Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 28 April 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
med en viss rätt — fruktade, att ett dylikt
arrangemang skulle leda till ett farligt monopol åt den
engelska handeln. Både i kolonierna och i moderlandet
var man dock från första början öfverens om att söka
komma hvarandra närmare genom öfverläggningar,
cch icke ens de ganska starka motsatserna på den
föregående konferensen hindrade, att man med värme
omfattade tanken på att i år samlas till nytt
tankeutbyte.
Bland konferensens deltagare är det i synnerhet två
män, som i hög grad tilldraga sig engelsmännens
•uppmärksamhet, alldenstund de båda äro lefvande
vittnesbörd om den kloka fördomsfrihet England
utvisar i behandlingen af sina kolonier.
Den ene är sir Wilfrid Laurier, Canadas
premierminister. Han är till sin börd fransman och
representerar de fyra millioner fransmän, som bo i Canada
och som trots öfver hundra års skilsmässa från
Frankrike bevarat språk och nationalitet. Alla veta, att
Lau-riers sympatier äro franska. Men han känner sig som
■ hela den canadensiska befolkningens förtroendeman,
han är fullt lojal gent emot England, och man lämnar
honom också fria händer.
Den andre är Louis Botha, boergeneralen, sedan
helt kort tid tillbaka Transvaals premierminister, den
förste innehafvaren af denna maktpåliggande post.
Englands uppträdande mot hans folk är, såsom väl .af
alla erkännes, enastående i historien. Det är
visserligen sannt, att denna politik är den enda, som sätter
England i stånd till att sammanhålla det
världsomfattande brittiska riket, men man kan icke tillbakahålla
sin beundran, då man
tänker på att den mäktige
segraren så kort tid efter
förbittrade strider känner sig
förpliktigad att gifva de
besegrade en själfstyrelse med
de mest fria grunddrag.
När den berömde
triumfatorn irån Colenso nyligen
landsteg på engelsk mark
— nu som engelsk troman
på en af rikets viktigaste
punkter — kunde han icke
låta bli att gifva sina
känslor uttryck. På samma
gång rörd och leende
yttrade han till dem, som
välkomnande trängde sig
omkring honom, att han väl
förr i världen på alla håll
varit omringad af
engelsmän, men aldrig under så
angenäma förhållanden.
När han sedan höll sitt
intåg i London, hyllades
han med stormande
entusiasm af en oöfverskådlig
människoskara, i hvars led
kanske funnos många, som
blott för några få år sedan
kämpat mot honom och
hans landsmän i förbittrade
strider . . .
Botha blef genast från
början konferensens hjälte,
och ögonvittnen skildra det
som ett verkligen
upplyftande skådespel, då
boergeneralen och hans
högsinnade motståndare, lord
Roberts, vid den ståtliga
mottagningsfästen i Guild-
hall möttes i ett hjärligt handslag, som efterföljdes af
ett lika hjärtligt samtal.
En sådan fördomsfrihet från Englands sida och
lojalitet från kcloniernas äro goda löften om, att denna
och följande konferenser skola medföra det önskade
resultatet: allt fastare band mellan moderlandet och
besittningarne, så att alla småningom lära sig att helt
och fullt känna sig som medlemmar af samma stora
familj, -*^\z
Utom frågan om företrädestullar och om den
inter-koloniala ömsesidighetstariffen hör spörsmålet om
koloniernas bidrag till riksflottan till de punkter, som
lifli-gast torde dryftas å konferensen. Därtill kommer planen
på upprättande af ett permanent riksråd, en tanke, som
framställts af NewZealands generalkommissarie i London
och som understödes af alla öfriga kolonier utom
Canada. Meningen vore, att ett dylikt råd, sammansatt
af representanter för hvar och en af kolonierna, skulle
öfvertäga konferensernas uppgifter. Det skulle hålla
möten, när det ansågs behöfligt, och en rådgifvande
kommission af koloniala sakkunnige, bosatta i London,
skulle sköta förarbetena. Tanken har fått lifligt
understöd af lord Millner, som länge talat för att man borde
upprätta ett permanent maskineri, som kunde
fortsätta konferensernas arbete under de långa
mellanrummen mellan dessa. Kolonialkonferensens
förhandlingar äro visserligen icke offentliga, men man har
anledning tro, > att enighet numera uppnåtts i denna
viktiga fråga. . Telegram från London försäkra, att
upprättandet af en dylik kolonialinstitution i London
kan betraktas som säkert — en åtgärd, som tvifvels-
utan kommer att visa sig
^ «tww\^r¾ ¾^w"w * ■
MR ASQUITH. den engelske finansministern på väg till sitt
departement. Snapshot taget samma dag budgeten framlades i
parlamentet
vara till det allra största
gagn för konferensernas
arbeten och för
sammanhållningen af det
imponerande brittiska
världsriket.
Äfven skenbart mindre
betydande frågor på
konferensens program äro af
vikt för utvecklandet af
den panbrittiska tanken:
frågan om naturalisering
af en riksdels medborgare
inom en annan;
utvandringsväsendet; enhetlighet
i fråga om patent och
handelsmärken o. s. v.
Det lider intet tvifvel, att
kolonialkonferenserna
redan kraftigt bidragit till
utvecklande af ett slags
riksmedborgarskap;
samhörighetskänslan blir år
från år starkare, och den
centraliserande tendensen
visar alltjämt goda tecken
till att förblifva härskande.
Indien, som på
konferensen företrädes dels af en
indier och dels af
ministern för Indien, John
Morley, skall icke kunna
hålla sig undan, och
mången hoppas nu
varmare än någonsin på
realiserandet af Cecil Rhodes’
stora dröm: ett fast
stats-rättsligt förbund mellan
alla engelsktalande och
engelskstyrda länder
världen — en jättedröm
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
