Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34. Den 24 Maj 1903 - Fröken Bergmans ridt. Af E. Walter Hülphers - Paul B. du Chaillu †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN BERGMANS R1D1
sinnigt detta skulle ha varit och yttrade därför
endast:
»Som fröken vill! Följ efter mig bara, jag vet
där vi kunna rida i traf, men var beredd på att
hålla in hästen då jag saktar farten, utförsbackarne
äro branta och steniga.»
Därpå sätter jag hästen i traf och vi rida raskt
undan ett par hundra meter.
Plötsligt skyggar min häst och gör ett tvärt kast
åt sidan. En karl dyker upp ur mörkret och griper
fatt i tygeln på min följeslagarinnas häst, men hon
är inte sen att hugga in på honom med ridspöet.
Innan jag hinner komma henne till hjälp är hon
undan honom och vi sätta i raskt traf utför stigen,
innan han kan träffa oss med de båda skott, som
han kastar efter oss i mörkret.
Vi höra honom emellertid hojta och ropa. Han
aflossar ännu ett skott, som besvaras ej så långt
därifrån af de andra med ljudliga rop och tungt
tramp af springande fötter.
Vägen bär allt mera utför, den blir allt
stenigare, det går endast långsamt fot om fot. Bakom
oss höra vi våra förföljare, som ropa till hvarandra
och komma allt närmare. Nu höra vi stegen af
deras tunga stöflar, men då äro vi på jämnare mark
och kunna åter sätta hästarne i traf.
Efter en tio minuter är det lika galet igen och
jag inser nu, att det skall bli oss omöjligt att taga
oss undan på den vägen, hvarför jag hoppar af
hästen och leder den in i skogen i spåren följd af
min följeslagarinna.
Om hästarne nu bara vilja hålla sig stilla medan
de löpa förbi. Jag darrar ai ångest för hvad som
skall komma att hända om de knäcka en enda gren.
Men de stå orörliga och mellan stammarne ser jag
männen rusa förbi, mörka mot den mörka himmelen,
en, två, tre, fyra, fem.
Då deras steg höras mera otydligt, sätter jag
hästen i gång, och det går långsamt inåt skogen.
Men åter hör jag samma fördömda karl skrika, som
satte de andra i hälarne på oss, och åter kommer
drefvet uppför backen.
Framåt bara, här gäller att inte söla! En liten
bit bara, så skola vi vara ute vid ändan af en
myr omkring hvilken tvänne vägar arma sig, då skola
de åtminstone bli tvungna att dela på sig, om de
inte vilja riskera att löpa orätt väg. Och hästarne
föra ett förfärligt väsen där de arbeta sig fram
genom riset och allt närmare komma våra förföljare.
Men nu äro vi ute på banad väg som en lång
bit bortåt är jämförelsevis slät, ehuru en smula fuktig.
Jag kastar mig upp på hästen och säger för att
uppmuntra mitt sällskap — hvad hon skall vara
ängslig nu!
»Nu fröken, är det ingen fara mer, nu kunna
vi rida så fort vi vilja!»
Men jag gör upp räkningen utan värden, ty med
éns hör jag en röst bakom oss hånfullt ropa:
»Nej, nu är du allt fast, min gosse lilla! Du
glömmer, att spängerna öfver ån där nere äro borta
sen sista vårfloden.»
Och jag vet, att på ena sidan ha vi en sänk
mosse, som ingen tar sig öfver, på andra sidan
brant stupande berg, omöjliga att komma upp på.
Förtviflan griper mig, men jag eggar hästen till skarpt
traf och efter en kvarts ridt äro vi långt undan
våra förföljare.
Men jag vet nu, att det skall bli oss än svårare
att helskinnade komma ut ur skogen, ty banditema
ha till vägvisare en tattare från trakten, tjuf skytt
och skogskännare lika bra som jag. Och lika bra
som han, vet jag, att vi aldrig skola kunna taga
oss öfver den brusande ån, ty, som han sade,
spängerna äro borta. Att jag inte kommit att tänka på
det förr! Alldeles som i en fälla!
Alldeles förtviflad vänder jag mig om och
säger till min följeslagarinna:
»Ah, fröken, hvarför kom ni hit upp i skogen?»
Och hon kommer den att bytas ut i en annan
genom att med iskallt lugn svara:
»Jag kunde väl inte sitta stilla, då jag hörde,
att det gällde en människas lif. Ingen annan än
jag var hemma, då Vikland kom in och berättade
hur det var!»
Det gör mig nästan godt att få säga henne, att
vi äro så godt som förlorade. Men hon lutar sig
fram på hästen och räcker mig sin revolver:
»I värsta fall ha vi den här. Jag hoppas att
ni kan begagna den!»
Medan vi tigande trafva vidare är jag nära att
ropa högt af glädje. Ty jag erinrar mig med ens,
att jag under vintern på ett ställe tagit mig ner
på skidor mellan bergen och att det ej bör vara
omöjligt att där leda upp hästarne. Och åter
fortsätta vi i starkt traf, tills vi nå den branta sänka,
som jag så lyckligt kommit att tänka på. Mycket
riktigt få vi efter otroliga mödor upp hästarne och
äro räddade, ty våra envisa följeslagare ha tydligen
förlorat våra spår, åtminstone höra vi ej af dem
mera den natten, utan komma utan vidare ner på
allmän landsväg och galoppera i snabb ridt in till
staden.
Där inne är det stor uppståndelse, och en skara
dreffolk draga på mina anvisningar samma natt upp
åt skogen. Och ett godt fynd göra de, af de värsta
galgfåglar som på länge huserat där i skogarne.
På en soffa låg Vikland med armen i band och
han kom mig att glömma all trötthet efter
nervspänningen och ansträngningen strax förut genom att
berätta mig hur Allice varit omöjlig att hejda, när hon
hörde, att jag sväfvade i fara.
Och så gaf hon sig ut på ett sådant äfventyr,
den modiga flickan, för min skull.
För min skull var det ändå, det erkände hon
sedan, ehuru hon gjorde det indirekt samma afton,
då jag återlämnade revolvern.
»Fråga mig inte nu ?» bad hon. »Jag är så
trött, så trött.»
Vikland skrattade, Vikland har så lätt för. att,
skratta, men jag tyckte den gången, att hans skratt
lät förfärligt opassande.
Men Vikland är en bra pojke, om också en
smula grofhuggen.
Och ofta skryter han öfver ärret efter kulan i
sin arm.
Har då inte jag större rätt att skryta en smula
med min käcka, präktiga Allice’s och dåvarande
fröken Bergmans äfventyrliga ridt?
paul b. du chaillu †.
Den kände [-forskningsresanden-]
{+forskningsre-
sanden+} Paul
Belloni Du
Chaillu, bekant
från sina resor
i Afrika och
annorstädes har
nyligen aflidit i
S:t Petersburg.
Hans
forskningar, speciellt
rörande gorillan,
ha varit af
vetenskaplig betydelse, och efter
resor i Sverige,
Norge och
Finland utgaf han
ett stort verk,
The land of the
midnight san,
öfversatt tiU
svenska o ch här
mycket kändt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
