Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 14 Juni 1903 - Under armeniermassakerns dagar. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
och besatt bergspassen, mellan Uria och Biredschik
och som korsfäste, brände, stekte, pålade och
söndersågade människor af hjärtans lust. En rätt
obehaglig underrättelse lämnade oss gendarmerna. Bvn
Nisib på högra Eufratstranden var besatt af en stor
turkisk truppstyrka och en noggrann visitation
företogs med hvar och en, som med den stora
flodfärjan ville passera öfver till staden eller kommande
därifrån ville fortsätta västerut. Angenämare
underrättelse än denna kunde vi fått. Det blef ett
väldigt öfverläggande mellan Müller och mig, om vi
ej skulle bryta af norrut och gå upp till Rum Kaleh,
men gendarmerna förklarade på tillfrågan, att
färjan där yore förstörd. Då vi dessutom ej ville
väcka deras misstänksamhet, beslöto vi att hålla fast
vid vår förra plan och anhöllo att en af gendarmerna
ville följa oss som vägvisare till Nisib.
Sent på eftermiddagen lämnade vi Hassan Kaleh
och funno, tack vare gendarmen, snart något, som
skulle kunna kallas väg. Långt före
dagbräckningen voro vi i Nisib, som numera ingenting annat
är än en rätt eländig by. I byn funnos emellertid
inga soldater, de lågo i läger närmare floden i Hafir
paschas gamla befästningar. Nisib är ett i
osman-rikets historia ryktbart ställe om också rätt
obehagligt ryktbart. Den 24 juni 1837 krossade här
Ibrahim pascha af Egypten helt och hållet den
turkiska armén under Hafir pascha, genom hvilken
seger egypterna blefvo herrar öfver hela Syrien.
Då vi närmade oss lägret, blefvo vi anropade
af posten och en patrull kom ut för att taga reda
på oss. Tack vare gendarmen och Müllers
hamidié-dräkt och fasoner behandlades vi höfligt.
Patrullens befälhafvare, en ön baschi, sade att vi måste
vänta med öfverfärden tills lägrets befälhafvare fått
tala med oss och han förde oss till ett tomt tält,
under det han samtidigt skickade rapport om vår
ankomst till bimbaschin — majoren. Då vi här
lämnades ensamma en stund, lade vi råd om hvad
vi skulle säga bimbaschin. Jag var fortfarande en
helig man, men svårigheten var att finna någon ort,
dit jag i min helighet kunde ämna mig. Biredschik
är den oheligaste stad i hela osmanriket. Urfa
är visserligen heligt, men ingen människa kunde
dessa tider resa till Urfa. Vi beslöto oss slutligen för
att vara på väg till Haram, där Abraham bott, och
där en helig sten befinner sig. Dit skulle
hamidié-mannen ledsaga den helige, för att sedermera
förena sig med sin elan i Sindschar.
Efter en stund kom soldaten och förkunnade,
att bimbaschin väntade, hvarvid Müller tog sig
anledning att söka imponera på den stackars
redifsolda-ten. Hadschan, sade han, är för närvarande
försänkt i bön och betraktelser, då han slutat att tala
vid Allah skall jag förkunna honom, att bimbaschin
väntar. Soldaten drog sig med en skrämd min af
vördnad tillbaka och vi voro åter ensamma. Sedan
Müller ansett, att mina gudeliga betraktelser räckt
tillräckligt länge, beslöts, att vi skulle inställa oss
inför bimbaschin och pröfva vår förmåga att föra
denne krigare bakom ljuset. Till vår lycka var ban
uttråkad af sin flodvaktaresvssla. Han sade oss,
så fort vi inträdt i hans tält, att han låtit kalla oss.
emedan detta var hans plikt, men att han ej kunde
inse, hvarför han skulle hindra hamidiéofficerare att
gå öfver till Biredschik — men hvem är den där,
fortfor han, pekande på mig, som såg öfvermåttan
helig ut. Müller rabblade upp den gamla lexan om
min helighet, som dock gjorde föga intryck på
bimbaschin. Tiderna äro onda för helige män, sade
han, men ni kunna tryggt gå öfver till Biredschik
nästa gång färjan går.
