Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 26 Juni 1904 - »Gamle Max berättar. III. Leken med hjärtan» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Ännu långt ute på prärien såg man den grå hatten
svängas till hälsning — — Miss Käte stod litet
afsides för sig själf då han lämnat henne och viftade
svar med näsduken — -— men det blef för tröttsamt
i längden; hon band den i stället vid en af spjälorna
och blåsten skötte så vänligt om resten. Gubevars
— för honom därute var det ju lika kärt, så för den
del så –
Hon mötte min blick då hon vände sig om och
vardt nog liksom litet rödare i kinderna — kan visst
hända jag drog litet på mun och att det var något i
minen som inte var så vidare smickrande just–
trotset for upp i henne och det blixtrade till i ögonen.
— Jaha, mr Maxwell — sade hon — ni var nog
klok som inte höll vad. Där rider han! — Femtio
mil, och afstå från kapplöpningen — det är inte illa
det! — Gör efter det om ni kan. Kom nu och säg
att jag inte förstår mig på att tämja vildar! — Det
var för resten en rar pojke, jag tyckte riktigt om
honom. Och den där lilla promenadridten skall bara
göra honom godt — ni behöfver alls inte tycka synd
om honom. — — Seså! — se nu inte så högtidlig ut
– kom och sitt här och prata med mig en stund i
stället, så är ni snäll — — Åh herre gud, här ligger
ju hans välsignade gamla hästtäcke allt jämt — för
allt i världen, bär bort det, bär bort det, hvart ni
vill — där i hörnet — — det luktar som en hel
cirkus! — —
— Ja, så var leken i full gång igen — unge
Mills kom tillbaka med ännu ett par af de bruna
gossarne, som blifvit modiga af exemplet och bedt att
blifva "presenterade"; den ene och den andre slöt sig
till kretsen; snart satt hon där och höll hof med en
tio tolf stycken omkring sig.
— Och under tiden flög han fram där borta öfver
prärien, gossen — — — jag såg honom så väl för
mig som om jag varit med — framkastad öfver
man-ken, med hvarenda muskel samlad och spänd
skummet yrde från betslet, fläckande hästens svarta
sidor, sporrarne fingo göra tjänst ibland — — — så
— hi, hopp! — ut i strida forsen — upp på andra
sidan, samma fart allt jämt–-vi ha lofvat komma
snart igen, Bess, vi ha lofvat komma snart igen, du
får göra ditt bästa —!
— Så i staden — — skorna köpts — en kort
rast och så — hi! — i strykande fart på hemvägen
igen Hurra! — Det går, det går, det måste gå-—
— bara Bess håller ut. — Hon väntar, Bess, hon
väntar–så, min flicka, så–du får hvila sedan!
Dagen gick och kvällen kom; kapplöpningen var
öfver — Jim Brown tog priset, som han inte skulle
haft ringaste utsikt till om Flying George och hans
Bess hade deltagit i täflingen, sades det; och så —
de började just stämma fiolerna inne i danssalen —
ljudet af hästhofvar, rop och stoj på gatan, långa
engelska cheers, hooray, ho-o-o-ra-a-y — - — —
Där komma de — George och hans lilla Bess —
lågande, rykande, flämtande, men i god kondition på
det hela taget–-folket myllrade ut på
verandan som bien på ett fluster, det viftades och
klappades — saken hade blifvit känd och det hade hållits
höga vad för och emot under dagen. Duktigt ridet,
bra gjordt, inte fråga om det — femtio engelska mil
på knappt sex timmar — det är inte många som
göra det efter. En rask pojke — en rask pojke och
en präktig häst, det är visst och sannt!
