Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 3 Januari 1904 - Carl Edvard Ekman †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL EDVARD EKMAN. †
Natten till julaftonen afled efter en kort tids
sjukdom bruksägaren CARL EDVARD EKMAN å Finspong
i en ålder af 77 år.
Ödet fogade det så, att den gamle fick sluta sina
ögon på samma plats där han först såg dagens ljus.
Han var nämligen född i Göteborg den 7 mars 1826
och vistades nu, när döden träffade honom, på
tillfälligt besök i fädernestaden.
Det har visserligen en tid varit tyst om den
gamles namn, hvilket mer än en gång ljudit som
fanfar i stridens hetta, men det har icke varit
glömskans tystnad. Hans lifsverk var icke af det slag
som värderas i dag och i morgon är spårlöst
förrunnet i sanden. Tvärtom, det enda tiden mäktat
åstadkomma är att bryta udden af de förhastade
och orättvisa beskyllningar, som meningsmotståndare
till den oförfärade kämpen icke skydde att en gång
slunga efter honom.
Till sitt 16 :de år åtnjöt Carl Ekman vanlig
skolundervisning. Sedan han därpå genomgått
Chalmerska skolan i Göteborg, började han under sin äldre
broder Gustafs ledning praktiskt sätta sig in i
bruks-göromålen på Lesjöfors egendom i Värmland. Så
utbildade han sig vidare i Filipstads och Falu
bergsskolor och gjorde efter väl beståndna prof en längre
utrikes resa för att fullborda sina studier och få
tillfälle att se på Sverige från kontinental synpunkt.
Tack vare sin vakna intelligens och sin
osvikliga arbetskraft hade han nu vid 23 års ålder
kommit så långt att han med utsikt om framgång kunde
uppställa sig bland de täflande, när chefsplatsen vid
de De Geerska Finspongsverken skulle tillsättas.
Vederbörandes val föll på honom och nu hade den
unge bergsmannen riktigt kommit i luft, som
passade honom.
Det är otroligt hvilken energi den nye ledaren
utvecklade. Allt skulle bli bättre, större, modernare,
ändamålsenligare, ståtligare. Gjuteriet, valsverket
och smedjorna ombyggdes, slottsbyggnaden
fullbordades, egendomsarealen utvidgades gång på gång.
Och för Carl Ekman gällde också regeln non multa,
sed multum — här något fritt tillämpad: icke endast
mycket utan också väl.
Carl Ekman var för mycket härskarenatur för
att finna sig i att vara mindre än den förste.
Förvaltaren köpte sig så småningom in i egendomen och
inom ej fullt 10 år hade han blifvit ägare till hela
den stora possessionen. Där satt han nu som kung
med alla ett lifssjudande och snabbt växande
kungadömes pliktbördor på sina starka skuldror. Han var
mannen som visste allt, tillspordes om allt, kunde
allt. Alla kommittéer, nämnder, stämmor och »råd»
skulle ha honom till ordförande. Öfverallt där ett
handtag behöfdes, väntade man Carl Ekmans starka
grepp, och man väntade aldrig förgäfves. Hur han
stod bi? Ja, han var af en gammal kärnsläkt, en
sådan som väl snart endast myten har att uppvisa.
Finspongs kanongjuteri hör man redan på Gustaf
II Adolfs tid talas om. Men ur sin relativa
obetydlighet höjdes bruket först af Carl Ekman. Svenska
staten var en stor kund, fast Ekman, enligt de Geer,
visst tyckte, att »det är mycket angenämare för en
fabrikant att arbeta för en utländsk regering än för
den svenska» och riktade sina bemödanden därefter.
Detta får icke uppfattas som någon slags
osvenskhet. Ekman var blott mån om sin fullkomliga
själfständighet och ville helst vara oberoende af svenska
beställningar. Sin svenskhet fick han tillfälle att
lägga i dagen, när det gällde att genomdrifva
begagnandet af svensk material vid våra
järnvägsanläggningar. Det var nämligen icke utan vidare, som
vederbörande gingo in på de Ekmanska åsikterna om
»hur svenska stålet biter».
Utom det att Ekman dref upp Finspongs
bruksrörelse till en förut oanad höjd, och gaf etablisse-
mentet namn för förstklassig brukshandtering, har
han varit ett mönster i många andra afseenden för
en stor egendomsherre. Landtbruket omhuldades på
det omsorgsfullaste och bedrefs efter storstilade prin
ciper, och skogsskötseln åtnjuter anseende att ha
bedrifvits på det kanske rationellaste sätt i vårt land.
