Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 17 Maj 1903 - Ljustereldar. Af C. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljustereldar.
Berättelse för HVAR 8 DAG af C. C.
Det var en mörk aprilkväll för 30 år sedan,
innan den stora insjön blifvit sänkt, och den breda
ån uppmuddrad och kanaliserad. Då steg vattnet vid
vårflödet upp öfver de milsvida sanka starrängarne,
och bildade en enda stor sjö af hela trakten.
Här och där uppstego de ekbevuxna kullarne
liksom holmar; här och där stucko de längsta störarne
af gärdes gårdarne upp ur vattenmassan. Det hela
försatte den på landsvägen färdande i en
egendomligt svårmodig stämning. Denna, landsvägen nämligen,
slingrade sig genom det stillastående vattnet likt en
bred mur; hvart man blickade hän, intet lif, annat
än de på gärdesgårdstörarne vippande kråkorna —
intet spår af människor och deras arbete, annat än
en och annan förfallen, halmtäckt lada, hvars öfre
del stack upp på långa afstånd. Långt bort vid
synranden begränsades denna vattenöken af blånande
skogshöjder, där en kyrka här och där glänste hvit
mot den mörka bakgrunden, till och med solen
förmådde ej förtaga det ödsliga och vemodiga i detta
landskap.
Nu var det emellertid, som sagdt, en nedmörk,
lugn aprilkväll, utan en enda stjärna på himlen.
Desto flera sådana lyste och gnistrade på de
öfversvämmade ängarne. Hundratals ljus tindrade så långt
ögat kunde nå — rörliga, dunkelröda, stundom
uppflammande, korsande hvarandra, följande hvarandra
två och tre. Det var ljustereldar — hela traktens
ungdomar voro ute på fiskafänge, och många
kilogram gädda hemfördes den kvällen för att följande
dag resa till »staden» och där förvandlas i klingande
mynt.
Ibland kunde det hända, att en och annan af
de låga, flatbottnade ökstockarne strök helt nära
utmed landsvägen, och då kunde en där tillfälligtvis
befintlig åskådare tydligt se dem vid det röda
flammande eldskenet: den flata, bräckliga farkosten med
sin, ut öfver fören å en stör hängande järnkorg, i
hvilken de tjärade risknipporna sprakade och blossade,
och tätt invid blosset ljustraren på knä, med sitt
gaffelliknande redskap i högsta hugg, under det en
annan karl stod på aktertoften och långsamt stakade
fram farkosten medelst en lång stör. En fet gädda
dök upp, lockad af eldskenet — vapnet flög ned i
hennes rygg — ett ögonblick sväfvade hon i luften
glittrande och sprattlande — så försvann hon bland
de andra offren i den stora korgen på båtens botten
— ökan gled förbi ut i mörkret, och man såg endast
den rörliga elden, som emellanåt flammade upp, då
den försågs med nytt bränsle. Det hela erbjöd en
särdeles trollsk, målerisk anblick, och var ganska
»spännande» för deltagarne.
På en och annan båt befann sig äfven en kvinna
— naturligtvis en ung sådan — och var hennes
åliggande då att »staka». Så var förhållandet på
den breda, präktiga ökstock, som tillhörde
fjärdingsman i Hultet, och på hvilken ljustret fördes af sonen
Erker. En högväxt, vacker pojke, full af lefnadslust;
han stod i fören med ena handen stödd mot
båtkanten och den andra upplyftad till hugg, under det
hans tindrande blickar voro fästade på vattenytan,
där en och annan gädda allt emellanåt glittrande
dök upp i eldskenet. På aktertoften stod en smärt,
vacker, gladlynt flicka, och stödde sig mot den långa
staken, så att båten sakta gled framåt, under det
hon med glada utrop hälsade hvarje fisk som kastades
i det på båtbottnen stående kålfatet. Bakom henne
stod mörkret som en ogenomtränglig vägg — där
låg ån, som nu strömmade strid, och för hvilken man
måste akta sig. Men på sidorna och midt framför
sig hade hon de andra eldarne* med gamle Jöns- i
spetsen, som ljusirat gäddor på starrängarne i
oräkneliga vårar.
Så hade de glidit fram utan att växla ett ord
väl en timme, och kålfatet började fyllas af
sprattlande, silfverfjälligt byte.
Men plötsligt reste sig den unge mannen, ka
stade ifrån sig ljustret, klef öfver den stora korger
och blickade mörkt bortåt flickan: »Maja!»
Hon lät staken sjunka, så att båten stannade, ocb
såg på honom tillbaka, halft rädd, halft trotsigt.
»Nå, Erker! Hva’ ä’ dä’ om nu då?»
»Hva dä’ ä’? Det vet du väl — så som jag
legat efter dig och trugat i år och dag. Nu vill
jag ha’ besked. Hvem af oss skall du ha — Kalle
eller mej ?»
ȁh! Inte skall du prata om tocket nu inte. Se
så’n grann gädda du nu gick miste om.»
»Det rör mig ej — för nu är jag trött på detta
här, ska’ jag säga — och jag vill ha klart besked.»
»Och jag vill ljustra gäddor, för det har jag
aldrig gjort förr.»
»Maja!» Han sprang föröfver, så att den lilla
farkosten svajade och tog in vatten, och så grep han
flickan hårdt om armarne. Hon släppte staken, som
flöt bort i mörkret, och sökte skrattande göra sig
fri, ehuru hans våldsamma grepp om hennes armar
lockade tårar i de vackra ljusblå ögonen.
I detsamma strök en annan båt tätt förbi deras,
den stakande i dess akter lutade sig framåt för att
se båten.
»Släpp flickan!» röt han till, och vände sin båt
mot de andras så att ett rägn af gnistor föll ned öfver
den, och de brottande tumlade omkull.
Flickan reste sig genast igen, men den unge
mannen låg orörlig på båtens flata botten, med
hufvudet öfver ena kanten.
»Kalle, Kalle! Hvad har I gjort! Nu bli vi
alla tre olyckliga i alla våra dagar! Erker, Erker!
tala ett endaste ord!»
Och hon föll på knä och sökte med darrande
händer resa den fallne. Men skrämseln och ångesten
hade förlamat hennes krafter: han föll tungt tillbaka
igen.
Då klef Kalle öfver till henne, och gemensamt
lyckades det dem att resa upp Erker i sittande
ställning. Men hans hufvud föll så underligt ned på
Majas axel — han hade fallit med nacken mot
båtkanten — den var bruten — hans unga lif hade
slocknat i ett ögonblick, liksom hans ljustereld, som
ej blifvit underhållen.
Majas skärande ångestrop vid denna upptäckt,
ditkallade de andra fiskarena. Hon vred sina
händer i vild förtviflan:
»Han är död! min Erker är död! Hör du mig
inte, Erker? Du får inte dö! det är ju dig jag
vill ha, bara dig — ingen annan!»
Men Erker vaknade ej — den försäkran han så
länge tiggt om kom försent.
Vid det fladdrande skenet från brasan röjdes
ök-stdcken ur, och den döde lades på dess flata botten,
med hufvudet i Majas knä. Hon satt orörlig, utan
tårar, utan klagan — bara oafvändt stirrande ned
på det bleka ansiktet, medan Kalle satt hopkrupen
vid den dödes fötter, halft medvetslös, och båten togs
i släptåg af en deltagande granne. De andra båtarne
hade samlat sig omkring dem, och som en blixt for
nyheten om hvad som händt från mun till mun,
fastän ingen visste eller hade sett huru det händt.
— 527 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
