Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 13 Januari 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELD UNDER ASKAN.
FÖR H. 8.
Kammarrådet satt och halfsof öfver tidningen medan
kammarrådinnan lade patience för att söka hålla sig
vaken, efter som doktorn förbjudit dem båda den
lilla middagsluren, som förut varit dem en kär vana.
De ledo båda af astma och doktorn, som var deras
orakel hade sagt, att den där lilla middagsluren, som
de ansett så oskyldig, kunde vara farlig nog — en
kongestion åt hjärnan — åh, man hade hört omtalas
sådana fall —–––-
Kammarrådet hade tagit afsked, och de lefde nu på
pensionen tillika med räntorna på den stora
förmögenhet kammarrådinnan medfört i boet. De hade
aldrig känt ekonomiska bekymmer och deras lif syntes
ha gått fram likt en jämn flod på båda sidor kantad
af leende stränder. Deras sorg hade kanske varit, att
de aldrig hade haft några barn,
isynnerhet-kammarrådinnan talade ibland därom med ett visst beslöjadt
vemod i rösten, men de funno alltid en tröst däri, att
barn ofta nog skänka sorg, där man väntat glädje.
De syntes vara förträffliga präktiga människor och
deras tal gick alltid ut på, att alla människor borde
och kunde vara som de. Det låg alltid en viss
undran i röst och uppsyn, när det talades om brott och
öfverilade handlingar, hvarför voro människorna
sådana, hvarför arbetade icke hvar och en på att vinna
en ansedd, aktad ställning, förmögenhet, lugn,
lycka — –––-
Det såg ut, som hade de aldrig erfarit frestelser
eller svårigheter som föra människan ur hennes rätta
sfär — leda henne öfver i ett spår, dit hon aldrig
trott sig komma, där hon går vilse allt längre och
längre — — eller om de någonsin erfarit det, var
det nu så länge sedan, att" de glömt det och därmed
också förmågan att se en annans handlingar i en
belysning som de ej voro vana vid. De lefde nu ett
stilla, kont.:mpl4tivt lif med jämna, regelbundna vanor,
enformigt för den ytlige betraktaren kanhända, men
ej utan intresse för dem själfva, eftersom läkarens
föreskrifter måste följas och den ena liksom lurade
på den andra för att upptäcka och förhindra ett
dietfel eller annan oförsiktighet.
Allt i hemmet var likt dem själfva. Möblerna stodo
stela och raka längs väggarna på alldeles samma
platser, där de blifvit ställda när de "satte bo". De
af-skydde nyare tiders sätt att placera soffan tvärs öfver
hörnet och stolar och bord hur det bäst föll sig.
Nyare tiders smak och konstriktning hade också gått
dem förbi, utan att lämna något spår hos dem. Intet,
vare sig original eller kopia af senare tiders
konstnärer, hängde bland de mörknade oljefärgstaflor som
prydde deras salong.
Och den nyare litteraturen var dem lika okänd.
Kammarrådet hade sina politiska broschyrer från Karl XV
dagar, när man stred om de fyra ståndens "vara eller
icke vara" och på kammarrådinnars hylla lyste i
guldsnitt Walter Scott och Emilie Carlén — senare tiders
alster ägnade de icke en förstående blick.
Och där de nu sutto, inramade i en interiör från
60-talet, feta, välmående, halfsofvande, med spår af
intelligens i slappnade drag, voro de en bild af dessa
lyckliga, dem fantasien skapar de mindre väl lottade
att afundas, som gå genom lifvet utan strid och lämna
det utan aning om dess tusen vedermödor — —
En häftig ringning på tamburklockan väckte dem
ur deras domning. Kammarrådinnan återtog korten
som fallit ur hennes hand och kammarrådet vek om
tidningen, liksom hade han hela tiden läst däri.
En sirlig kammarjungfru i hvit mössa och dito
förkläde visade sig på tröskeln i dörren till salen. Hon
neg lätt och sade:
— En ung dam står därute och ber att få tala med
kammarrådet.
