Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 3 Februari 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERSKÄRLEK.
FÖR HVAR 8 DAG AF HJALMAR SÖDERWALL.
Skadeglädjen öfver Lisa Bomans olycka var stor
hos traktens alla skvallerkäringar. Den flickan hade
då alltid varit så stursk och stor på sig, men nu finge
hon då se, hvart det toge vägen, så ungefär ljöd
täxten till alla de moraliska predikningar som
af-höllos vid kaffekonseljerna.
Men Lisa Boman satt ensam med sin "unge" hos
sin gamla orkeslösa moder och förmådde knappt lyfta
handen till munnen efter den genomgångna
sjukdomen. Hon hade alltid varit en glad och hurtig tös,
omtyckt af gossarne och afundad af flickorna, alltid
med om lekar och upptåg men med något visst
härsklystet i sitt sätt, som kommit hennes flickbekanta att ,
rynka på näsan åt hennes herrskapsfasoner. Den
strängt religiösa ande, som rådde inom socknen,
dömde hennes felsteg strängt, utom moderns dagliga’
jämmer fick hon uppbära hårda ord och föraktfulla
tillmålen af sina forna bekanta. När hon åter kunde
deltaga i arbetet utomhus, var hon förvandlad till en
inbunden, tystlåten kvinna med trots i blick och
gång.
När den gamla modern kort därefter dog, sålde
Lisa Boman sin lilla stuga och flyttade in till staden
med den nu ettårige gossen. Det blef ett sträfsamt
lif, hon fick för det mesta gå orrkring i husen och
hjälpa till med alla förekommande grofsysslor. Hård
och trotsig var hon fortfarande, och gossen tog hon
med sig, hvart hon gick. Aldrig slog hon sig i
samspråk med någon, och om ett dylikt försök gjordes
af tjänstefolket i de hus, där hon hade sitt arbete,
tillbakavisades detta så eftertryckligt, att något
närmande sedermera aldrig kom i fråga.
Men gossen var alltid med. Skurade hon ett golf,
satt han på en mattstump i ett hörn och lekte eller
sof, stod hon i tvättstugan med såplöddret högt upp
på de bara armarne, hade hon honom alltid inom
räckhåll för att hindra, att han kom i beröring med
den heta luten. Öfverallt skulle han vara rned och
skur Lisa och hennes unge voro snart kända i hela
staden. Hennes vresiga sätt hade skapat henne ej
så få antagonister i synnerhet bland gatpojkarne, men
hon föredrog deras speglosor med stoiskt lugn. ’
Blott en enda ,gång hade detta lugn förbytts i den
ursinnigaste vrede. Det var, då en sten, slungad
efter henne af en gatpojke, träffat gossen och kommit
honom att skrika af smärta och rädsla. Då hade
Lisa Boman med gnistrande ögon i ett par språng
kastat sig öfver orostiftaren och behandlat honom på
ett sådant sätt, att saken hållit på att få ett efterspel
vid rådstufvurätten.
Ty alla sina djupaste känslor, hela sin glödande
kärleksträngtan slösade hon nu på sitt barn. Han var
hennes allt, för honom släpade och trälade hon till
långt in på nätterna, för honom offrade hon den smula
af fägring hon ännu ägde. Och när han växte upp
vakade hon med stegrad, nästan svartsjuk omsorg
öfver honom.
Han kom i skolan, där han redde sig godt och var
omtyckt af kamraterna för sitt hjälpsamma, lugna sätt.
Nu måste modern under långa timmar, sakna hans
sällskap, och det var med lidelsefull häftighet, som
hon slöt honom i sin famn, då han på eftermiddagen
återkom från skolan.
