Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 31 Januari 1904 - »Gamle Max berättar. II. Spöket på lady Floras vind» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAALE nAX BERÄTTAR.
II. SPÖKET PÅ LADY FLORAS VIND.
SVENSKT ORIGINAL FÖR HVAR 8 DAG AF ALLEN MACKLIN.
Det var en septemberafton vid Holmsund,
utanför Umeå, som jag hörde denna historia. Jag var
den tiden en ung tidningskorrespondent, som drog
land och vatten omkring för att finna hvad jag
uppsluka månde; — hade just varit en tur uppåt Torneå
dalen för att med min unga visdom och stora
oerfarenhet reda ut några omdebatterade gräns och
ny-byggarförhållanden — och var nu på väg söderut
med »Neder-Kalix», som den tiden föides af
kapten Robert Maxwell.
Detta var i den gamla ..goda tiden, då det ej
fanns någon o järnväg norr om Östersund; stån banan
slutade vid Ange, eller däromkring, och för hela det
stora, då mer än nu för det öfriga landet obekanta
Sverige som låg norr om denna »civilisationens
ändpunkt» utgjorde landsvägar och ångbåtar de enda
kommunikationsmedlen. Det var ock en feberaktig
verksamhet som utvecklades ombord på de senare
under seglationsårets sisla veckor, då alla flyttfåglar
norr ifrån vände hemåt från sydliga trakter och hela
det vida Norrland skulle provianteras för den
stundande vinterns åtta à nio månader långa blockad.
I en aldrig slutande procession drogo de stora
båtarne norrut, vecka efter vecka och dag efter dag,
lastade till rel ngen och därutöfver med lårar tunnor
och fastager, socker och salt, specerier och snus,
sydfrukter, julgransgrannlåt, »långa» och »korta»
varor, lyxartiklar för rike mans bord och lifvets
enklaste nödtorft för den fattige — men framför allt
med mjöl, mjöl, mjöl — i hundra- och tusentals
säckar, för att det tysta, tåliga folket däruppe vid de
breda älfvarne och i de stora skogarne åtminstone ej
skulle behöfva sakna det dagliga brödet, då solen
och dagen öfvergåfvo dem. Blef vintern alltför sträng
och spärrade isarne hamnarne alltför länge, kunde
det nog ändå hända alt förråden togo slut — och då
blef det hårda tider i fattigmans hus och stundom
bekymmersamt nog äfven för den rike. Under
for-ceradt arbefe, med uppbjudande af yttersta krafter,
lossades dessa oändliga frakter i hamn efter hann;
dagarne voro för korta, nätterna måste tagas till
hjälp och de förutbestämda afgångs- och
ankomsttiderna existerade endast på turlistorna och i en eller
annan sangvinisk passagerares fantasi.
Men så fort de stora, vackra båtarne nått resans
nordligaste mål och vändt stäfven söderut, blef där
idel hälg- och hvilodag; nervösa, retliga kaptener och
öfveransträngda, utvakade styrmän andades ut, det
föiut så belamrade däcket låg fint och putsadt som
ett salongsgolf och en fridfull, gemytlig stäu ning
bredde sig sällskapligt och försonande öfver passa
gerare, befäl och besättning.
Neder-Kalix var alliså på södergående med
få passagerare och liten last; vädret hade allt sedan
vi lämnade Haparande varit b’and det finaste och
det hela en fullkomlig lustfärd Robert Maxwell var
vid sitt mest strålande lynne och gestalterna från
hans otaliga historier drogo som ett brokigt f^tåg
genom de stilla, klara septemberdagarne och de långa
månljusa kvällarne — än vackra och rörande, än
skrattretande, än skrämmande groteska, men alltid
präglade af hans egen originella syn på lifvet och
människorna.
Jag satt uppe på kommandobryggan och njöt
stundens stämning. AJtonen var sällsynt vacker,
lugn och klar Uman, hvars långa, chokoladbruna
skrof ett par timmar legat utmed oss vid kajen, hade
slutat sin lossning och ångat norrut lämnande röken
från sina skorstenar som ett långt svart band tvärs
öfver fjärden. Den lilla ångslupen från Uneå hade
också slutat att stampa och piska upp vattnet på
andra sidan om oss med sin nervösa propeller samt
begifvit sig af uppåt älfven igen med sin last af post
och passagerare — allt hade med ens blifvit så un
derligt tyst omkring oss. Långt boit i den gråblå
östern öfver Ålands haf visade en ljusning vid
horisonten hvar månen inom kort skulle gå upp, men i
väster brann ännu solnedgången i skarpt gult och
rödt, under det att alla de små flacka, steniga
holmarne med sina ensliga, stormpiskade tallar lågo
svarta på det blanka vattnet, som återgaf himmelens
svafvelgula och brandröda toner med en fördjupad,
metallisk glans. Luftens tunna skärpa talade om
frost till natten och lukten af nysågade bräder,
sågspån och tjära dro^ öfver viken som en fläkt af landets
egen andedräkt. Det var något ödsligt, fiämmande,
nästan arktiskt öfver hela landskapet i denna stund,
som jag icke förut lagt märke till. Jag kände mig
med ens underligt beklämd och svåimodig, gripen af
en hemsk aning om den själens oändliga ensamhet
gent öfver det okända, hvars djup ungdomen ännu
ej haft tid att pejla — och då Robert Maxwells stora
gestalt i detsamma dök upp i trappan, kändes det
som en välkommen befrielse. Med honom kom alltid
sol och trygghet.
— Jaha! — Så fick vi då postsäckarna ordent
ligt ombord — pris, tack och lof! — utlät han sig
med ett djupt andetag, i det han varligt slog sig ned
på den för hans särskilda bruk afsedda stora
fältstolen och drog eld på en sticka för att tända den
oumbärliga pipan, som fått slockna för en stund.
Han sög några blossande tag medan han med
allvarlig och tankfull min betraktade de ringlande
rök-hvirflarne.
— Poslsäckarne var det, ja — återtog han därpå.
— Känner det alltid ansvarsfullt med de där
tingestarna — —. Postexpeditören därborta — Bergvall
— hederspojke — men - m-e e n — kärleken har
snärjt honom i silt garn. — En ung mans väg till
ena pigo—! Han glömmer, glömmer, ser bror–.
Måste se upp dubbelt. Så mycket af lif och död
och sorg och lycka och väl och ve som ligger sam
manpackadt i de där påsarne och beror af att allt
kommer ordentligt fram i rätta stunden —!— Ja
Herre Gud. — Underligt för rästen. Större och
tyngre bli säckarne år för år — och tunnare och
lättare bli brefven. Mindre och mindre står där i
dem. Hela världen skrifver. — Pojkar och pigor
och sötare och barnet i sin moders lif — — —.
Nånå, gärna för mig, postverket skall också lefva —.
Men ingen har tid att skrifva. Lös mig den gåtan
den som kan — —.
— Förr i världen — — det var andra tider.
Mins väl när bref voro en skatt — —. Människor
lade lif och själ och hjärta och tankar i dem — ville
så gärna ge så mycket som möjligt af det bästa och
finaste och varmaste de ägde åt de kära frånvarande,
då de inte kunde få lefva med dem på annat vis.
Pängar kostade det både att få och sända ett sådant
bref och länge var det på väg. — Terr rii-belt!! —
Men så var det och ett stycke af själfva lifvet då
det kom. Lästfs många gånger Numrerades och
lades i schatullet med törnrosblad och lavendel och
kosteliga kryddor — som en helgedom. Och dådet
älskande hjärtat och de goda kära händerna som
skrifvit länge sedan blifvit stoft och aska, be
— 285 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
