Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 20 September 1903 - Beundraren. Af Allan Wide - Emanuella Carlbecks minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
fickan och beredde sig att tända en cigarrett. i
detsamma tycktes han erinra sig något:
»För öfrigt tänker jag, fröken själf röker ■— det
har ju numera blifvit så allmänt inom den högsta
societeten, att damerna röka sin cigarrett — jag
tilllåter mig att säga, att jag för min personliga del
tycker det ligger något visst tilltalande pikant i att
se en dam röka. Det borde rent af ingå i den
kvinnliga uppfostran detta, ty tänk så angenämt för
en man att se sin hustru dela denna njutning. Jag
har just här ett par fruntimmerscigarretter, som jag
vid en middag i går hos ryske ministern fick af
furstinnan Radevesky. Hon kunde ej nog lofprisa
dem och sade att de äro de ryska adelsdamernas
favoritcigarretter. Skulle inte fröken vilja göra mig
den äran att röka en af dessa? Jag skulle då
kunna odeladt njuta af min egen cigarrett, om ni
också röker; hur det är så generar det en i alla
fall något, om man icke själf röker, att känna
cigarrettröken.»
Letitia tvekade — hon brukade aldrig röka, var
oj ens säker på, att hon tålde vid en cigarrett. Men
å andra sidan sedt, vore det ju nästan genant att
neka, han hade ju sagt att alla. damer inom högre
kretsar gjorde det — alltså vore det fint —- och
comme il faut ville hon förstås gärna vara
»Jag hoppas, att fröken inte illa upptar min
bön», fortsatte han, då han såg hennes tvekan,
»kanske fröken anser det oförsynt detta af mig, en
frätning. Jag känner ej fullkomligt konvenansens lagar
i Amerika; själf är jag en främling här, men i
mitt hemland Ungarn skulle det gå väl för sig. För
rästen kanske fröken tillåter, att jag presenterar mig
själf» — och han drog upp ett elegant kronprydt
visitkort och räckte henne.
»Grefve Olinsky», läste miss Letitia, rodnande
af sinnesrörelse. Tänk en riktig grefve, hvad de
skulle bli afundsjuka på henne där hemma för detta
angenäma reseäfventyr! Och tänk, tänk om hon
skulle bli grefvinna!
»Mitt namn är Letitia Wright», sade hon och
räckte honom handen på amerikanskt manér, »och
ni misstar er, herr grefve, om ni tror, att ni på
något sätt brutit mot den amerikanska etiketten. Jag
tackar er hjärtligt för den erbjudna cigarretten och
vill gärna röka, om det gör er ett nöje. att ha
sällskap. Naturligtvis röker jag passioneradt som alla
amerikanskor.»
Grefve Olinsky hjälpte henne leende att tända
cigarretten, och snart sutto de med hvar sin blossande
cigarrett i munnen och konverserade gladt och
oge-neradt, som gamla bekanta.
Miss Letitia ansträngde sig att dölja, hur ovan
hon var att röka, hon höll cigarretten så ledigt
mellan fingrarne och blossade och rökte alldeles som
en gammal van rökare. Men hon led riktiga kval.
Hon kände sig så egendomligt dåsig och trött, och
när hon kom mot slutet ai cigarretten kände hon
rent af äckel — cigarretten kväljde henne riktigt.
Att det skulle vara så svårt att röka en cigarrett,
hade hon dock icke trott. Hon arbetade i alla fall
tappert emot den alltmera tilltagande
slapphetskänslan och rökte modigt på cigarretten till slut. Grefven
tycktes inte märka hennes illamående, utan
konverserade ledigt och angenämt, under det han rökte den
ena cigarretten efter den andra. Miss Letitia
ansträngde sig att uppmärksamt åhöra hans glödande
beskrifningar öfver sitt fädernesland.
Det sista, hon tydligt hörde, hur han sade var:
»Kom ihåg nästa gång ni reser ut på någon liten
nöjestripp — jag förmodar, att ni liksom de flesta
amerikanskor med förkärlek reser till Europa — att
ni då väljer Ungarn. Jag skall bli lycklig öfver
att som ciceron få föra er omkring i vår vackra
hufvudstad, om ni vill tillåta mig det.»
Sedan hörde miss Letitia ingenting mera —• hon
drog en djup suck —- af glädje öfver hans
tillbud eller af smärta öfver sin egen oöfvervinnerliga
sömnlust -— är ej godt att afgöra — och
insomnade — — —
Ett par dagar därefter hade man mycket
roligt i Neward. Alla amerikanska tidningar innehöllo
nämligen mycket detaljerade skildringar öfver den
senaste järnvägsstölden. De beskrefvo, hur den kände
ficktjufven Ströke vid ett af sina sedvanliga besök
på en af New-Yorks banker (det var ett af hans
vanliga knep detta att förklädd besöka någon bank
för att. under någon förevändning att köpa några
utländska pängar eller dylikt få tag i något nvtt
»offer») observerat en miss W. från en småstad
söder om New-York, som där uttagit 100,000 dollars.
Vidare har han tagit reda på ocli följt efter henne
och lagat så att han kommit i samma kupé som
hon på tåget, hur han presenterat sig som ungersk
magnat, »grefve Olinsky», inledt konversationen och
slutligen bjudit hemie en cigarrett, som innehöll ett
sömnmedel. Sedan miss W. rökt slut cigarretten,
föll hon snart i djup sömn, och vaknade ej förr
än konduktören vid framkomsten till New-York
anskaffat en läkare, som på lämpligt sätt återkallade
henne till medvetande. Men då voro såväl grefve
Olinsky, alias ficktjufven Ströke, som hennes
resväska, innehållande 100 000 dollars samt hennes
nip-per, försvunna!
Efter detta ombesörjde miss Letitia Wright
aldrig själf sina affärer och inledde inga vidare
bekantskaper på järnvägsresor — men hon flyttade
mycket snart från Neward.
EMANUELLA CARLBECKS MINNE.
banbrytare i sverige för sinnesslöa
barns vård.
Amatör foto. Kliché: Bengt Silfversparre.
Vi återgifva här en amatörfotografi af den
nyligen å Mariestads nya begrafningsplats aftäckta, af
Skaraborgs och Älfsborgs läns landsting resta, vackra
minnesvården öfver Emanuel la Carlbeck.
— 8io —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
