Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 1 Maj 1904 - »Näsduken i månskensstrimman» af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
i går hela dagen, och när kvällen kom kände jag
mig sömnig så att jag gick genast och lade mig.
Men så snart jag kommit i säng kände jag att det
skulle bli svårt att somna. Det var så varmt i
rummet och jag låg och vred mig fram och åter, jag
skulle vilja tro under ett par timmar. Till slut
förlorade jag tålamodet, och så steg jag upp — det var
bra, tyckte jag, att du inte var där, Vikland, för då
skulle du väl ha fört ett fasligt oväsen som vanligt.
Jag tände på ljuset och satte mig att skrifva. Jag
hade väl hållit på en timma eller mer, då jag med
ens kände något besynnerligt i ryggen. Och så fick
jag en förnimmelse af att jag inte mera var ensam
utan att det stod någon och stirrade mig i nacken.
Därför vände jag mig om, men där fanns naturligtvis
inte någon människa. Hvarför skulle där finnas
någon, då jag väl krokat till dörren som vanligt på
kvällen? Men dörr’n till köket stod på glänt, ehuru
jag vill minnas att jag krokade till den också. Och
jag tyckte att det var en smula besynnerligt att den stod
så där efter som du vet, att den går igen af sig själf. Det
var en papperstuss längst in som höll den uppe.
Jag stängde till dörr’n och satte mig för att
skrifva igen, men det var lögn att jag kunde bli kvitt
den där obehagliga känslan att någon stod och
tittade mig i ryggen. Därför slängde jag bort pännan
och tände på pipan och började promenera omkring
i rummet. Men för hvar gång jag vände ryggen mot
dörr’n var den där otäcka förnimmelsen framme igen.
Så satte jag mig på sängen med ansiktet vändt utåt
rummet, men jag blef bara oroligare och skrämde väl
upp mig själf så att jag inbillade mig att jag hörde
någon tassa omkring utanför stugan.
"Toker", sa jag till mig själf, "vore det inte bäst
att du klädde af dig igen och gick och lade dig!"
Jag reste mig upp för att fullfölja min tanke,
men i detsamma började det bli någonting galet med
ljuset. Lågan höjde sig med ens till sin fyrdubbla
höjd på samma gång som hon förlorade sin lyskraft
och blef brun och rökig. Det blef alldeles skumt i
rummet. Den fladdrade en stund alldeles som en
limmande hästigel, du vet, men så blef den på en
gång klotrund som en boll, men inte lysande. Och
den där bollen krömp allt mera ihop tills
alltsammans alldeles höll på att slockna.
"Fel i veken", tänkte jag, men greps också af en
plötslig förskräckelse att ljuset skulle slockna och jag
lämnades ensam i mörkret med det där som stod och
tittade på mig. Jag sprang därför fram och fick tag
i ljusstaken, hvarvid lågan genast sköt upp igen och
lyste som vanligt.
Men jag hade knappt släppt ljusstaken förr än
samma besynnerliga fenomen upprepades. Därför
letade jag fram ett annat ljus, tände det och ställde
det bredvid det första på bordet. Det första
slocknade långsamt och jag tog och nöp af den rykande
veken och tände det igen, men det var som förgjordt,
det ville inte brinna. Jag slängde undan det och
tänkte nöja mig med det andra.
Men kan du tänka dig, Vikland, om en stund
började också det ljuset konstra alldeles på samma
sätt som det första.
"Det vore nog", tänkte jag, "om alla vekarne
skulle vara lika illa gjorda!" Och så letade jag fram
två ljus till, satte dem i tombuteljer och tände på
dem. Det stod tre ljus och brann så att nu tänkte
jag att jag väl var försäkrad.
Men om en stund började det första ljuset att
konstra. Jag tog handen om staken, genast började
det åter lysa med normal låga. Så snart jag släppte
den, steg lågan, fladdrade som om någon blåst på
den, krömp och började slockna.
