- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 6 (1904/1905) /
419

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 26 Mars 1905 - »Lisbeth» af Allan Wide - Från de fasansfulla massakrerna i Baku

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR 8 DAG

mot fönstret. Hon hade fattat sitf beslut. Hon skulle
gå till pappa och fråga honom!

Det var så mörkt och skrämmande stilla i de
långa korridorerna, dörrarne knarrade så hemskt på
sina gångjärn och ur alla skrymslen och vrår lurade
något spöklikt, ofattbart, tyckte Lisbeth. Men hon
bet ihop tänderna och gick modigt på — hon måste
ju ha visshet, kosta hvad det ville. Ändtligen var hon
framme vid pappas dörr. Genom dörröppningen lyste
ljus, pappa satt alltså ännu uppe, som hon beräknat.
Sakta och dröjande öppnade hon dörren.

Den ensamme mannen vid skrifbordet ryckte till
och stirrade häpen på den lilla gestalten, som ljudlöst
kom glidande öfver golfvet i sin släpande hvita
nattdräkt och med håret som en gloria omkring det bleka,
sorgsna lilla ansiktet.

— Men Lisbeth — hvad vill du midt i natten?

Lisbeth smög sig upp i hans knä, slog armarna
om hans hals — och brast i gråt. Hon fortfor att
snyfta en lång stund utan uppehåll, utan att
fadern lyckades trösta henne. Han smekte ömt men
nästan tafatt hennes hår — han var ju numera så
ovan vid att slösa ömhetsbevis — och svepte
omsorgsfullt om henne en varm röck. Till slut
lyckades han få henne att tala, och nu kom den, hela
den sammanhängande berättelsen om Lisbeths sorger
och bekymmer, hur hon sörjt sin mor som död, ända
tills hon funnit stjärnan, som upplyst henne om, att
hon ju ej borde sörja så, då hon ju ändå alltjämt
hade modern i sin närhet. Men hur hon just i natt
kommit på den förfärliga tanken, att mamma kanske
ändå inte var död utan bara gjort som flickorna Ströms
mamma. Och så måste hon ju fråga pappa, hur det
var — ty om mamma inte var död utan var sådan
som flickorna Ströms mamma — ja, då kunde Lisbeth
ju ej hålla af henne längre, och hon skulle aldrig i
hela sitt lif bli glad igen.

Fadern satt en lång stund alldeles tyst sedan hon
slutat sin berättelse, satt bara och smekte liksom
mekaniskt hennes hufvud, under det han stelt stirrade
framför sig. Lisbeth betraktade honom undrande men
vågade ej störa tystnaden med en fråga.

Helt visst var det en hård strid, som under dessa
minuter utkämpades i faderns hjärta. Men då han
till slut ändtligen talade, hördes i hans röst intet spår
af kampen nyss, den var bara så ovanligt mild och
öm. "Ja lilla Lisbeth, det var alldeles rätt att du
kom till pappa och frågade. Du har vunnit mer med
det, än du själf kan förstå nu. Pappa har varit
själf-visk i sin sorg — nu har jag blifvit påmind om mina
plikter mot dig — och jag skall söka fylla dem!

Naturligtvis var inte din mamma som flickorna
Ströms mamma — din mamma var ren och god som
en ängel, och på hennes minne får för dig aldrig
finnas en fläck. Du skall alltid tro Lisbeth, att mamma
är hos Gud, och hvar gång du ser upp mot din stjärna
på himmelen, skall du tänka på, att därifrån
öfver-vakar mamma alltid ditt lif, så att du sträfvar efter,
att det blir sådant, att hon kan gilla det. Hädanefter
skola vi båda se upp till mamma genom stjärnan, vi
skola ej längre lefva skiljda från hvarandra, utan jag
skall försöka bli både far och mor för dig".

Han höll ord. Kväll efter kväll satt han vid
Lisbeths säng, medan stjärnan öfver deras hufvuden
strålade in sitt ljus genom fönstret. Han fyllde
hennes själ med tro och kärlek till den döda moderns
minne — en tro, som gjorde hennes barndom ljus,
och hennes lif rikt.

Och under allt detta smälte den hårda isskorpan
kring hans eget hjärta, bitterheten i hans sinne gaf
vika för mildhet och barmhärtighet, ,och han glömde
bort att förbanna den kvinna, som sköflat hans lif
och svikit honom för en annan.

Efter fotografi. kliché t Kern. A.-B. Hmot SVfrmmarre Sthlm_Gbg

FRÅN DE FASANSFULLA MASSAKRERNA I BAKU: Dödade armenier upplagda i högar på en af Nobel-verkens gårdar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/6/0435.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free