Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 19 April 1903 - Hvad är och hvad bör ett etnografiskt museum vara? Af Hjalmar Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
en vacker samling vapen hemfördes med fregatten
Eugenie från dess världsomsegling 1851—53.
Gå vi till nästa rum, finna vi en samling af
rikt snidade klubbor, samt dräkter m. m. från
Vänskaps- och Fiji-öarna (fig. 6), samt en liten
samling vapen från Nya Caledonien.
Med de två sistnämnda ögrupperna äro vi inne
i det af etnograferna så kallade Melanesien, till
hvilket vidare räknas de i nästa rum representerade Nya
Hebriderna, Salomoöarne, Nya Guinea, Nya
Britannien, Nya Irland och en mängd smärre ögrupper,
hvilka blefve för långt att här uppräkna.
Samlingen från Nya Guinea är att anse som en af
museets bästa, såsom varande frukten, enligt hvad förut
nämnts, af e n mans planmässiga, omsorgsfulla
samlande. Och dock återstå å denna kolossala ö
mycket stora områden med egenartad kultur, som ej alls
äro representerade. Här måste snarligen stora
ansträngningar göras för att fylla luckorna.
Med nästa rum börjar Syd-Amerika. Här är
för närvarande den etnografiska delen af grefve
Erik von Rosens till museet skänkta, präktiga
samling under uppställning; den arkeologiska delen
af samma samling skall ordnas i öfre våningen. De
två följande rummen visa praktfulla fjäderdräkter och
prydnader, vapen, krigstrofeer af på egendomligt sätt
preparerade hufvuden af slagna fiender, grannt
fjäderprydda dansaredräkter från Ecuador och det öfriga
Sydamerika och i det näst följande finna vi mumier,
en större samling groteska lerkärl, profver på
praktfulla gobelinväfnader etc. etc. från det forna Peru,
utvisande den höga kulturståndpunkten i det stora
In-cas-riket.
Nordamerikas indianer äro, hvad de så kallade
Prärieindianerna beträffar, jämförelsevis svagt
representerade, dock finnas här äldre reliker, som äfven
de rikaste nordamerikanska museer skulle afundas oss.
Vida intimare och mångsidigare är den bekantskap
vi kunna göra med de så kallade Nordvestindianerna,
från Vancouver och angränsande fastland. Hvad som
där isynnerhet ådrager sig vår uppmärksamhet är den
rikhaltiga samlingen af dansmasker, skallror,
blåsinstrument, egendomliga prydnadskransar af röd
ceder-bast. m. m., som användas af dessa stammars
trollkarlar. En del af dessa saker, jämte den i trä
snidade, fantastiska bilden af en sådan trollkarl äro
här framställda i fig. 5. Trollkarlen är afbildad i
det ekstatiska tillstånd, då han äter människolik och
indianen, konstnären hade naturligtvis helst velat lägga
ett sådant i hans armar, men har måst nöja sig
med att. taga skelettet af en ung björn och förse
det med en människoskalle af trä. Detta
nödvändiga komplement till figuren kan dock tyvärr ej
utställas, så länge den måste stå fritt i rummet af
brist på lämpligt skåp.
Gå vi slutligen vidare, komma vi till den
yttersta Nordens intelligenta folk, Eskimåerna, hvilkas
ostligaste och västligaste utposter, Grönländarne och
Alaska-eskimåerna, äro jämförelsevis väl representerade,
ja, de förstnämndas kultur skulle, om utrymmet
med-gåfve utställandet af allt, vara till och med
mångsidigare framställd, än i själfva det rika museet i
Köpenhamn.
Tyvärr nödgar mig det begränsande utrymmet att
endast i förbigående nämna de synnerligen rikhaltiga
samlingarne från Costa Rica och Salvador, frukterna
af C. V. Hartmans fleråriga arbete i dessa trakter,
som äro uppställda i våningen en trappa upp.
Vi måste skynda till museets afdelning II, Asien,
som jag också nödgas i största korthet behandla.
