Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 19 Mars 1905 - Amerikas afgående minister i Stockholm - »Misèrspel» af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AMERIKAS AFGÅENDE MINISTER I STOCKHOLM.
publikens sändebud i vårt land, nu träder tillbaka till
privatlifvet, har i osedvanlig grad förstått att tillvinna
sig allas sympatier.
Minister Thomas’ intresse för Sverige och
svenskarne kan dateras nära 50 år tillbaka. Då han
en gång på 60-talet tillfälligtvis vistades här, hade
han fäst sig vid det drag af seg energi, som
låg på botten af det svenska lynnet, och efter
återkomsten hem väckte han i staten Maines
lagstiftande församling motion om att på statens bekostnad
öfverföra svenska kolonister att rödja upp i de
ödemarker som då ännu på stora sträckor funnos inom
denna stat. Detta väckte anklang och han skickades
öfver till Sverige som "Commissioner of
immigration" för att om en tid återvända med en skara
utvalda svenskar. Om hvad dessa uträttat bär den nu
blomstrande staden New-Sweden vittnesbörd. Sedan
han bistått immigranterna under de första årens oordnade
förhållanden, ingick han ånyo i Maines lagstiftande
församling och verkade som advokat i Portland, intill
dess han år 1883 nåddes af utnämningen till
amerikansk minister för Sverige-Norge. 85 lämnade han denna
post, men kallades 89 till envoyé. Som sådan har han
sedan, med afbrott för åren 94—97, kvarstått tills nu.
Med begagnande af den naturliga anknytning som
förefinnes mellan Sverige och Amerika därigenom att
Sverige ju äfven "därute" har söner, som räknas i
millioner, har minister Thomas alltid gjort sitt bästa
för att ådagalägga det intresse han hyser för vårt land.
Bl. a. har han utgifvit ett stort arbete "Sweden and
the Swedes", som vunnit mycken spridning i Amerika.
Minister Thomas är född 1839 i Portland, Maine,
och härstammar på både fäderne ocn möderne från
tvänne af Förenta staternas äldsta familjer. Han är
gift med en svenska, född Törnebladh.
Efter porträtt. W. W. THOMAS. XlicM: Bmgt StlJ*trtvwK
Amerikanske ministern i Stockholm, W. W.
Thomas, som efter att under sammanlagdt fjorton års tid
ha intagit platsen som den stora transatlantiska re-
MISÈRSPEL.
Skiss för HVAR 8 DAG af MARIA JOUVIN.
9 Hvarje lördagskväll spelades det kort på
klockarens veranda. Det var klockaren, adjunkten, och
skolläraren som spelade — och alltid trekarl — fanns
intet annat att välja på.
Det var nu i september. Vackra dagar
visserligen, men pinande råkalla kvällar, med fukt och drag,
och frostfarliga, stjärnklara nätter; med hvarje vecka
ökades höstkänslorna betydligt, man kunde inte gärna
neka till längre, att hösten var kommen och det på
allvar. De på verandan påspikade luckorna skyddade
blott skenbart mot det hvassa draget. Det drog så
att ljuslågorna fladdrade och stearinen dröp, och
adjunkten fick med hvarje spelkväll en alltmera påökad,
envis snufva, som ej ens med de hetaste whiskytoddar
lät mota bort sig.
Man höll likväl ut på verandan, ty inne var det
förbjudet att röka, ett non pius ultra hvarförutan
spelandet och toddandet ej kunde tänkas.
På detta vis hade man nu spelat flera somrar å
rad, allt från de första ljusa försommarkvällarne, då
hela nejden doftade af hägg och syrén, och hafsviken
låg som en spegel med det hvita fyrtornet åtta sjömil
dikt babord till hafs, hvilket stod som ett jättestort
ljus och kastade sina halfannan minuts blänkare öfver
det osäkra farvattnet — spelat till hösten ej längre lät
drifva sig på dörren och ingen indiansommar mera var
att förvänta.
Under den ljusa tiden, då fyren var släckt kom
fyrmästaren alltid roende i land om lördagarne. Han
deltog aldrig i spelet, men satt på verandabarrieren,
blossande på sin pipa och talade lågmält med
klockarens aflägsna släkting, fröken Martina, som under de
vackra sommarkvällarne satt med sin virkning på
gungbrädet under verandan.
I sex veckor var fyren släckt; i slutet af juli gick
fyrmästaren åter i vinterkvarter. Han hälsade då de
tre spelarne i en mästertoddy, djupgul och skumhet,
tog ett högtidligt afsked af fröken Martina och rodde
i den sakta dalande juliskymningen tillbaka till den
ensliga fyren. Och detta fyrmästarens bortroende var
det första egentliga hösttecknet, ofelbart och
odisputabelt, fastän högsommaren stod i sin yppigaste skrud.
De tre spelarne blefvo alltid efter fyrmästarens
afsked liksom mera eftertänksamma. Den kvällen
bjödo de endast underbud på sina kort, smuttade
oftare på whiskytoddarne och läto betänksamma ord falla
om vintern, kölden och ensamheten, och adjunkten
som annars blott höjde sin röst för att mäla sina bud
sade vid ett af dessa tillfällen med sin snufviga,
uttänjda stämma:
— Ensligt att bo så där afskild från folk, den
stackarn kan väl aldrig bli gift — — —
Det var ingen som svarade; klockaren sneglade
på adjunkten och adjunkten på skolläraren, hvarpå alla
tre med ens stirrade i korten framför sig, liksom de
däri tydligt sett uppenbara sig den bortfarnes bruna
ögon, yfviga skägg, svarta slokhatt och röda
sjömanshalsduk.
Fröken Martina satt också och stirrade framför sig,
men hon såg därtill någonting mera — den lilla kno-
— 394 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