"Slockna du, om det gläder dig!" sa’ jag. Och
så slocknade den, men jag tände den åter på ett af
de andra ljusen och stod och höll staken i hand. Då
brann den. Men då kom turen till de båda andra
ljusen. På en gång började de, Vikland. Alldeles
som de föregående, till slut var det endast en liten
ljus punkt ytterst på vekarne. Då satte jag ifrån mig
mitt ljus och lade händerna på buteljerna. Genast
slogo lågorna upp igen. Men på det som jag nyss
släppt började lågan slockna.
"Här kan inte fan stanna!" sa’ jag, och jag kände
att jag inte skulle kunnat göra det. Och inte hade
jag lust att sitta där hela natten och hålla omkring
ljusstakarne. Och ändå vet du att jag är långt ifrån
spökrädd, Vikland.
Och så tog jag hatten och så började ljusen slockna.
"Ni kan väl vänta åtminstone tills jag får tag i
näfversäcken", skrek jag. "Men jag måtte ha
uppfattats som ohöflig, ty i ett drag slocknade ljusen.
Och det gick fort för mig att få tag i näfversäcken
och komma ut på backen. Men det säger jag,
Vikland, att maken till svafvelgul himmel har jag
bestämdt förr aldrig sett. Skogen stod alldeles svart
emot den och jag tyckte att hvarje buske i ett nu
skulle börja stiga och gå. Och det var alldeles som
om det susat i luften fast inte ett löf rörde sig."
Ja nu snusade Vikland och sof på sitt
bullersamma sätt. Och så gick jag också och lade mig,
hvarpå jag genast insomnade och sof långt fram på dagen.
På aftonen dagen därpå gingo vi hemåt.
Vikland hade afslutat sitt arbete och var vid godt humör
och själf var jag mäst benägen att skratta åt det
besynnerliga som händt mig.
"Och där satt jag alldeles som en trollkarl", sa’
jag just som vi kommo fram till ett ställe som heter
Orrviksbråten och ligger i en brant backe, hvarifrån
är en förtjusande utsikt. ’ Vi bruka alltid stanna där
en stund för att hvila, "och släckte och tände på ljus
bara genom att lägga händerna på stakarne, är det
inte lustigt?"
"Sluta upp med den där flugan nu", sa’ Vikland
brutalt och jag önskade af hjärtat att något
obehagligt i samma stil måtte hända honom.
När vi fram på natten kommo upp till stugan,
trötta efter den långa marschen, ty vi hade rätt tunga
bördor i våra näfversäckar, sken månen härligt in
genom fönstren och de tre ljusen kastade långa skuggor
öfver bordet.
När jag tände dem anmärkte jag till Vikland:
"Ser du här stå de tre ljusen. Få se om de
tänka göra konster i kväll också."
"Tänd på ljusen, och prata inte tok!" svarade
han i föraktlig ton som retade mig inte så litet.
"Jag önskar att du råkade ut för det också", sade
jag och satte ifrån mig näfversäcken.
"Jag också!" svarade Vikland försmädligt och
började under tystnad syssla med kaffekokningen.
Sen vi druckit kaffe gingo vi genast till sängs och
sofvo som stockar den natten. Och inte heller hände
någonting mera anmärkningsvärdt förr än det
inträffade, som jag nu går att berätta. Och det skedde
under natten till en torsdag, en natt då himmelen var
lika svafvelgul och och otreflig i väster som den då
spökeriet med ljuslågorna inträffade.
Den kvällen hade Vikland varit på ett mycket
otrefligt humör, som han ofta brukade vara mot
fullmåne. Hvarför han blir knarrig och otreflig framemot
fullmåne är mig en fullkomlig gåta och själf tyckes
han vara alldelels omedveten om det, men ett faktum
är det. Och nu var det fullmåne. En sådan där som
stiger stor och röd öfver skogen i vårkvällens ljusa
skymning och som fram emot natten blir allt mera
klar och hvit med det osäkra sken, hvari
hemlighetsfulla skuggor tyckas smyga omkring. Af sådant
månsken sägas somliga människor få månstygn, hvilket
är en besynnerlig sjukdom med allehanda hallucina-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
