Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. En natt i ödemarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring tusen fot djup, lodrätt ned i jorden, fastän
dess båda bräddar icke voro fullt så långt ifrån
hvarandra. Den låg tvärt öfver våra resandes väg, och
de kunde se hur den sträckte sig flera mil åt höger
och venster, än gående i en rät linie, än krökande
sig i zigzag genom prairien. Då de kommo fram
till brädden sågo de genast att de icke kunde
komma öfver. Den var brant på båda sidor, och mörka
utskjutande klippor hängde här och der öfver
öppningen. Intet vatten gladde deras ögon, men äfven
om det funnits, skulle de icke kunna hafva kommit
åt det. Dess botten var torr och betäckt med lösa
klippstycken, som fallit ofvanifrån.
Detta var ett hinder som våra resande icke
väntat sig, och de betraktade ängsligt hvarandra. De
stodo några minuter obeslutsamma. Skulle de rida
utmed barrancan och försöka leta upp ett
öfvergångsställe? Eller skulle det vara bättre att vända om och
söka att uppnå bäcken, som de lemnat på
morgonen? Detta senare var ett fruktansvärdt alternativ,
ty de visste att de icke kunde passera hundstaden i
mörkret. Det är i alla hänseenden nedslående att
gå tillbaka, isynnerhet när man tror sig vara nära
målet. Det var ju också möjligt att vatten kunde
finnas i närheten af »butten». Slutligen beslöto de
att söka efter ett ställe, der de kunde gå öfver.
Således började de åter sin ridt. De höllo sig
utmed kanten af barrancan, åt ett håll som tycktes
leda uppåt, hvarigenom de trodde sig snarare kunna
upptäcka ett ställe, der klyftan var grundare. De
redo flera mil, men ännu gapade remnan nedom dem
med sina branta hällar och ingen öfvergång kunde
upptäckas. Solen gick ned och natten nalkades, mörk
som beck. De stannade. De vågade icke rida längre.
De vågade icke heller gå tillbaka, ty de kunde
riskera att komma till en utgående vinkel af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