Vi inträda där först i den lilla kinesiska afdelningen,
som i högsta grad tarfvar komplettering och komma
därefter med förbigående af den under omordnande
varande malajiska afdelningen, till Siam och Burma,
det förra rätt hjälpligt, det andra tyvärr alltför
otillräckligt representeradt.
I den japanska afdelningen får man ej vänta
sig att finna dessa praktfulla samlingar af lackerade
saker, bronser, porsliner och fayenser, som fylla vissa
utländska museer. Den ledande tanken vid
insamlandet af såväl det japanska, som det indiska och
siamesiska materialet, var att visa huru det
egentliga folket lefver. De högre, rikare klassernas lif
måste lämnas utom räkningen, hufvudsakligen på
grund af det alltför knappa anslag, som stod till
Vanadisexpeditionens etnografs förfogande. Men
»massan» af ett folk är ju också för etnografen den
viktigaste att studera. Så godt medlen tillåtit visar
därföre samlingen den japanska medelklassens lif,
dess husgeråd och öfriga karaktäristiska tillhörigheter.
Särskild vikt lades vid samlandet på det religiösa
elementet, och det första japanska rummet innehåller
därför en serie föremål hörande till den ursprungliga
japanska religionens, Shinto-lärans, utöfvande.
Sålunda se vi bland annat ett shintoistiskt
begrafnings-altare, som uppsattes i hus, där dödsfall timat och
dit präster dagligen, under de 40 dagar husets ansågs
»orent», kommo för att förrätta andakt. Kring
altaret (fig. 3) synas präster i sina de forna hofdräkterna
liknande dräkter. Vid ena sidan af fig. 3 synes också
bilden af en kolossal processionsstaty, föreställande
de japanska gossarnes hero, den starke Kintoki. En
samling symboler och amuletter visar japanens
egendomligt känsliga sinne. Det följande rummet är
hufvudsakligen ägnadt åt den japanska Buddhismen. Vi
se där (jämf. fig. l) en efterbildning af ett
budd-histiskt altare, sådana de bruka förekomma i
mindre tämpel, samt en öfverstepräst, som gnuggar sitt
radband, medan han uppsänder böner till Amida
Buddha, hvars bild pryder altaret. Vid hans sida
står en präst af lägre rang.
Den 2: dra af våra afbildningar visar det inre af
en så kallad teceremonipaviljong, där tre äldre herrar
just. äro sysselsatta med att fira den minst
500-åriga »teceremonien», en ceremoni »till teets ära», i
hvilken japanen nedlagt hela sin böjelse för etikett
och ceremoniösa småaktigheter, men som därjämte
spelat en ytterst viktig roll ej allenast i det sociala
lifvet, utan äfven i utvecklingen af konst och
konstindustri, ja, säkerligen äfven i politiskt afseende.
Ett nytt och viktigt tillskott har den japanska
afdelningen nyss erhållit genom löjtnant D. B i 1 d t s
gåfva af en särdeles vacker samling af dräkter och
redskap tillhörande det numera till ön Jezo (och
delvis Sachalin) inskränkta Ainufolket, Japans forna
urinvånare.
Rörande den indiska afdelningen gäller detsamma
som om den japanska, det är genomsnittsfolket den
egentligen vill illustrera. Födoämnen, husgeråd,
dräkter, prydnader, musik-instrument, spel-utensilier etc.
fylla den första salen, medan den andra är ägnad
åt religionen eller rättare åt religionerna, ty förutom
ny-brahmaismen äro äfven den numera på Indiens
fastland utrotade Buddhismen, Jaina-religionen,
Mu-hammedanismen och blandningsformen af dem alla,
Sikh-religionen, representerade.
De rätt rikhaltiga centralasiatiska samlingarne,
hufvudsakligen från det kinesiska Turkestan, måste
förbigås, då de tyvärr måste vara till större delen
magasinerade.
En ny dragningskraft torde denna afdelning få,
när fram på sommaren en del äf d: r S v e n Hedins
samlingar blifvit uppställda.
Vi komma nu till en liten samling, som trots
sin litenhet är den i sitt slag märkvärdigaste i
världen. Det är samlingen af lappska trolltrum-
- 458 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
