Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 21 Juli 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts, från sid. 667).
vet ej om Uno stannar hemma, men troligen gör han
det inte. Den klubben, den klubben, Eva, den tar
alla hans fristunder.
— Att han kan nännas låta klubben stjäla alla
fristunderna från dig; det låg en viss skärpa i Eva
Mörks ton.
— Åh, kära du, sådant får man finna sig i och, för
öfrigt, han har nog tid för mig också. Inte går det
någon nöd på mig, inte. Se så, nu äro vi hemma!
Anna Brand öppnade porten och vände sitt leende,
rosiga ansikte upp mot vännen. Det låg ett sådant
jubel i det ordet — hemma —, då hon uttalade det,
och ett skimmer af belåtenhet lyste öfver hela hennes
lilla varelse. Klangen af det ordet gick genom den
ensamma kvinnans själ som ett ackord i moll. Hemma,
hemma, hvilken längtan, hvilket vemod låg det ej i
detta enda ord för henne — för den andra, hvilken
glädje och lycka!
Frun i huset blef strax upptagen af tusende små
bestyr, så snart hon satte foten inom hemmets tröskel.
Jungfrun kom med hemlighetsfull min och bad att få
tala med frun. Det var visst något i olag, ty
husmoderns nyss så klara panna mulnade synbart till för
ett par ögonblick, men snart ljusnade den åter, då
barnen kommo och ville berätta sina bedrifter och
tilltag under mammas bortovaro. Hon bejakade
småttingarnas berättelse med ett och annat: "hur, jaha,
jaså", några frågor blef det aldrig tid att besvara, än
mindre blef det tillfälle att förklara eller rätta de smås
oriktiga uppfattningar, det var bara att höra på, nicka
och le. Länge varade inte sämjan. Den minsta lilla,
en tös på två år, tyckte sig antagligen förbigången
af sina bägge bussar till bröder, som bättre förstodo
hålla sig framme, och gaf sig till att skrika argt och
ihållande. Fru Brand försökte göra sin min barsk
och uppmanade lill-Anna att vara tyst, men det
syntes ha alldeles motsatt verkan, ty nu lade sig
lill-Anna rak lång på golfvet, sparkade och skrek, under det
den sex-årige storordige Karl och hans fyraårige
små-förnumstige bror i munnen på hvarandra sökte
öfver-tyga den främmande tanten om huru stygg och vrång
lilla syster var. Lill-Anna bara skrek. Då tog fru
Brand sin lilla på armen och bar ut henne under
smekningar och löften om allt möjligt vackert och
godt, om hon bara ville tiga, ty nu kom pappa strax
hem. Detta sista tycktes vara det mest effektiva, ty
lill-Annas tjut dogo bort till snyftningar och tystnade
småningom alldeles.
Eva Mörk lade ifrån sig hatt och kappa, och så
drog hon en liten suck med undran om inte Anna
var nervös. Nog var hon söt den lilla leende kvinnan
med husmodersminen, men inte var hon någon
upp-fostrarinna. Ånej, nog hade hon tänkt sig att det
skulle se ut på helt annat sätt i ett hem, där det
fanns barn. Hon ordnade håret framför spegeln, lade
märke till, att de hvita strimmorna ökats, och att den
fina rispan mellan ögonbrynen var på väg att
utveckla sig till en fåra, som gaf ansiktet ett strängt
uttryck. Hon kände knappast igen sitt eget gamla
jag, där hon stod och mönstrade sitt ansikte i Anna
Brands tamburspegel. Jämförelsen mellan hennes egen
och vännens bild var outhärdlig. Hon såg med ens
att hon blifvit en gammal kvinna samman med
ensamheten och tankarna, medan den andra, värmd af
hemmets sol, bibehållit sin ungdom.
Hon gick in i salongen, följd hack i häl af gossarna,
som voro måna om att den främmande tanten skulle
riktigt komma underfund med hurudana präktiga och
kavata karlar de voro. De kunde allt upptänkligt,
de fantiserade öfver sin egen styrka på det mest
otänkbara sätt och berättade om halsbrytande
äfven-tyr, där de spelat hjältens roll. En och annan gång
kommo de inte riktigt öfverens, men den minste fo-
gade sig alltjämt med ett ängsligt — "ja, så var det"
vid en hotande blick från store bror.