Efter en både äfventyrlig och våt färd på den
åbäkliga färjan öfver den uppsvällda, våldsamt
forsande floden, voro vi så fram på förmiddagen med
våra hästar i Biredschik och drogo utan att väcka
någon uppmärksamhet tvärs igenom staden till ett
vid Urfavägen liggande chan.
II.
Eireds hik är en af nordsyriens angenämare och
vackrare städer. Staden är byggd på den brant
stupande f.odstranden och är utrustad med en
alldeles otrolig mängd blomstrande trädgårdar, liggande
i terrasser ofvan hvarandra, ur hvilka kristallklart
vatten silar fram, bildande forsar och rännilar, som
störta fram öfver gatornas blankpolerade stenar. Det
är en stad af helt och hållet annan typ än det något
tunga och mörka Haleb och det dystra Marasch, en
stad, sådan som alla de andra nordmesopotamiska
vid de vattenrika Kursbergens fot liggande städerna,
med en gulhvit kritfärg bland ständigt gröna lagrar
och cypresser. Biredschik som stad betraktadt är
ej synnerligen gammalt. Ehuru öfvergångsstället
öfver floden redan på romarnes tid var kändt under
namnet Zeugena, och begagnadt af de mot Nisibis
dragande karavanerna, så synes dock icke någon
bebyggd ort här varit belägen. Först under korstågens
tider hör man talas om staden eller kanske snarare
borgen Bira. Och denna borg finnes kvar ännu i
denna dag, en högt uppe under solen liggande
komplex af ljusgula murar och torn, allesammans väl
bibehållna och under fredliga tider använda som
kasern. Nu under dessa tider huserade en
hamidié-öfverste däruppe, en herre som den vid borgens fot
residerande mutaserifen till trots var stadens
härskare.
Nåväl, vi voro sålunda lyckligt och väl på
Bired-schiks chan, och som ingen af oss förut sett staden,
gingo vi, berusade af vår hittillsvarande framgång,
ut för att taga den i ögonsikte. Men det visade sig,
att ehuru min förklädnad och mitt uppträdande som
helig man var synnerligen lyckligt valdt — förvisso såg
jag from ut — så var Müllers förklädnad så mycket
olämpligare. Alla i Biredschik varande
hamidiéröf-vare kände hvarandra och sågo endast ogärna, att
en främmande röfvare kom för att dela deras byte.
Det hjälpte ej att Müller förklarade, att han skulle
afresa till Lindschar, där djäfvulsdyrkarne bygga och
bo, man betraktade honom med sneda blickar och
anmälde hans ankomst för den store röfvaren i
borgen. Emellertid gingo vi ostörda omkring i staden,
man stannade visserligen här och där och frågade,
hvad vi ville och hvart vi ämnade oss, men man
förhöll sig i det hela taget höfligt och någon
känning med myndigheterna fingo vi ej. Våra
förhoppningar att komma i väg, voro de bästa, våra
lynnen voro rosiga, hvartill stadens vackra och
pittoreska läge, dess renlighet och de få spår af
oordningar, den hade att uppvisa, bidrogo. Vi beslöto
oss att rida i mörkningen och taga vägen i
sydostlig riktning, således hvarken till Urfa eller Deir es
Sor, utan rätt ut i öknen mot Sindschar. Det är
väl sant att dessa trakter mellan Biredschik och
Sindschar, berget söder om Urfavägen, äro. synnerligen
illa kända, att inga karavaner gå där fram och att
öknen är mycket glest befolkad af Schamarbeduiner
och djäfvulsdvrkare från Sindschar. Men i stället
existera där absolut inga turkiska myndigheter,
förutom en rätt oblodig pascha i den lilla staden
Sindschar, och detta var för oss det viktigaste. Sedan
vi på kvällen återkommit till vårt chan, började vi
lasta våra hästar med allt hvad vi förskaffat oss af
— 592 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