— Miss Käte kom ut på trappan och stod där
med ljuset af alla de kulörta lyktorna på sin hvita
klädning och sitt stora ljusa hår då han höll in hästen
där framför. Han var ur sadeln med ett språng och
uppe hos henne: — Edra skor, miss Mills — och nu
får jag ju dansen som ni lofvat! — Han såg henne
in i ögonen — i den stunden var han ingen pojke,
utan en man, och en man som kräfde den lön han
visste sig ha förtjänt; det stod som en fläkt af
manlig viljekraft och käckhet och mod och sjudande
ungdomlig lidelse omkring honom; de timmarne hade
gjort honom många år äldre, som kärleken ju gör,
då den första gången kommer så där på allvar —
nu var det han, som hade öfvermakten, och hon
kände det — — — Ja, inte för att det är lätt att
veta hvad ett sådant där litet väsen känner egentligen,
det går då öfver mitt förstånd och så vidt jag tror
öfver de flesta andra karlars också — — men jag
såg att hon bleknade och — ja — nog sagdt: det
var något som kom mig att tänka att hon kanske för
första gången i sitt lif begrep att hon var kvinna och
att hon hade ett hjärta — så pass det var — just då.
— Han fick sin dans, men miss Käte klagade
öfver värmen och den dåliga luften och påstod att
musiken gaf henne hufvudvärk — som ju mindre
underligt var, då bastrumman tagit sig litet väl mycket
till bästa och gjorde hvad den kunde för att tysta
ned de andra instrumenten och få spela solo — det
blef ett terribelt oljud förstås — och efter första
half-timman såg jag just inte till dem mer. I trängseln
och larmet — som var rent otroligt — var det ju ock
lätt att förlora folk ur sikte och jag tänkte just inte
på det förr än senare.
Det var rätt långt lidet på natten — framåt
morgonsidan snarare — som jag drog mig ut på verandan
för att få en smula luft i lungorna. Där var tomt
och stilla och svalt, lyktorna hade slocknat, fullmånen
stod stor och hvit öfver prärien och det hade ännu inte
börjat ljusna i öster, fastän det inte var långt från
gryningen — den kommer helt plötsligt i de där
trakterna. Månskenet låg i hvitt med kolsvarta skuggor
mellan de storbladiga slingerväxterna på verandan,
bildande stora fläckar af ljus och mörker; det
varvill-samt och underligt, man tyckte sig se spöken och
underliga skepnader öfverallt och hade svårt att skilja
mellan sken och verklighet.
— Jag tände min pipa och släntrade långsamt
framåt verandan, utan att just tänka på något. Den
gick rundt om huset och just då jag vek om bortersta
hörnet såg jag att det skymtade något hvitt på
trädgårdssoffan inne i mörkrets vrår–månstrålen föll
in mellan löfverket på ett mörkt och ett ljust hufvud
och läppar som just möttes i en lång kyss–-
Jag drog mig tillbaka som jag bränt mig — ville visst
inte spionera på någon, men hade ändå sett nog —
— och just i detsamma hörde jag gubben Mills komma
trampande och pustande — det var en sådan där
stor, fet karl med asthma och guldberlocker på
magen –öfver det gistna, soltorkade brädgolfvet
borta i andra ändan på verandan och ropar på Käte,
Käte–Hvar kan flickan vara –-Jaså
godafton, har ni händelsevis sett till Käte, mr Maxwell?
— Inte det–det var någon som sade att hon
gått hitåt — Han var alldeles vid hörnet.
Det stod ett litet rankigt bord där just bredvid,
fullt af tomma whiskybuteljer, och hur det nu var så
–jag råkade händelsevis sträcka ut handen och
ge det en törn i all stillhet så hela härligheten rök
öfverända med ett himla rabalder –-gör mot andra
som du vill att andra skola göra mot dig har alltid
varit mitt ordspråk — — gubben hoppade högt i
luften då flaskorna trillade om benen på honom, folk
störtade till från alla kanter och två minuter efter kom
Käte springande om hörnet, litet blek och flämtande
och med håret i oordning — den långe ryttaren var
strax efter henne.
— Gud bevara mig, hvad står på — ville du
mig något pappa —?—- Man hörde på rösten hur
(Forts, å sid. 627).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
