Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34. Den 24 Maj 1903 - Fröken Bergmans ridt. Af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fröken bergmans ridt.
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hiilphers.
Detta berättade mig jägmästaren Elow Ström en
afton medan vi inne i en skogshydda väntade på
att tesamovaren skulle koka:
Medan vi äta frukost en dag gör mig Vikland
uppmärksam på att det börjar lida mot slutet med
potatisen, att smöret i det närmaste är uppätet och
att brödförrådet inte heller är så synnerligen rikligt.
»Det är väl så godt, att jag går in till staden
i dag», säger Vikland, »för rästen har jag en hel del
bref att sända i väg, så blir det. gjordt medsamma.»
Sedan Vikland ätit, byter han om kläder och
rakar sig. Och när han är färdig att gå säger han:
»Du har väl händelsevis inga patroner till
revolvern? Mina togo slut i förgår.»
»Hvad var du ute på för storjakt då?» frågar
jag utan att. egentligen mena någonting med det,
men Vikland gör mig alldeles handfallen genom att
berätta hur han den kvällen, jag hade af någon
anledning vandrat ner till bygden, blifvit omringad
i stugan i ensamheten af fyra eller fem säl I ar,
beväpnade med bössor. Men han hade pumpat löst
på dem med revolvern, tills de svärjande begåfvo sig
i väg, som Vikland tyckte sig se, bärande emellan
sig en person, som väl kommit att ställa sig i
skott-linien.
Fram på natten hade de upprepat anfallet och
skjutit in genom fönsterna, dock utan att göra mer
skada än att borra hål i en kopparpanna, som stod
på spiskransen. Vikland hade tagit till revolvern
igen och pumpat magasinet läns ett par gånger,
hvarpå det blifvit tyst och han gått och lagt sig
igen och sofvit lugnt till långt fram på dagen.
»Och du har ingen aning om hvad det var för
gynnare, som du hade att göra med?» frågade jag
Vikland.
»Åh jo,» säger han, »se här bara!»
Och i detsamma framtar han ett bref, som ser
allt annat än aptitligt ut, och räcker mig.
»Läs det där! Jag fann det uppsatt i en klyka
på ytterväggen i går afton. Man kan just inte taga
miste om innebörden.»
Hvad jag läser, bidrar just inte till att förhöja
det trefliga i utsikten att om några ögonblick bli
lämnad ensam inne i vildskogen en half mil åt hvarje
håll, innan man kan nå någon människoboning.
»Pännfäktare!» började det. »Det var du, som
genom dina skrifverier gjorde så att Långe ATilsa
gick fast på sista marknaden och det skulle ha gått
oss på samma sätt, om vi inte varit dig för kvicka
i benen. Vi vet att du bor tillsammans med en
gosse af samma ull som du och vi har lofvat att
ni skall valsa någon natt inom närmaste. Du kom
lätt undan förra gången, då du riste opp benet på
Charles, men vi kommer igen en natt och då skall
du inte undgå oss. Var så säker! En gammal
bekant.»
»Och hvad tänker du om det här, finns det
någon sanning i det?»
»Jag tänker det», säger Vikland. »Den som har
skrifvit det där, är en af de största skojare jag
någonsin råkat. De vilja klämma åt mig för en
viss orsaks skull, och nu har jag till på köpet märkt
en af dem. Jag tänker att vi ha dem här endera
natten.»
»Och så tänker du ge dig af just i kväll och
tar den enda revolvern här med dig!»
»Du har ju bössan!»
»Låt vara för bössan, då! Jag skall ladda ett
dussin patroner med grofva hagel så vill jag se,
om de kunna komma in om de så vore ett halft
tjog. Men du kan ge mig en vink om du får
höra någonting nere på bygden. Skicka pojken, du
vet, med en lapp, så kan jag hinna göra mig i
ordning!»
Vikland lofvar detta, sändande mig ännu en sista
jodling, när ban försvinner i krökningen af stigen
nere i backen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
