månad sedan de träffades ute
på sjön, och sedan den dagen hade de dagligen
talats vid och sett hvarandra.
Men så i går, då hon med bortvändt ansikte
räckte honom sin hand, hade han häftigt fattat, den
och öfverhöljt den med stormande kyssar. Därpå
hade han sagt henne liuru kär han höll henne
alltsedan första gången han såg henne och hur
bedröfvad han var, då han förnam, att hon lofvat bort sig.
Det hade ju äfven han, men han kunde bryta sitt
löfte och arbeta, arbeta för den han höll kär, men
nu, då hon var bunden, var det likgiltigt hvad det
blef af honom. Nu kunde han ta’ hvem som helst,
det kvittade! Och så hade hon gråtit och sagt,
att hon var tvungen för sin familjs skull att taga den
de valt åt henne, men att hon älskade honom —
Gert — ai hela sitt hjärta. Och nu var stunden
kommen, då farbror Gustaf skulle komma med den
förhatlige Erik. Men hyckla det kunde hon icke.
Ville kusinen ha henne som hon var, så kunde han
ta’ henne — men kärlek, det hade hon ingen att
bjuda på!
I detsamma ljöd det en knackning på dörren och
tant Octavia tittade in.
»Men herre min je, så du ser ut, Majken!»
ropade hon förskräckt. »Hvad går det åt dig, flicka?
Nere i salen sitter farbror Gustaf, och du är ännu
icke klädd!»
»Jag är bra som jag är!» svarade hon k^rt.
»Så-å — det tror du!»
Tanten var helt röd af förargelse.
»Nej, mitt gryn! Du klär genast om dig
— och det på minuten!»
Och därmed försvann den uppbrakta damen ut
genom dörren.
Majken torkade energiskt ögonen och satte
därefter på sig en gräsgrön klädning, som klädde henne
alldeles »gräsligt», kammade håret uti en bena midt
öfver pannan och slätade lockame bak öronen.
Hon måste skratta — trots sitt »krossade» hjärta,
då hon såg sin bild i spegeln — vidare tilltalande
var hon just ej.
En stund därefter vandrade hon med fasta steg
nedför den knarrande trappan och inträdde blek i
förmaket.
Där var ännu ingen — Gud ske lof! Hon skulle
just till att slå sig ned i gungstolen, då hon hörde
farbror Gustafs välkända röst inne från rummet
bredvid.
»Men, hvad tusan »är det för en likbjudarmin
du sätter på dig, Erik? Skall man se olycklig ut,
då man står i begrepp med att göra bekantskap
med den mest förtjusande bland kusiner?»
»Snyggt förtjusande!» mumlade Majken med
hånfullt trots. »Han blir nog surare ännu, när han
får mitt ansikte att se!»
»Se så, pojke!» fortfor farbrodern, »se nu icke
så förbannadt morsk ut, utan följ med in i
förmaket och hälsa på Majken!»
Steg ljödo öfver salsgolfvet ocli straxt därpå
öppnade farbror Gustaf dörren.
»Nej, se där har jag min majros, men — — —
men — — — det var själfva tusan hvad du ser
— — — konstig ut!»
Majken hade rest sig upp och räckte farbrodern
en iskall hand.
»Jaså, tycker farbror det!» genmälde hon lugnt.
»Det är väl luften här, som har förändrat mig!»
I detsamma föll hennes blick på den unge
mannen, som följt efter farbrodern in i rummet, och
hon blef blossande röd.
»Hvad djädrans är det för en frisyr du lagt dig
till med?» fortfor farbror Gustaf förtretad, utan att
akta på Majkens blossande kinder. »Du liknar ju
en gammal drake! Och klädningen där kan skaffa
en gallfeber bara man ser på den!»
Emellertid stirrade de båda unga på hvarandra
med stora ögon, och farbror Gustaf på dem.
»Jag undrar icke på att du stirrar, Erik!»
anmärkte han torrt. »Den frisyren och den klädningen
kan göra en starrblind! Men jag måste väl
presentera. er för hvarandra»:
»Kusin Majken! Kusin Erik!»
»Gert!»
»Kerstin!»
Med ett jubelskri flögo de båda unga i
hvarandras armar, men farbror Gustaf stod som ett
lefvande frågetecken. Så tog han sig med båda
händerna om hufvudet och stönade:
»Vatten! Vatten!»
Tant Octavia, som stått utanför dörren och
lyssnat, störtade nu in i rummet med en stor
vatten-karaffin.
»Herre Gud, Gustaf lilla, hur är det fatt?» sporde
hon förskräckt.
Men farbror Gustaf fattade båda hennes händer
och kramade dem hårdt.
»Är jag tokig, eller är jag det icke, Octavia?»
»Hjälp mig, hjälp mig!» skrek tanten och
stretade af alla krafter för att komma lös, »Gustaf har
blifvit tokig!»
Nu kommo Erik — alias Gert — och Majken
tanten till hjälp.
»Se så — lugna dig, tant!» sade Majken,
»farbror kan bara icke förstå, hvarför vi två kalla
hvarandra för Gert och Kerstin — men det är en historia
för sig — — — —»
»Som du skall få berätta så snart du ändrat
frisyr och utbytt den där klädningen mot en annan!»
inföll Erik.
Majken lämnade rummet för att efterkomma sin
fästmans uppmaning, och under tiden omtalade Erik,
hurusom han kommit en hel månad tidigare än
bestämdt var, till K-vik, för att rekreera sig och vistats
där under antaget namn, för att kunna lefva så
ogene-radt som möjligt, innan han började sitt värf som
läkare.
Då Majken kom tillbaka —- nu iförd en snöhvit
dräkt och håret ordnadt på det vanliga, så
klädsamma sättet — omtalade hon hvar och på hvad
sätt hon och Erik först träffades, och om deras
fortsatta bekantskap.
Hon fick en sträng skrapa af tanten, men bela
historien aflopp med att vin blef inburet och
Majkens och Eriks skål drucken i botten. Därpå blefvo
tvenne telegram afskickade till fästfolkets föräldrar,
hvilka lödo:
»Allt klappadt och klart!
Majken. Erik.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
