Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 30 Juli 1905 - »Sista kvällen i Tanger» af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
— Men jag kunde ha släckt ljuset och somnat.
— Nej, det går inte att sofva i natt. Till och
med jag vaknade för vinden från öknen.
— Du har rätt; det är förfärligt.
Vinden hade tilltagit och med den hettan.
Något af dof ångest skälfde i luften. Det var så, att
man inte längre visste hvart man skulle vända sig.
— Ska’ vi gå ned till stranden och krypa i
vattnet ett tag. Där är det väl ändå några grader svalare.
— Nej, vi ska gå till mig och dricka té, afgjorde
Achmed.
— Men jag skall ju resa i morgon och behöfver
sofva. Börjar man en gång att prata, tager det aldrig
slut. Sådant där känner man till sedan gammalt.
— Sofva, det kan ni göra ombord. Åtta timmars
gång till Cadiz och rakt ingentng att titta på; bara
släta Atlanten. Kom, så gå vi!
Vi gingo ned på gatan. Ingen människa syntes
längre till. Jo, på trappan utanför stora moskén lågo
ett dussin parias, vridande sig på de bakugnsheta
trapphallarna, kliande sig öfver allt och mumlande
svordomar med torra läppar. Vi trasslade oss fram
genom en skum labyrint, där ingen kristen skulle
hittat vägen, men där Achmed kunde gå med
förbundna ögon. Jag kände igen Nahons bank och
försökte hålla alla våra krokai i minnet för att om
möjligt söka mig dit tillbaka. Men sedan vi passerat
ännu några gränder, hvilka oftast afbrötos på midten
af någon annan gränd, som å sin sida förde vidare
genom någon slags kvartscirkelformig passage öfver
en backe, hvilken gled in i nya kommunikationsnät,
uppgaf jag alla tankar att lära mig plankartan utantill.
— Inte så fort, Achmed, jag är som vore jag
dragen ur sjön!
— Vi äro framme nu, sade min ledsagare och
stötte handen mot väggen. En dörr for in och ett
svagt ljussken letade sig tafatt ut i dunklet.
Jag klef på och fann ett riktigt hemtrefligt litet
krypin. Golf och väggar till meterhöjd klädda med
moriska halmmattor i vackra mönster. I midten ett
lågt bord med tékanna och några glas.
En af Achmeds folk var , där före oss, en
medelålders man, vida mera brunhyad än min värd,
orientaliskt kontemplativ, lågmält, fåordig samt med ett
vemodigt och älskvärdt leende i sina stora, svarta ögon.
Han var en släkting till Achmed och vaktade dennes
rum, medan Achmed var ute och förde främlingar.
Själf kunde han intet europeiskt tungomål, men
Achmed tjänstgjorde som tolk så att det gick lika bra för det.
Någon stol fanns inte i rummet, men jag bjöds
att slå mig ned på den hårda madrassen i hörnet,
medan de andra satte sig med korsade knän. [-Abbas-ben-Feijid]-] {+Abbas-
ben-Feijid]+} gjorde i ordning teet med mynta och en
orimlig massa socker. Achmed fick fram en lång pipa
med ett hasselnötsstort lerhufvud, stoppade den med
Rif, drog några bloss och lät den gå vidare till mig.
Jag visste, att det inte gick an att afböja denna
artighet. Enligt europeiska begrepp hade det varit
liktydigt med att vägra besvara en skål. Rökte därför ett
litet tag, men låtsades sedan få ett så envist
hostan-fall — alldeles som en skolflicka som vågar sig på
en cigarett på en gymnasistbal — att mina vänner
förklarade att jag ännu inte vant mig vid Rif.
Därigenom fick jag tillfälle att stoppa min egen pipa med
världens bästa tobak, Carreras Craven, som jag en
vecka förut köpt i Gibraltar. Sålunda undgick jag
lyckligt alla vidare fredspipeceremonier.