Där Eva Mörk satt och med ett hälft öra hörde på
småpojkarna, utan att kunna följa med i deras
tanke-ging och utan att förmå deltaga i deras skrytsamma
prat, såg hon klart dessa små storkaxar i framtiden
som hänsynslösa, hårda egoister, så vida ej lifvets
skola med de stränga lagarna förmådde röja undan
den grund, som redan var lagd, och börja om arbetet
från början. Ett vemod, blandadt med en isande kyla
och otrefnad, smög öfver henne i det hem, därifrån
hon tänkt låna litet värme med sig ut i ensamheten.
Hon ryste omedvetet, då ett minne från den tidigaste
ungdomen steg upp i hennes tankar. Det var ett
minne, som hon aldrig själf "ville minnas" och likväl
kom det — i ensamma stunder, i det bullrande
stimmet ute bland människorna — alltid, alltid, till och
med då arbetet kräfde alla hennes tankar, all hennes
kraft. Det kunde så skickligt kila sig in mellan de
långa sifferkolumnerna och de mekaniska satserna i
affärsbrefven. Eva Mörk var rädd för det minnet, ty
det grumlade hennes tankar och tog hennes kraft.
Det låg som i luften här, ty det var förknippadt med
de båda människor, som bildade detta hem.
Inte var det den lilla glada Anna Vilén, som den
begåfvade kandidat Brands blickar hvilade på, då hon
själf och dessa båda, som nu voro man och hustru, i
ungdomen gjorde hvarandras bekantskap. Kandidat
Brand sökte dagligen de båda flickornas sällskap, och
kamraterna började tala om dem. Hvem det var
hans intresse gällde, det tviflade man aldrig på, det
låg ju i så klar dag. Inte kunde för öfrigt han, den
begåfvade mannen, fl någon, som bättre passade åt
honom än Eva Mörk. Visst var hon styf i ryggen
och nog hade hon sina åsikter, som inte alltid stämde
Öfverens med deras egna, men man kunde ju inte
neka till, att det var stil på henne.
Så hade någon tid gått, och de tre unga voro
dagligen samman. Det var kandidat Brand och hon som
talade. Anna log mest åt allt hvad de sade. De
talade om sina kraf på lifvet, på kärleken, deras
anspråk på henne — på honom, som de skulle kunna
älska. Ibland kommo de i dispyt, det var mest, då
hon satte upp lika höga fordringar på mannen som
han på kvinnan. Han påstod hon hade för höga
anspråk, och hon besvarade hans anfall med att referera
hans egna ej just anspråkslösa yttranden beträffande
den kvinna, som skulle dela hans lifsöde. Det
be-höfdes ibland Annas välvilliga medlande, för att
striden ej skulle bli för het.
Så var det något, som Eva alltid mindes med
missräkning och undran Det hände oftast, att de först’
följde hem Anna Vilén för att sedan på tu man hand
vandra vid hvarandras sida den tämligen långa
vägen till Evas hem. Men då var det alldeles som om
samtalet ej mera ville komma in i de gamla spåren.
Det föreföll, som saknade det sitt behag, då inte
Annas friska skratt ackompagnerade deras roster. Så
kom en afton, de gingo ensamma den välkända
vägen. De hade disputerat och stodo ännu smått i
harnesk mot hvarandra, kinderna hade hög färg och
ögonen blixtrade. De filosoferade öfver den grå
hvar-dagligheten. Hon var ifrigast, hon lade ut en
jämförelse mellan hur människorna togo lifvet och fingo
ingenting annat ut af det än tomhet och småaktighet
och hur de skulle kunna ta det, om ’de bara orkade,
bara ville, och få ut allt af det — lyckan. Hon
märkte ej hur han småningom slappnade till och hur
hans ansiktsuttryck blef trött och likgiltigt utan
fortsatte att tala, till dess han häftigt afbröt henne:
— Allt det där är nog bra, teorier alltsamman, men
få se, hur länge det håller streck i praktiken. Skall
jag säga er min tanke? — Den människa är lyckli-
(Forts. å sid. 672).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
