Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komministern i Kvislinge - VII. Storfrämmande i Kvislinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanske gå hjälpligare än någon kunde tro. Där blefve väl
också snart ...
— Nej, Axel, så du skrämde mig!
Det var fästmannen, som tyst sträckt sig öfver barriären,
dragit till sig det trolska, stolta hufvudet och tryckt en kyss
på röda, varma läppar.
Men den lilla scenen hade haft ett vittne. Mörk och
allvarlig stod Arvid inne i salen; handen darrade till, och, utan
att han visste huru, föll ölflaskan, som han skulle öppna, i
golfvet och krossades.
Om en stund kom mor Märtha ut i trädgården och neg
och sa att den tarfliga aftonvarden var färdig. Baronen bugade
sig mot henne och krökte artig sin högra arm.
Men mor Märtha, som aldrig i sitt lif blifvit »förd till
bordet», trodde att baronen råkat få något fult på rockärmen
och — började ifrigt borsta den med sitt förkläde.
— Nu syns där ingenting, förklarade hon, och grefvinnan
och flickorna Axelsson, som stodo bredvid, höllo på att kikna
af undertryckt skratt.
Men i baronens ansikte rördes inte en muskel, och då
han fann att det skulle vara omöjligt att få mor Märtha att
i hast begripa huru han från början menat, fattade han med
en bugning helt enkelt hennes lilla skrumpna, valkiga hand
och förde henne så, alldeles som man leder ett barn, in till
bordet, där färskt smör, ägg, metvurst, en förträfflig ost och
två brunstekta, präktiga tuppar smakade de främmande rätt
så väl som mången vida finare supé skulle gjort.
Då de voro resta, gick Arvid in i sitt eget lilla rum och
sköt dörren igen. Han var likblek och kastade sig framstupa
på skrifbordet. Synen på verandan, den så naturliga synen
af en fästman, som kysser sin trolofvade, hade som en blixt
skurit genom hans själ och låtit honom skåda in i sitt eget
hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
