Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50. Den 13 September 1903 - Ombord på jakten »Svenska Vapnet». Af Hugo Samzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMBORD PÅ JAKTEN »SVENSKA VAPNET».
För HVAR 8 DAG af Hugo Samzelius.
Rådmannen i Torneå Petter Lythræus, en af
stadens större handelsmän, hade haft idel molest
och bekymmer under de vedervärdiga krigsåren 1808
—1809, då staden öfversvämmades af krigsfolk och
borgerskapet med pock nödgades föda de arma
trupperna. All handel låg nere, och nu syntes man
förhindrad att vidare under detta ömkliga jordelif
idka köpenskap med Stockholm.
Med »Kongl. General Krigs Comm’ssariatet vid
Norra Arméns Första fördelning» hade man, på grund
af intendenten, hofjägmästare Klingstedts energiska
föreställningar, visserligen år 1808 träffat aftal om
leverans för arméns behof af 1,000 lispund smör i
månaden mot kontant och riklig betalning, men så
behagade den i Torneå s’g uppehållande vice
landshöfdingen och lagmannen Ekorn ställa sig indignerad
öfver att man ej åtlydde hans befallning att af
de 14- à 15,000 lispund, som man hösten 1803 hade
inlastade pà fartygen för expor: till Stockholm,
kvarhålla åtminstone 2,000 lispund för november och
december månaders behof. Ingen kunde väl ana,
att Finlands segervana trupper skulle förjagas ur
eget land och nödgas att som flyktingar inkvartera
sig i Torneå, Sveriges nordligaste stad, där en
olidlig brist på lifsmedel snart yppade sig. Förutom
högkvarteret och generalstabsvakten hade omkring
300 man inkommenderats till Torneå, och ehuru
största parten af de finska trupperna höll till i
landsorten — ända uppåt Öfver-Torneå och byarne
där omkring — var det ibland nog så svårt att
anskaffa den enklaste kost åt de blottställda
krigarne, i hvilkas leder till på köpet fältsjukan eller
faltfebern obarmhärtigt rasade. Borgerskapet klagade
hos befälhafvaren för norra armén, g?neral Klercker,
och anförde bland annat, att trupperna på sina
respektive förläggningsorter själfva upphandlade det
smör, som man i Torneå afsett att få köpa för att
kunna fullgöra leveranskontraktet, hvarjämte stora
utskrifningar af hö och färskt kött förekommo, sà
att allmogens ladugårdar och möjligheter a t
producera smör förminskats, varande ändtligen allmogens
smörpris numera så höga, att borgerskapet endast
med förlust kunde leverera smör till kronan.
Ekorn invände och Klercker resolverade från
högkvarteret i Hernösand den 4 mars 1809, att det vore
»Handlande Borgerskapets i Torneå owillkoriga pligt
och skylldighe!» att noga fullgöra sitt
leveranskontrakt. Huru eländig var ej hela denna de finska
truppernas inkvarteringshistoria i Tcrneåtrakten, där
kölden vintern 1808—1809 var bitande skarp, där
sunda bostäder saknades, där lifsmedel felades och
där febrarne härjade! Storartade voro Klingstedts
ansträngningar, men man visste ofta ej huru
följande dag möjlighet skulle yppa sig tid lifvets
uppehälle. Nyårsdagen 1809 uppgafs anta’et sjuka vara
omkring 2,500 och vid januari månads s ut 3.200.
Under hela Torneåtiden torde väl minst 6,000
personer legat insjuknade. När i mars 1809 den
ärorika, af nöd hemsökta finska armén bröt upp för
att tåga söderut, hade omkring 2,000 af de
insjuknade gått bort från detta bekymmersamma
jordiska.
Så hade den lättskrämde Gripenberg kapitulerat
i Månsbyn nere i Kalix, en värdig efterföljare till
riksolyckan Cronstedt på Sveaborgs fästning. De
första dagarne i april 1809 hade Torneå
genomströmmats af ursinniga finnar, som nu sågo sig
nödgade att utan svärdsslag lämna gamla, Sverige
åt sitt öde och tåga vidare nedåt finska kusten
för att i öfverenss ämmelse med den skymfl ga
kapitulationen öfver ämna sina vap?n åt den i Kemi
stående ryska styrkan. Det var ej nog med
gevär och bajonetter, utan till råga på olyckan må-
■}te tolf fanor och 22 kanoner gifvas i ryssens
våld.