Achmed har fört främlingar sedan han var en
liten parfvel, och det har händt honom åtskilligt
under hans praktik. Han berättar historier från harems
tillstängdhet till de fria bergens vidder, historier om
tyskar som resa med Baedeker i ena handen och
pännan i den andra, som pricka af hvart efter man
berättar dem och som äro färdiga, betala räkningen och
försvunnit då den sista raden är förstruken,
smuggel-historier, kärlekshistorier, historier om engelska ladies,
hvilka velat taga honom med sig hem som groom.
— Men du ville inte följa med?
— Nej.
— Och hvarför?
Ja, det visste han inte. Och han skrattar godt
åt turistskockarna, hvilka han för sitt uppehälle drifvit
genom Tangers gator år ut och år in.
— De komma öfver sundet från Gib eller Ccdis.
De stanna här tre eller fyra dagar, köpa ett par
tofflor, en kudde, en pipa samt en gammaldags marockansk
dolk, som är gjord i Tyskland. Sedan draga de till
sitt land igen. Där hänga de pipan och dolken i kors
på väggen, draga på sig tofflorna, luta sig mot
kudden och berätta om Marocko — Abbas, nu är
te-vattnet kallt igen . . .
— Men den där dolken vi köpte påstod du var infödd.
— Ja, den är så. Den är en helt vanlig dolk,
en sådan som en beslutsam man behöfver då han går
ut för att sticka ett hål någonstans. Men främlingarna
vilja hafva antika vapen med krokiga tveslipade
klingor, slidor af silfverfiligrans och inlagda fästen. Och
de få hvad de önska. Hit komma kistor med tyska
dolkar. Vi gräfva ned dem i våt jord och de bli tre
hundra år gamla på en vecka. Men själf vet jag inte
hvar jag skulle få en äkta dolk af gammal
tillverkning. De som varit till salu äro längesedan sålda
och återstoden äges af folk som inte behöfva sälja —
och som sist af allt skulle sälja åt européer.
— Därföre att ni muhammedaner innerst hata
oss, inte sannt?
— Nej, här i Tanger hatar ingen européerna.
Hur skulle det väl vara, om vi inte hade dem att
handla med, hur skulle det gå med mig, ifall inte
turisterna funnes, ifall jag inte fick min daglön af
dem samt en peseta på tio af de souvenirer de
köpa här?
— Men utanför Tanger?
— Utanför Tanger är allt ovisst. Man kan rida
härifrån och till Tetuan helskinnad, men man kan
också falla i röfvarehänder tio minuter utanför
stadsportarna. Raisuli är aldrig att lita på, ehuru han
ibland drager in klorna för en tid — ni vet hur det
gick med mr Gerdicarris?
—- Nej, det mindes jag inte då, men när Achmed
berättade det, kom jag ihåg att jag läst därom i någon
svensk tidning.
— Ni känner ju mr Perdicairis?
— Nej get gör jag inte.
— Men ni har sett hans stora villa vid hafvet på
vägen till Kap Spartel.
Ja, det hade jag. Perdicarris är en rik
amerikanare, hvilken vurmar för Tanger och som äger ett hus
utanför och ett inom staden.
— En kväll förra året, fortsatte Achmed, en kväll
vid niotiden sutto vi vid lilla Zacco. Plötsligt:
tick-tick-tick kommer där ett telefonbud till tyska
posten, att Raisuli några minuter förut röfvat mr
Perdicarris. I början ville ingen tro, att fursten af bärgen
varit nog vågsam att ge sig så nära Tanger. Men så
fick man veta, att det var sanning. Alla människor
rusade ut på gatan om hvarandra. Muhammed
Torresutrikesministern som bor vid De Kristnes Gata, ni vet,
med gevärsposterna utanför — Muhammed Torres som
redan hade somnat, fick rusa upp midt i natten och
skynda till amerikanska ambassaden.
Raisuli hade kommit just som mr Perdicarris
slutat sin diner. Då den främmande sagt hvem han var,,
förstod amerikanaren genast hvad klockan var slagen.
Han hade öfverflöd på tjänare och vapen i villan och
funderade på att göra motstånd. Men Raisuli bad ho-
— 698 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
