Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 13 Oktober 1907 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WANJA.
för hvar 8 dag af ANDERS EJE.
Jag hade en gång en vän, som var lycklig nog att
äga en liten flicka på sju år eller så omkring. Efter
faderns beskrifning var hon en tillbedjansvärd liten
ängel och jag är böjd att tro, att det äfven förhöll
sig så. I en känsla af själfständighet och frigjordhet
från alla dumma hänsyn med afseende på namn i
släkten hade min vän gifvit sitt barn det vackra, på
en gång veka och djärfva namnet Wän ja. Att flickan
både förstod och uppskattade denna uppmärksamhet
visade sig redan på den tiden, då hennes tunga gjorde
de allra första oviga vändningarna med svenska
språket. Hon kallade nämligen icke sin fader "pappa"
som andra barn, utan hon sade "Åben". Min vän
förklarade, att detta ord skulle betyda en
språkför-sköning af "gubben" och han var helt förtjust öfver
den humor, af hvilken han ansåg att denna Wanjas
benämning på honom själf var ett hoppingifvande
bevis. — Åben var ofta strängt upptagen af att fylla
sina fadersplikter, ty Wanjas själ sysslade ovanligt
intensivt med barnavärldens mångfrestande
problemlösning och hon konsulterade ständigt Åben, hvars
åsikter om än det ena, än det andra hon var ifrig att
höra. Så ofta han hade en ledig stund fick Åben
berätta sagor och historier till Wanjas uppbyggelse.
Men det dög ej att komma med precis hvad som
hälst, ty den lilla hade fint öra och kritisk blick.
Med det varmaste intresse följde hon sagornas
personer . . .
En gång berättade Åben om Riddar Kuno, som
med sina hjälteegenskaper och äfventyrliga
upplefvel-ser väckte hennes lifliga beundran och längtan
efter att göra riddarens närmare bekantskap.
— Hör du Åben, sade Wanja, hur gick det sedan?
— Det är inte något sedan. Historien är slut, lilla
Wanja.
— Ja men hur gick det med Kuno allra sist, Åben,
hvar är Kuno nu?
— Kuno dog förstås, som alla människor måste
göra.
— Ja, men hvar är Kuno?
Åh ... Kuno ..., sade Åben litet sväfvande, han
är i himmelen ... hos Gud . ..
Detta var Wanja inte riktigt nöjd med. Hon hade
hälst sett, att han varit på något ställe, dit Åben och
hon strax kunde gått för att se på honom. — Under
eftermiddagen som följde, tänkte hon grundligt genom
Kunos saga och när kvällen kom, var hon på de
klara med, hur allt skulle kunna ordnas. Hon gick,
som hon brukade, till Åben.
— Hör du Åben, började hon, när jag och du
kommer upp till himmelen och Gud sitter där och alla
människorna stå omkring och vi då kommer...
Åben blef intresserad.
— Nåå ...
Wanja såg allvarligt spörjande på sin pappa och
fortsatte:
— Pekar du på Kuno då?
Detta rörande uttryck af en naiv barnatro erinrade
jag mig, då jag hörde att den flicka, hvarom jag
ämnade berätta, också hette Wanja och var ungefär
vid samma ålder som Åbens lilla tös — kanske något
år äldre. Men hvilka kontraster! 1 hvarje detalj
huru olika hvarandra voro ej dessa båda barnaöden!
Frukten af en tillfällig förbindelse mellan en polack
och en spanjorska såg den andra Wanja ljuset första
gången i Buenos Aires. Modern, som förrättade de
gröfsta sysslorna på ett "casa amenblada", skickade
sin ett par månader gamla unge till den hon trodde
vara dess far och förpassade sig därpå själf ur
tillvaron genom att hoppa i sjön vid La Boca. Polacken,
anställd vid ett obetydligt tidningstryckeri, tog sig
an barnet så godt han kunde, men en vacker dag,
några år senare, råkade han i gräl med en landsman,
hvilken han i hastigt mod affärdade med ett
knif-sting på öppen gata. Polisen tog hand om dråparen,
och därmed var han ur leken. Wanja, som nu ej
hade annan far och mor än rännstenen och gränden,
skaffade sig efter hand ett eländigt lefvebröd med att
sälja tidningar i gathörnen. — Det var då jag träffade
henne.
Jag hade för vana att hvarje middag dricka en
cocktail under soltältet vid en af Avenida de Mayos
små boulevardrestauranter, snedt emot Cindad de
Londres brokiga modebazar. Det var en timme midt
på dagen, då flera affärer höllo sina lokaler stängda
LISS OLOF LARSSONS MODER †.
Det var en
midsommardag i
Leksand. Allt: den
djupblå himlen, den friska
grönskan, den hvita
gamla dalakyrkan,
Siljan som glittrade,
de brokiga färgerna
som flöto samman
och skilldes i den
breda allén upp mot
gudstämplet skapade
en symfoni af
gammaldags äktsvensk
stämning. Jag stod
och betraktade de
olika grupperna. Där
kommo åtta kullor
arm i arm. Deras
ögon lyste, de röda
munnarne myste
öfver friska tänder. Ett
jublande glädjeackord! Fyra vördnadsvärda
danne-män i svarta långrockar och hvita strumpor skrida
med gravitetisk högtidlighet fram att höra den
hög-mässotäxt de lyssnat till år efter år allt sedan de i
gula koltar stultade fram vid fars och mors sida. Det
är kärnvirke i dessa resliga gestalter och klokhet
strålar ur deras blåa ögon.
Stamfolket, nordmannarasens oblandade ättlingar!
Strömmen sväller. Färgerna blanda sig som bitarna
i ett kaleidoskop.
Tämpeldörrarna stå på vid gafvel och ångor af
granris och syrener slå emot de inträdande.
Plötsligt skäres en bred väg midt i skaran.
— Hvad står på? Är det någon högt uppsatt
person som nalkas?
Nej, endast en liten gammal gumma med ett
vänligt ansikte, rödlett och skrynkligt som ett
julgransäpple som suttit öfver flera grantändningar.
Man ser förvånad på mig, när jag frågar efter
hennes namn, liksom hela världen borde veta. att den
gamla är den stora dalamannen Liss Olof Larssons
mor. Han var död sedan länge, men hon som gjutit
i hans själ hembygds- och fosterlandskärlekens eld
andas ännu frihetsluften från Dalarnes blånande bärg.
År ha svunnit sedan dess. Af tidningarna ser jag
att äfven hon nu gått bort icke många år från 100.
Lindarne på Leksands kyrkogård skola vänligt hviska
öfver grafven som gömmer bondehöfdingens
vördnadsvärda moder.
W-r S-n.
A ma! ürfutojraficr. ntuM : Henfft. SUfnertpam.
LISS KERSTIN ANDERSDOTTER,
"riksdagsmor".
- 22 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