Emellanåt hade han ett par kamrater i sällskap,
och dessa blefvo alltid väl emottagna. Men när han
mer och mer slöt sig till dem, dröjde det ej länge,
förrän modern började med svartsjuk oro motse deras
besök. Hon ville äga sonens kärlek, hel och odelad,
och hennes uppträdande mot gossens kamrater blef
så småningom allt mera stelt och afvisande. Ehuru
hon ingenting sade, märkte likväl den inåtvände och
känslige gossen snart denna förändring, och för att
ej såra modern, lämnade han inom kort kamraternas
umgänge och satt i stället hemma hela
eftermiddagarne vid sina böcker eller sin ritning.
Modern förstod att hon denna gång segrat i den
ordiösa striden, men hennes hjärta sammanprässades
af ångest, då hon tänkte på framtiden, på det
ögonblick, då kanske en annan kvinna skulle draga
sonens kärlek från henne.
Ännu tycktes den denna tidpunkt ligga långt borta
liksom en i fjärran knappt skönjbar oväderssky. Men
likväl förberedde hon sig redan till kampen. Uti
allt måste sonen ratta sig efter hennes vilja, och han
gjorde det motståndslöst utan minsta försök till
frigörelse.
Han hade vunnit inträde vid stadens läroverk och
gick där från klass till klass med höga betyg och
moderns stolthet och glädje öfver den begåfvade, vackre
gossen, kände snart inga gränser. Ekonomien hade
blifvit betydligt förbättrad genom ett litet arf, som
tillfallit henne från en i Amerika afliden släkting, hon
kunde hålla sonen fint klädd och behöfde ej själf
släpa som förut. Hon var lycklig, lycklig i sin
egoistiska, fulla äganderätt af sonens kärlek och
förtroende.
Så gingo åren. Hon fick upplefva den dag, då han
med hvita mössan på sitt hufvud hälsade henne med
en kärleksfull omfamning midt bland den glada
människoskara, som samlats för att hylla de nyblifna
studenterna.
Ett hälft år senare voro moder och son bosatta i
Uppsala, och den nu gråhåriga kvinnan arbetade här
liksom förut med hjärtat fylldt af endast en tanke:
min son.
Så småningom började likväl en förändring inträda
i förhållandet dem emellan. Den kom så omärkligt,
att hon i förstone mer anade än verkligen var
öfver-tygad om den. Sonen var lika kärleksfull som
vanligt, men det hade kommit något oroligt, tvekande i
hans sätt. Hennes gamla fruktan vaknade åter med
förnyad styrka och hon vaktade på alla hans
handlingar med den/mest spända uppmärksamhet.
Och snart trodde hon sig ha funnit, att han dolde
något för henne. Det hände numera rätt ofta, att han
på hennes fråga, hvar han varit, lämnade svar, som
antingen vore undvikande eller som hon med sin nu
till ytterlighet svartsjuka moderskärlek började
misstänka såsom osanna. Det kom ibland ett plågadt,
trött uttryck i det vackra, manliga ansiktet och han
började undvika hennes forskande blick.
En afton fann han vid hemkomsten att någon måtte
ha genomsökt hans schatull, hvars nyckel han alltid
plägade bära i sin portmonä. Han märkte det på, att
ett bref, som han erhållit för några dagar sedan och
som han lagt öfverst i en af de små lådorna, nu låg
längst ned i brefpacken. Han yttrade ingenting, men
i hans blick kom ett uttryck, som borde ha varnat
modern, om ej hennes egoistiska kärlek gjort henne
blind för allt annat.
Han började känna sig bevakad och hans sätt blef
mer och mer tillbakadraget. Moder och son* lec o
oerhört af denna sakernas ställning, ovädersmolnet, som
hon skönjt i fjärran, hade nu hunnit fram och kastade
mörka skuggor öfver det förr lyckliga hemmet.
— Jagj JaS vet ingenting, jag kan ingenting säga
Hon stod med bortvändt ansikte och talade med
trött, hopp ös stämma, den slanka, fina flickfiguren
såg i ett nu böjd och hopsjunken ut.
— 277 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
