Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 19 Juni 1904 - »Gamle Max berättar. III. Leken med hjärtan» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
bara två — metodistkapellets och den lilla tarfliga
kyrkans och närmast att jämföra med vanliga
vällingklockor, fast de skramlada så godt de förmådde —
och allt hvad lif och anda hade gjorde sitt bästa för
att föra oljud. Hvarenda mansperson som kunde hålla
i ett skjutvapen gick på och bommade och sköt som
om det gällt att värja lifvet mot en hel indianstam på
krigsstråten — fast bara med löst krut förstås.
— Värden, som allt jämt gick i krumbukter som
en ål af underdånig vördnad och tjänstaktighet mot
den store bankpotentaten, passade själf upp vid
frukostbordet och hade därunder en hel del att meddela.
Där slogs på stort, skall man tro. Hotellet bjöd på
gratis förtäring hela dagen — kalla rätter, stek och
paj så mycket folk ville proppa i sig — allt fritt–
utom dricksvarorna förstås;–se det var just det
som var knuten: de skulle betala kalaset, och det
var nog inte så illa uträknadt heller. Han gnuggade
sina feta ringprydda händer — - det artade sig bra
allaredan och bättre skulle det bli frampå dagen, då
cowboys började komma in. De väntades manstarka
den dagen–det skulle bli stor kappridning på
aftonen, — första priset två hundra dollars–
hade de vett borde de väl låtit hästarne hvila ut en
smula först, men när tänkte de galenpannorna på
sådant —?— Och så balen sedan på natten — ja,
han tänkte nog det kunde roa herrskapet — se
pojkarne dansa och galnas, det var granna karlar ibland
dem och för den som inte var van vid det kunde
det vara rätt så godt som en hel cirkus — — — ja,
han hoppades herrskapet skulle bli
belåtna–ödmjukaste tjänare — ber så mycket om ursäkt, — och
så sprang han till sina kära korkar igen, medan vi
slog oss ner på den långa verandan för att se på
folklifvet.,
— Jo, där var ju en hel del att titta på förstås.
Venezia hade gjort sitt bästa, både med flaggor och
annat, och var det inte så precis förstklassigt alltihop
så var det så mycket mera välment; hufvudsaken var
att de voro belåtna själfva. Miss Käte var också
belåten — hon skrattade så de hvita tänderna
lyste, klappade i händerna och påstod att hon
aldrig i sitt lif haft så roligt — eller sett en
sådan samling otäcka fågelskrämmor. Ja, det finns ju
alltid en hoper underligt folk i sådana där utkanter
af värdsalltet och en del af de kuriösaste hade visst
stämt möte här–konstigare kroppar har jag sällan
sett. det medger jag, och temligen onyktra var dom
samt och synnerligen redan i arla morgonstunden —
— se, det var naturligtvis en hederssak att göra skäl
för den fria förtäringen, skall jag säga, och ingen ville
vara sämre gentleman än den andre, det var en sak,
det. — Brandkåren kom anryckande med sina gamla
handsprutor och sin nya ångspruta, pumpade blankt
upp allt det lilla drickesvatten som fanns i brunnarne
och sprutade gladeliga på både människor och djur
så det skvalade i rännstenarne–så marscherade
stadsmusiken upp med pukor och trumpeter, born,
bom, bombombom, Hail Columbia och Yankee Doodle
—- —, upp och ner och ner och upp igen för den
långa gatan med allt folket efter sig–ja, de
kunde väl vara en femti, sexti stycken, men de rörde
upp damm som de varit sextitusen och skrålade som
de varit hundra — — ja, som sagdt: de gjorde sitt
bästa och dagen var glad.
— Bäst det var så blef det litet extra rörelse i
hopen — folk började titta bortåt slutet af gatan, det
hördes stoj och rop och skott på afstånd och här —
hopp!! Kom det som en stormvind — en skara
ryttare i sträckt karriär, den långa sandiga gatan stod i
en enda rök och det dånade i marken under
häst-hofvarne. Fotgängarne skingrades åt alla håll med
skratt och skrik — rent förunderligt att ingen blef
skadad eller öfverriden — men därute är det just
ingen som tänker på att taga vara på sin broder —
— man är van att reda sig själf, skall jag säga, och
den som icke ser upp får tåla följderna.
