Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Jonas Durmans testamente
- VIII. Ett bröllop på Guds försyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var ett af dessa anbud, framsprungna ur varma
hjärtan, med hvilka det icke är värdt att dagtinga eller krusa emot.
Brandmark klämde hårdt sin väns hand och mumlade blott:
— Säg gossarna hvad du tror att en man som jag i en
stund som denna känner för all deras tillgifvenhet.
*
Det var pynt och ståt i Durmans stora sal. De första
höstrosorna, fylliga och friska nu långt framme i Augusti,
prunkade bland gröna girlander och festoner. Den blågula
flaggan fladdrade från slottets och alla villornas tak, ja, långt,
långt borta i utkanterna af koloniens besittningar, där man ej
ens med den bästa kikare skulle kunnat se det från slottet,
om så hvarken skog eller berg legat emellan, försummade
ingen kolonist att i dag, Arthur Brandmarks bröllopsdag, hissa
sin lilla flagglapp innan han reste fram till festen.
Där skulle bli bröllop hela dagen, och därför stod också
hela Durmans societet samlad i salen och väntade på vigseln
redan klockan tio på morgonen, hela societeten utom fru
Johansson från Hyltan, som från sin skollärarinnetid kunde
traktera orgel och nu satt i stark spänning i nästa rum framför
koloniens nyköpta instrument, beredd att visa sig på styfva
linan inför allihop, så fort bara brudparet steg öfver tröskeln.
»Klara, Klara!» hväste plötsligt herr Johansson ute i salen
och viftade med näsduken åt sin bättre hälft, och så tonade
en präktig koral inom »slottets» gamla väggar.
Tvåhundra par ögon vändes mot bruden. Alla visste hvad
hon vågat och offrat, alla hjärtan strömmade mot henne, som
skulle dragas bort öfver oceanen från moder och hem af
kärlek till en man, som icke hade ens det torftigaste tak öfver
hufvudet att bjuda henne.
Louise Strand var klädd i svart från topp till tå utom
slöjan. Sorgens färg på glädjens dag! Att skaffa en dräkt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:33:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvardag/1/0077.html
