Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 18 November 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
EN »SOIRÉE MUSICALE» I S:T PETERSBURG 5
hos den berömde, nyligen i sitt 82 år aflidne konstkritikern Stassov (i nationaldräkt).
Kliché: Bengt Silfversparrt.
Stassov innehade en enastående rangplats inom den
ryska konstnärsvärlden. Sedan 1847 har han verkat
som kritiker på alla konstens områden och hela sitt
lif igenom har han varit de unga begåfningarnes trogna
stöd. Bland dem han stått nära äro sådana namn
som kompositörerna Glinka, Tschaikovsky och Frans
Liszt, målarne Rjepin. och Verestschagin.
Bland de församlade notabiliteterna ur artist- och
författarevärlden märkas den bekante musikern
Rimsky-Korsakoff (2), kompositören César Cui (3, iförd sin
uniform som käiserlig kapellmästare, den ryktbare
revolutionären operasångaren Schaliapini (4), samt
skådespelerskan Savinà (5).
(Forts. fr. sid. 99.)
började bli härligt, när naturen låg nyvaknad och
fager, och hjärtats saga knappt var börjad.
Många gånger senare hade hon undrat, om Göran
Lercke redan då vetat om den ruin, som hotade Åsas
invånare, och som kort efter blef en verklighet. Åh
nej, hvarför skulle fula tankar fram? Vackert och
skärt ville hon ha minnet af honom.
Något bindande ord hade han aldrig sagt, det var
nu sant. Men stumma blickar säga ofta mer än ord.
Och på dansen hos Stiernelous hade han ej vikit
från hennes sida. I blå kabinettet hade de suttit
tillsammans, suttit och småpratat under pausen, då
kusin Hedda sjöng. Särskildt mindes hon en liten sång,
som hon älskat, trots de vemodiga orden.
Under sången hade Göran Lercke sakta tagit
solfjädern ur hennes hand och suttit och lekt med. Och
när musiken åter spelade upp, stoppade han den i sin
vänstra bröstficka och bad få behålla den till nästa
dans. Det blef emellertid den sista, och solfjädern
hade han ännu kvar.
Solfjädern ja, den var skäl nog att ropa honom
tillbaka, cå han om en kort stund skulle rida förbi häcken.
MarianneLouise torkade ögonvrårna och öfvade sig i att
le. Han skulle ej få märka, hur dum hon nyss varit.
Nog anade han för öfrigt, att hon väntade honom här.
Utan att säga henne farväl på tu man hand kunde
han ej resa. Hon kunde knappt förlåta sig själf att
hon stod där och tviflade på honom.. Snart skulle
han komma och sluta henne i sin famn samt bedja
henne vänta på honom. En gång skulle han säkert
komma igen och hämta sin brud.
Ett moln af damm blef synligt på vägen. Häsrtraf
närmade sig, och Marianne-Louises hjärta klappade i
vild takt, af jubel eller ångest förstod hon ej. En
husarcolman glittrade i solen, och en hand fördes
ridderligt till mössan, då någon i raskt traf red förbi
häcken.
Göran Lercke — — — solfjädern —–––-ett
kaos af tankar och så en gråt, så vild och förtviflad
från ett bräddfullt litet kvinnohjärta, som hoppats på
och väntat så mycket af en ung kornett.
Då gamla Disa kom in med thébrickan höll hon
på att tappa den af pur förvåning. Hennes fröken
stod borta vid sekretären och smekte några vissna
rosenblad hon gömde i en liten ask. Hur kunde man
hålla på sådant skräp som ej var värdt ett kronans
öre! Det gick öfver Disas förstånd.
Fröken Marianne-Louise blef väckt ur sina
drömmar och lade åter den vissna blomman i sin ask.
Sakta stängde hon klaffen till sekretären.
109
Efter fotografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