— En ung dam, upprepade kammarrådinnan. Hilda
’. AF THEO.
saknar jugement — det är väl — hm — fröknar äro
de alla förstås — ett bud från sömmerskan kanske
— och det är väl mig hon söker.
— Hon bad uttryckligen att få tala med
kammarrådet. Hilda visade med en knyck på nacken att hon
åtminstone hade jugement vis à vis en förolämpning
mot henne själf.
— Vid mig! Kammarrådet tittade fram vid sidan
af tidningen. - Hans ansikte hade kanske starkare
färg, än det lilla glaset portvin kunnat förläna det
och hans röst hade måhända en lätt vibrerande klang
när han tillade: - Der är naturligtvis ett misstag.
— Naturligtvis. Kammarrådinnan lade lugnt ut
korten medan hon fortfor: En dam kommer icke så
här dags - dessutom vet jag ej, hvem det skulle
kunna vara. Fråga hvad hon vill.
Hilda vände sig om för att utföra befattningen men
stötte därvid mot någon som ville tränga sig förbi
henne i dörröppningen. Det var en ung flicka i djup
sorgdräkt. Hennes hela gestalt tydde på en staik
sinnesrörelse, Hennes glödande kinder, de blixtrande
ögonen som ej tycktes ha långt efter tårar —
händernas nervösa rörelser. Allt talade ett språk som
ej kunde missförstås.
— Jag har väntat i tre dagar, utbrast hon och
tycktes ha för afsikt att rusa fram till soffan där
kammarrådet satt, men åsynen af kammarrådinnan hejdade
henne. Förlåt, tillade hon mjukt med en intagande
rörelse, jag visste inte, trodde inte —
— Hvad visste ni inte? frågade kammarrådinnan
i sin ytterliga häpenhet knappast vetande hvad hon
sade.
— Att — att–––-hon kastade en bedjan.de blick
på kammarrådet.
Hm, hm, mumlade denne medan han for med
handen öfver pannan, liksom behöfde han reda sina
tankar.
— Förklara er! uppmanade kammarrådinnan i en
för henne ovanligt sträng ton. Den goda frun, hvars
intelligens just aldrig varit öfver medelmåttan, och
som, efter hvad vi redan veta, under årens lopp allt
mera slöat till hade svårt att förstå hvad som i själfvi
verket syntes ganska obegripligt. Hon hade en oklar
förnimmelse at, att den unga flickan hade en alldeles
särskild bevekelsegrund för sitt uppträdande, och an
såg att hennes egen värdighet fordrade, att hon
uppträdde med stränghet. Förklara er!
Åter smög den bedjande blicken öfver till
kammarrådet som fortfarande satt där med en matt rodnad
på kinden, då och då utstötande ett hm, hm.
— Men Konrad tala då! Kammarrådinnin lade
ner korten och såg frågande på sin man. Känner
du denna unga dam?
— Om han känner mig! Det lidelsefulla utropet
dränktes i en snyftning, den smärta gestdten sjönk
ned på knä, medan ett par små händer liksom
vädjande sträcktes uppåt. Om han känner mig.
Denna sista, nästan ohörbara hviskning tycktes
tränga till kammarradinnans hjärta. Hon började
förstå, att hvad som nu försiggick inför hennes ögon,
blott var fortsättningen af något, som förut försiggått
bakom hennes rygg.
Hon kastade en förströdd blick på sin man.
Mångåriga iaktagelser hade lärt henne att tyda hvarje den
minsta skiftning däri. Hvad hon nu läste däri väckte
icke hennes harm, hennes vrede. Hon hade ömkan
med hans förlägenhet, hans feghet att bekänna den
oförrätt han tillfogat henne. Men hon led icke af
denna oförrätt på det säit, han ansåg att hon borde
lida. Utbrottet af hennes sorg blef icke sådant han
i feg ångest väntade sig det.
Kammarrådinnan steg upp. Med ett uttryck af
djupt vemod paradt med äkta kvinnlig godhet gick
7 __ (Forts, å sid. 240.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
