Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Ett besynnerligt äfventyr före frukosten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De äro för stora och springa för klumpigt att
vara vildsvin,» sade Lucien.
»Kanske det är björnar?» gissade François.
»Nej, nej, dertill äro de icke stora nog.»
Alla tre gossarne hade rest sig på händer och
knän, afkastat täckena och fattat sina bössor, hvilka
de alltid hade nära sig då de sofvo.
De förblefvo i denna ställning, med ögonen
fästade på de mörka träden, bland hvilka de två svarta
föremålen stannat, omkring femtio alnar från gossarne.
Hastigt sågo de en skepnad, till utseendet lik en man,
som reste sig upp midt framför djuren. I stället
att fly för dem, som gossarne väntade att få se, stod
gestalten stilla. Till deras ytterligare förvåning sprungo
de två djuren till honom och hoppade upp emot
honom, utan att figuren rörde sig från stället; tvärtom,
efter en stund lutade han sig ned och tycktes smeka
dem.
»En menniska och två hundar,» hviskade
François, »kanske en indian!»
»Det är möjligt att det är en menniska,» återtog
Lucien, också hviskande; »jag vet icke hvad det
annars skulle vara; men det är inga hundar, eller
också har jag aldrig sett en hund.»
Detta yttrade Lucien bestämdt och i en
allvarsam ton, som gjorde att bröderna drogo sig närmare
hvarandra.
Under hela denna tid stod Marengo bredvid
dem, hindrad af Basil att rusa framåt Hunden hade
icke vaknat förr än vid François’ första rop. Han
var trött af de föregående dagarnes långa färder och
hade sofvit lugnt, liksom hans herrar. De vaknade
upp nästan samtidigt, och ett ord från Basil hade
återhållit hunden; ty han var väl dresserad, och utan
en signal från sin herre, var han icke van att anfalla
något kreatur, icke ens sina naturliga fiender. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>