Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 24 Juli 1904 - Bruno Liljefors. Af O. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRUNO LILJEFORS.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
a. rf V:t STOCKHOLMSWIDGRA F. Klichi : Bengt Silfversparre
BRUNO LILJEFORS.
När jag tänker på alla de tafvelgalleriet som jag
ander årens lopp besökt i skilda land, minnes jag
många och djuptänkta allegoriska bilder, många
madonnor, många karaktäristiska porträtt, många vackra
och poetiska landskap, många på kornet tagna
genremålningar . . Men af djurframställningar ihågkommer
jag högst litet, och hvad jag däraf bevarar i tanken
är ganska otydligt. Jag minnes några sig kråmande
hästar, några stora, beskedliga oxar — af Rosa
Bonheur, tror jag — några ganska hyggliga räfvar och,
förstås, en del humoristiska, dresserade hundar.
Dessutom har jag visst också haft nöjet se ett afmåladt
lejon med ansenliga morrhår.
Är det öfverdrifvet att påstå, att det finnes blott
en verklig djurmålare i världen — Bruno Liljefors.
Jag tror, att man utrikes på de platser, där man för
ett par år sedan hade tillfälle att se den utställning
af hans verk, som gjorde ronden genom Europa, är
af den åsikten. Ty att vara djurmålare är naturligtvis
icke att måla några hundar i en lustig ställning eller
en kisse-katt med ett garnnystan — för att vara en
verklig djurmålare måste man förstå djuren, känna
dem och deras lif och den omgifvande naturen, med
hvilken de ha ett så intimt samband, lika noggrannt
och väl som en verklig porträttmålare har reda på
den mänskliga karaktären. Men att det är oändligt
svårt att studera de vilda djuren i skogen och på
vattnet och att förstå dem, behöfver ju ingen närmare
förklaring. Det måste fordras liksom ett särskildt
sinne härför, en alldeles speciell begåfning, ett
ofantligt tålamod, en oändlig kärlek till hela naturen.
Och att återgifva fåglarnes flykt och simmande,
räf-varnes spiång midt i djupaste skogen — att gifva
bilder af djurlifvet i oupplöslig förening med naturen,
så att de tu bli ett, bli storartade bilder af naturens
eget lif, ja därtill fordras ett alldeles säreget,
oefterhärmligt geni, som Bruno Liljefors tnsam äger.
Hvad han lärt sig, kan man säga att han lärt sig
själf. Ty vid konstakademien i Stockholm, där han
inträdde vid 19 års ålder 1879 och som han lämnade
1882, hvarpå han företog en utrikes resa, lärde han
sig förvisso icke att måla så, som han sedan gjoit. Men
märkvärdigt är det, att ett Uppsalabarn som Liljefors
— fadern var handelsman i universitetsstaden — ett
slättens barn har en sådan blick för hafvet och vet
att skildra det på ett så rent af öfverväldigande sätt...
I sina första taflor håller Liljefors sig gerna till
ett litet stycke mark, till några träd, ett snår i
skogen, en vassdunge. Och till denna lilla plats
förlägger han någon händelse ur djurlifvet, någonting med
lif och rörelse i. Ty Liljefors älskar framför allt
rörelsen, kanske därför att den kan sägas vara en
symbol för utveckling och frihet. Hans hökar flaxa, hans
räfvar och kattor jaga vildt. Det är formligen, så
man hör vingarnes slag och prasslet bland gräs och
grenar. Och gräset och grenarne fläta sig i
hvarandra, så att åskådarens ögon stundom känna sig litet
osäkra och i första ögonblicket icke förmå riktigt
uppfatta den ovanliga synen.
n. S />.» S-TOCKHOLMSFOTOGRAF. Kliché: Bengt silfvenpmrt.
BRUNO LILJEFORS MED FAMILJ å Skyttorp.
— 682 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