Af egendomens 100,000 tunnland upptages 30,C00 af
planterad skog; Carl Ekman heter mannen som
planterat den.
Om man dessutom nämner, att ban inrättat
mejeri, slakteri och fiskodlingsanstalt, att han
omhuldat biodling, humleplantering, häst- och
kreatursskötsel, att han med fin urskillning vårdat sig om slottets
bibliotek och tafvelsamling, att ban grundlagt
Fiskeby pappersbruk och Grafversfors stensliperi, det
förnämsta i Sverige, så framgår ännu tydligare hvilken
oerhörd verksamhetslust och arbetsförmåga han ägde.
Icke nog med detta. Carl Ekman kände sin
maktställnings förpliktelser äfven i ett annat
afseende. För sina tusentals underlydande visste han
icke blott att skaffa bröd och arbete. Han gjorde
hvad han kunde — och det var icke litet — för att
bereda dem trefliga bostäder och skaffa dem »andlig
spis». Särskildt för skolväsendets höjande inom sitt
»kungarike» gjorde han stora uppoffringar både af
tid och penningar.
Hans intresse för skolväsendet liar förrästen icke
varit begränsadt till hvad som legat honom närmast.
När den dagen kom, att man gjorde anspråk på hans
duglighet äfven för rikets bästa, tog Carl Ekman
inom riksdagen, hvilken lian först tillhörde som
representant för borgarståndet och efter
representationsförändringen som ledamot af 1 :sta kammaren, sig
särskildt skolfrågan an. Hans folkskolemotion af 1862
anses som banbrytande, och de yrkanden om
seminariernas och lärarebildningens höjande samt om
tillsättande af inspektörer samt särskild folkskolebyrå
han där framställde blefvo efter hand bifallna och
förde på sin tid skolan ett långt stycke framåt.
Hans arbete inom riksdagen blef såsom ju var
att vänta intensivt. Såsom medlem i åtskilliga af
riksdagens förnämsta utskott lämnade han ingen möda
ospard att sätta in hela sin personlighet vid
afgörandet af de frågor vid hvilkas handläggande han hade
att deltaga och såsom statsutskottets ordförande kunde
han om ock med knapp majoritet genomdrifva sitt,
det s. k, »skånska» partiets en gång mycket
omdiskuterade kompromissförslag i försvarsfrågan. I dessa
dagar voro både finans- och statsministerposterna
honom erbjudna, fast Ekman föredrog att stanna
utanför ministären.
Under de följande åren drog sig Ekman,
upptagen af sina vidsträckta affärer, mera tillbaka,
men hans ord vägde alltid tungt då han, rustad
med ovanlig insikt och sakkunskap samt i
besittning af en klar och öfvertygande framställningskonst,
lade detsamma i vågskålen, äfven sedan
protektio-nismen kommit till välde i kammaren och Ekman
uppställt sig som en af det nya systemets mest
prononcerade motståndare. — Ända till 1893 tillhörde
Carl Ekman riksdagen.
På gamla dagar fick Cail Ekman uthärda en stoim, som
skulle böjt nästan hvilken rygg som helst, men ur hvilken han
framgick obruten. Finspongs bruk råkade ut för ogynnsamma
konjunkturer, och det kan betraktas som ett underverk att Carl
Ekman gick som segrare ur striden mot ett oblidt öde. Mycket
hade man respekterat honom förut, men efter detta eldprof tyckte
man, att först nu hade man ett mått för hans styrka.
I jämförelse med tidigare dagar tillbrakte Carl Ekman sina
sista år i ro och lugn. Men ännu i det sista visade han sig vara
mannen med den skarpa blicken, den vänsälla och hjälpsamma
hugen, de stora måtten och den trofasta pliktuppfylle sen.
Yttre utmärkelser hade rikligt kommit honom till del. Han
var riddare af Nordstjärneorden, kommendör med stora korset af
Vasaorden samt riddare eller kommendör af flera utländska
ordnar. Dessutom led. i Landtbruksakad, och Vetenskapsakad.
Han sörjes närmast af sonen Axel Ekman, sin faders
efterträdare som disponent för en del af det gamla Finspongs bruk,
samt dottern Gustava, gift med biskopen i Visby G. v. Schéele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
