Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 5 Maj 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMMA.
FÖR HVAR 8 DAG AF C
Vinden kastade ett fång af körsbärsträdets hvita
blommor öfver Sven Gyllings hjässa, när han i den
tidiga morgonen trädde ut ur sina föräldrars hus.
Vårens bleka dagsljus gjorde hans ansikte härjat
och trött som efter en genomvakad natt, och handen,
som sakta stängde dörren var kraftlös och smal med
fingrar skapade för smekningar och strängars spel.
Hans steg skuro med ett klirrande ljud ner i
trädgårdsgångens fuktiga grus, daggen låg som glimmande
ädelstenar Öfver det späda gröna gräset, och en doft
af mylla och upplöjd jord kom hans näsvingar att
vibrera af välbehag.
Ute på gatan var allt tyst, och i de små husen
voro gardinerna ännu nerfällda för fönstren.
Från några skorstenar steg en tunn blå rök upp
mot den glasklara luften, och öfver planken dalade
då och då hvita eller skära blomblad från fruktträdens
tunga klasar ner öfver den ojämna stenläggningen.
Det tycktes honom som om denna stigande rök
och dessa fallande blad var det enda lefvande i denna
morgonstämning, där han själf gick som en död man
mellan de sofvande husens grafvar.
Han kom att tänka på, hur han som gosse och
yngling gått denna samma väg, förbi dessa samma
hus, som tiden ej förändrat, där fuchsiorna blommade
bakom rullgardinerna, och där han igenkände hvarje
grind och stolpe, hur han gått och väntat och längtat
att få komma ut, ut från allt detta lilla och trånga
med stigande rök och fallande blad, ut till det stora,
brusande lifvet, som skulle skänka honom alla löftens
uppfyllelse och alla segrars lycka.
Lycka! Hur falskt det ordet ringde i hans öron.
En gång hade han trott, att han skulle vinna detta
obeskrifliga, och han hade gjort upp för sig en bild ...
en ung prins, som på en hvit blomsterskrudad häst
red fram öfver lagerkransar och utbredda kläder.
Den bilden var ju som en saga, men den hade
nästan fått sin motsvarighet i verkligheten.
Han hade ju stått på koncerttribunen med violinen
hvilande mot sitt bröst och efter det sista darrande .
stråkdraget känt jublet stiga från tusen skälfvande
hjärtan, kring hans fötter hade det rägnat af kransar
och blommor, och på kvällen hade han åkt hem som
en kung efter sin kröning, följd af yra, rusande rop
och kvinnors heta blickar.
BETYDELSEFULL UTNÄMNING..
Ryske generalkonsuln i Stockholm V. Beresnikow
har utnämnts till vice direktor i kejserliga
utrikesdepartementet i Petersburg med titel af statsråd.
Född den 27 november 1861 i Vevey i Schweiz
inträdde B. efter slutade studier år 1884 i kejserliga
utrikesministeriet i Petersburg. Utnämnd år 1893 till
konsul för norra Norge stannade B. därstädes till 1900,
då han blef utnämnd till generalkonsul i Stockholm.
Den post, hvartill han nu utnämnts, är af synnerligen
framskjuten beskaffenhet.
B. är en i Stockholm mycket känd person,
synnerligen väl inne i svenska förhållanden och fullt
förtrogen med svenska språket.
- 491
"TA ADRIAN-NILSSON.
Den natten hade han verkligen känt något af t?rus
och mäktig vind kring sin panna, och det hade varit
triumf i hans röst, när han högt talade till sin
spegelbild — detta är lycka.
Då hade han ej hört den falska klangen.–––––-
Under det att han gick och tänkte på detta, hade
han kommit ut vid tullen.
En kvinna i rödt lifstycke och med det mörka
håret fallande öfver axlarna kom smågnolande ut ur ett
hus, hennes bara armar lyste, då hon med en hastig
och något förlägen rörelse lyfte dem och slog håret
tillbaka. En mjölkvagn skramlade förbi på väg mot
staden, och körsvennen en pojke med starka, unga
läppar nickade ett gladt "god morgonà åt den bleke
morgonvandraren.
Slätten låg svept i en tunn sidengrå dimma ur
hvil-ken solen lyste med ett sparsamt orangefärgadt ljus,
kring de hvita gårdarna stodo popplarna höga och
skumma som svartklädda präster kring hvita altaren,
och likt ett smalt band af silfver blänkte sundet långt ute.
När han såg på denna strimma af soldrucket vatten,
som i går burit honom öfver till fosterlandet och
hemmet, föreföll det honom som om den ännu länkade
honom fast vid något därute, något af de stora
städernas rastlösa lif, deras kvinnor, deras fäster och
lagerkrönta berömmelser.
Och han såg som i dröm hur de gledo förbi, dessa
tusen. lockelser med blondt och mörkt hår, de
vin-fyllda glasens och de röda rosornas drottningar —
han hade vunnit allt med sina fingrars spel och sina
ögons svarta glitter, vunnit och förlorat.
Ty då vinsten varit störst hade hans hjärta varit
mer fattigt och tomt än någonsin.
Men med leende mun hade han dolt sin ensamhet.
Så hade han dock till sist flytt.
Som en bruten man hade han kommit hem för att
söka bot för de själens och hjärtats sår, som lifvet
därute tillfogat honom, aldrig hade han känt sin
storhet mer hjälplös än nu, då han gick här på den väg
han så väl kände.
Här hade han som gymnasist diktat sina första
unga poem om synd och gud och oförstådd kärlek,
för att sedan vid hemkomsten i det skumma rummet
sätta toner och sång till sina ord.
Tanken att bli konstnär hade redan då stått och
(Forts, å sid. 495.)
Vter fotografi. V. BER£SNIKOW. KlieM ■ Brnp* W^tporr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