— Det var en grann syn och vi reste oss alla
ofrivilligt för att se bättre. Utvaldt folk på sitt sätt
allesamman–ja det är ju gifvet att det icke är några
vekliga eller mammas gossar precis som ge sig till
det där lifvet, utan världens vandrande ridderskap,
sådant det funnits i alla tider i en eller annan form
efter hvad jag kan förstå — friska kroppar och oroliga
hufvuden, galningar och äfventyrare, mänsklighetens
eviga ungdom så att säga, för hvilken stugan alltid
blef för trång och som därför måste ut att eröfra
världen — — vikingar, romerska legionärer,
conquista-dorer, landsknektar, västerns pioniärer, passande folk
af alla slag, hvad de än kallats — lifvets gränsryttare,
vilda, djärfva, öfverdådiga sällar, som en hel hop
snälla beskedliga människor korsa sig öfver, men som
andra — jojo — jag kännes vid min svaghet all, jag
hör nog till den sorten — inte kunna låta bli att
hålla af i alla fall.
— Granna gossar, som sagdt, unga och smidiga,
brunbrända och klarögda hvarenda en — och rida
kunde de – Christopher Columbus! —vi höll andan
litet hvar medan de svepte förbi som en tornado,
gatan i ända, gjorde helt om och kom dundrande
upp igen och så — ha, upp!! — i ett ryck höllo in
de rykande hästarne framför hotellet, fyrade af
revolv-rarne i luften och kastade sig ur sadlarne.
"Wests och Actons folk och en del af gossarne
från Medicine Creek" sade någon bredvid mig. "Från
Harrisons ha de längre väg — de komma senare."
— De sågo om sina hästar, bundo dem vid det
långa stängslet längs själfva gatan som var afsedt för
sådant och kommo sedan uppför trappan och in på
verandan, som i ett nu blef myllrande full af långa,
smärta, seniga gestalter i stora grå hattar och
fransprydda hjortskinnschaparreros med patronbältet snedt
öfver höfterna, revolvern instucken i lifgördeln och
stora klirrande, skramlande sporrar — ofta af gediget
silfver — med tumslånga taggar. Det blef skratt och
skoj och skämt utan all ända och bägare fylldes och
tömdes manhafteliga. Men törsten var inte så stor
ändå att inte ögonen allt oftast drogos åt det hörn
där miss Käte satt tillbakalutad i sin gungstol med
guldhåret som en gloria kring ansiktet under den
stora hvita parasollen och skälmen lekande i alla
kindernas gropar–-en sådan syn hade nog
inte ofta skådats i de trakterna; sådana blommor
växa i allmänhet inte därute i prärielandet förstås–
Hon märkte nog hur det verkade — ja, lita på det
— och det försatte henne i ännu bättre lynne.
„Men de äro ju förtjusande — — splendid, per
-fectly splendid!" hviskade hon — "sådana figurer
— och se bara huru de gå — — den där styfva
kavalleristgången — med de stora sporrarne, som klirra
— — — det är så man kan kan bli kär i dem — —
de gå väl aldrig till fots, eller hur? — Åh, man ser
det på dem. Nej, Algy, nej — — du måste, du
måste hämta hit en eller ett par åt mig, jag måste
se dem på nära håll — — — se om det går att
tämja vilddjuren - ! — Seså, gå nu – — Den där
långe, mörke romanhjälten med svarta ögonen och
krulliga håret — — den där i hörnet! — med röda
halsduken — — den vill jag ha hit–Han ser
lofvande ut, gå och hämta honom, säger jag —
presentera honom för mig — hitta på hvad
förevändning du vill, men skaffa hit honom —!"
(Forts.)
— 613 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
