Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. En natt i ödemarken - XXVI. Antiloperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken de ämnade sig. Det tjenade till intet att
åter göra halt. Att stanna var oundviklig död och
de sträfvade framåt med hastigt aftagande styrka,
knappt i stånd att hålla sig qvar i sadeln eller att
tala med hvarandra. Törsten hade nästan beröfvat
dem talförmågan.
Det var nära solnedgången, då våra resande,
utmattade, nästan qväfda, flåsande efter andan och
nedböjda i sadlarne på sina hästar, som släpade under
dem likt lastade bin, nalkades foten af »butten». De
sågo framåt med forskande blick — en blick hvari
hopp och förtviflan blandade sig.
Den grå klippan, som mötte deras blick, syntes
torr, motbjudande och ogästvänlig.
»O, bröder! skola vi icke finna något vatten!»
Detta utrop var knappt uttaladt, förrän
mulåsnan Jeanette, som hittills hållit sig bakefter, sprang
framåt i sträck, under en gäll gnäggning. Jeanette
var en gammal prairieresande och kunde vädra
vatten på lika långt håll, som en varg skulle kunnat
vädra hennes eget as. De andra djuren rusade
efter och nästa ögonblick gick den lilla kavalkaden
rundt omkring några klippor, då en grön gräsmatta
låg framför dem. De sågo pilar och gräs, bland
hvilket framrullade kristallklart vatten från en
prairiekälla, och inom få minuter hade både hästar och
ryttare släckt sin törst i dess kalla ström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