Schuva^vs af köld, proviantbrist och sjukdomar
anfäktade ryska trupper hade omedelbart hållit sitt
intåg i Torneå. Det bedröfliga inkvarteringssystemet
fortfor — nu desto odrägligare, då något ätbart
endast med största möda kunde anskaffas.
Ändtligen tågade de ryska trupperna längs kusten vidare
nedåt det värnlösa Sverige, men en rysk
kommen-dering under befäl af major Afrosmoff kvarlämnades
i Torneå. Michel Afrosimoff var en välvillig person,
som sökte förebygga alla våldsdåd mot Torneåborna
och lika välvilligt rekvirerade proviant i näjden. Men
ingen proviant tillfördes det ryska lägret — man
var van vid näfrätt och hårdare kommando.
Ändtligen såg sig Afrosimoff den 26 juni 1809 nödgad
att med tillhjälp af sin svenske tolk aflåta. en
skrifvelse till Torneå stads borgmästare, hos hvilken han
klagade öfver invånarnes »besynnerliga
gensträfvog-het» mot att uppfylla de lättaste befallningar och
att mot kontant betalning lämna de nödställda
trupperna ätliga varor. »Ortens invånare visa en ovilja
och ett hat, som icke annat kan än gå till
sinnes. Rätt nu hafva vi icke, si officerare som
soldater, annat än det bröd, som vi måste släpa
längre ifrån än Petersburg. Begäres något, ehuru till
ett oerhördt pris, blir svaret alltid nej. Orten
överflödar dock af fisk, smör, mjölk, med mera», klagade
Afrosimoff, som icke fattade svenskarnes af gammalt
rotade ovilja mot ryssen.
Borgmästaren hade anbefallt rådman Lythræus
att söka skaffa den ryska militären lifsmedel, och
denne hade i sin ordning tillsagt sin son Isak att
mecl handelshusets jakt Svenska Vapnet segla ut
till skärgårdsbyarne för att köpa fisk, mjölk och
smör åt trupperna. Det var med tungt hjärta Isak
Lythræus åtlydt den gifna befallningen, ty dels
kunde man haft angenämare uppdrag än att i
härliga midsommartider flacka mellan sjöbyarne för att
med lock och pock köpa proviant åt arffienden,
dels lämnade han nu Afrosimoffs adjutant, löjtnant
Ilja Semenovitsch Vlasoff, fältet öppet att kurtisera
Lisette Rechardt, Isaks fagra käresta. Förstås, att
Vlasoff ej var värst att frukta som rival, ty han
var ryss och kunde icke svenska, endast en smula
af fransyska språket, men hans lena sammetsögon
smekte Lisette, då han talade vid henne — och
det var ganska ofta, ty Rechardts liade fått honom
på sin lott som inkvartering. »Vous ëtes si jolie,
belle amie — je vous aime!» jollrade ryssen och
hade svårt att hålla fingrarne i styr. Men det var
nog bäst för Ilja att söka göra detta, tv eljest
skulle Isak med det snaraste offra honom åt
hämndens lystna gudar. En svartsjuk älskare har inga
hänsyn.
Jakten seglade för förlig bris öüver Seskarfjärden
och kom snart in i den öfre skärgården med än
kala, steniga holmar, än skogbeklädda öar, med
naturliga alhäckar i strand, stora, vackra öar. Vid
styret satt Isak Lythræus i tankar öfver hvad detta
sorgeår väl vidare skulle bära i sitt sköte. De
finska trupperna hade kapitulerat och med sorg och
harm dragit nedåt sitt land igen. I Sverige
huserade ryssen längs hela kusten, och det var väl
endast, en tidsfråga huru länge det skulle töfva
innan hela landet var eröfradt. Torneå var
utarmadt, utsuget, dess handel ödelagd. De flesta
köpmän — hela familjen Pipping bland andra —
hade blifvit ruinerade på smörkontraktet,
inkvartering, kontributioner. Nu hade ryska trupper
efterträdt den finska armén, och eländet hade endast
vuxit. Ryske befälhafvaren var blidare i ton och
språk än den svenske, men han var ej lika pålitlig
— 798 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
