Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 3 April 1904 - »En far» af E. Walther Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en far.
För HVAR 8 DAG af E. Walther Hulphers.
Jon Andersson Palla kom långsamt uppför
stigen efter svedjan, där stubbarne stodo sotiga och
grå mellan stenarne. Liten var han, så att
vadmalskavajen nä-stan nådde honom till knävecken, och
där togo stors’öf’arne vid, hjulande utefter benen
ner i den krama snön, som skimrade och gnistrade
och blänkte i det vackra vårvädret.
Af den mossiga och grå gärdesgården droppade
och dröp det. Skogen var mörk af fukt och de
sista snöflockarne rasslade ner mellan grenverken.
Enarne reste sig och det blef gropigt kring stubbar
och stenar af smältvatten, där barr och bark gjorde
det svart i de tunna rosiga isskorporna. Någonstans
inne i skogen sjöng och brusade det med ett
darrande sorl. Det var en bäck, som svällde och gaf
sig neröfver, rätt brant som det var där i
bergssluttningen.
Jon Andersson Palla var som sagdt till växten
en liten karl, men han var satt och i hans säfliga
kroppsrörelser låg ett medvetande om styrka, riktig
tjurstyrka. Inte skrytsamt och bröstande, snarare
omedvetet. Lugn, ty styrkan föder lugnet-
Han var så till själen också Palla. Småväxt
men satt, förkrympt och vresig under det dagliga
arbetets hårda tryck, men lugn och stark, ty den
hade vant sig att segra. Den var allvarsam som
en bred älf och släppte den sig lös någon gång
blef den aldrig gnistrande och glad som hos andra
människor, utan det låg alltid något vildt och mörkt
öfver den alldeles som öfver bergsbäckarne där uppe.
De väsnades utan glädje i tonen, skummade och
blänkte utan att riktigt fånga och sprida ljus.
Hård-händt hade nu Pallasfolket varit i alla tider både
kroppsligen och andligen, ett hårdhändt folk. Men
vid sidan af hårdhändtheten stod också ärligheten,
den gamla svenska ärligheten att göra sig själf och
alla andra rätt. Pa la var hans fäderneärfda gård och
hans fäderneärfda namn. Palla var hans namn och
hans fäderneärfda gård. De två tingen voro
oskilj-aktliga, gården och namnet. Ett adelsmärke, en
fana och en sköld för allt godt och mot allt ondt
i världen.
Jon Andersson Palla hade haft en talrik
afkomma, men de flesta af sönerna hade farit ut
i främmande land och där försvunnit, om de voro
döda eller lefvande var det ingen som visste. De
tre döttrarne voro välbeställdt och lyckligt gifta,
åtminstone hvad världen kunde se. Äldste sonen
endast af de fem hade trädt i faderns fotspår ocli
stannat hemma vid gården. Han var liksom af ett
lugnare sinnelag än de andra. Han var också till
det yttre mera 1 k fadern med dennes grå befallande
en smula karga ögon, men kring munnen och hakan
var han modern upp i dagen, med allt det skälfvande
veka som en mun och en haka kunna uttrycka.
Till lynnet var Anders Jonsson Palla en
blandning af både far och mor.
Han var lättrörligare till själen än hvad fadern
var, han var mer spekulativ än denne, mera
fantast, mera drömmare än denne. Han var lätt att
entusiasmera och impulsiv som modern. Men i
motsats till denna var han mera ordkarg, mera
fast i viljan och lät mer leda sig af ett sundt
förstånd än af plötsliga känslostämningar. Att också
han var hårdhändt låg i sakens natur, ty annars
skulle han ju inte ha varit en Palla. Och Anders
Jonsson var nog en äkta Palla trots alla sina
vidlyftigheter och hugskott.
Dessa vidlyftigheter och hugskott, som så ofta
satt myror i hufvudet på clen gamle Palla, som gjorde
att han aldrig helt kunde lita på sonen och gjorde
honom ängslig för framtiden. Framtiden för gården
och jorden och skogen, framtiden för Palla, och
Pallas släkt. Den som stält stark och mäktig genom
tiderna, den som ej fick försvagas eller förringas.
Det var mer än en hederssak för den som hade
gårdens och släktens arf i arf att detta ej fick
ske med en hårsmån. Hellre trygghet och bestånd
än äfventyrlig förmering var Pallasfolkets valspråk.
Gamle Palla gick långsamt uppför svedjan i
den frasande snön, där ett stort mörkt spår löpte
före honom liksom för att visa vägen. I bottnen
på stegen hade smältvatten samlat sig och frusit
till is, så att det inte var i dag som de blifvit
uppgångna. Ah nej, det var två dagar sedan som
de nedtrycktes där uppe i svedjekanten, då
jungfrulig och hvit. Orrtupparne hade varit särdeles
oroliga den dagen. Det var den gamle Palla själf
som gått upp dem. Och nu skulle han komma
att gå där hvarje dag en tid. Så att snart skulle
väl där bli upptrampad väg. Och solen skulle skina.
Och där skulle svarta fläckar af våt mull sticka
fram. De skulle förlängas och gå i hop till en
smal väg. Den svarta vägen skulle vidga sig
mellan de hvita drifvorna, som frättes af solen trots
nattfrosterna. Det går så där folk färdas fram om
våren.
När han kom fram till hörnet, där
gärdesgår-darne gingo ihop, slog en orrhöna brakande upp ur
en buske, klippte ett par slag med de spetsiga
vingarne och kom i jämnhöjd med grantopparne i
ungskogen, vindade öfver åt ena sidan och sköt in
i det svarta hålet mellan två blågröna tallar. Palla
ryckte till ett tag och stod och såg efter henne.
Så kastade han en sned blick bortåt enbusken där
hon flugit upp, hans styfva grenar vaggade ännu
sakta. Så sköt han fram öfverläppen och klef öfver
stättan, tryckte vintermössan med en strykning med
bägge händerna fastare kring hufvudet och vek in
på en bred vinterväg där spåren af skogskälkar
voro färska och där flarn af barr och bark lågo
löst strödda ofvanpå snön och i hästtrampet som gick
i gult i brunt.
Sedan han gått en half timme allt jämt
uppför i en däld, där höga granar stretade med att
hålla balansen utefter de brant stupande sidorna
mot berget på ömse sidor, stannade han ett
ögonblick öfverst på en brant backe för att pusta. Han
var högt uppe öfver bygden nu. Mellan trädtopparne
nedanför såg han bergen på andra sidan älfven
skymta blåa och med stora hvita fläckar af snö.
Några rökar närmare honom stego högt upp i luften
och lade en lätt blå dimma öfver skogen. Det var
från spisarne i Palla, från gården, hans gård och
släktens gård. Han gick att timra den högre nu,
gick att göra taket högre öfver hufvudet på sig
och sina efterkommande. Gick att formera arfvet
och sig själf. De skulle fram i tiden i
släkten tala om Jon Andersson Palla. Han som bröt
skog då tiden var kommen och ökade rikedomen.
Och makten.
Öka ? . . .
Pallasfolkels valspråk föll honom i tankarne, han
kände det som om mössan skaft honom vid
öronen och brännt dem. Han lyfte upp den högre
på hufvudet och kastade en skygg blick omkring
sig som om han gått på förbjudna vägar. Han
förde armen krampaktigt mot bröstet som om
andedräkten plötsligt stockat sig därinne. Och så gick
han af vägen fram till en stor gran och slog sakta
på den med käppkryckan och kisade upp mot
toppen genom lafskägget och ett lätt silfvergrått fall
af fjun.
— Det är kärnvirke, mumlade han och sloy
— 429 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
