Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIX. Belägring af grizzlybjörnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
köttet mellan sina ramar. Stundom lade de
köttstyckena på klipporna, för att hafva dem till en annan
gång. Deras käkar och klor voro röda af blodet,
som ännu fanns qvar i köttet, och detta gaf ökad
hemskhet åt denna förskräckliga trio.
Våra jägare blickade ned på denna tafla, med
känslor af den största förskräckelse, hvilket icke bör
förundra någon. De hade hört berättelser om
»grizzlybjörnen», som skulle hafva uppfyllt starkare hjertan än
deras med fasa. De visste att ingen jägare till fots
vågar anfalla dessa djur; till och med i sadeln och
försedd med sin säkra bössa, vågar han icke en jagt
på detta djur, om ej platsen är öppen och han är
säker om att hans häst är nog snabb att hinna
undan, om han behöfver taga till flykten. De visste
att äfven större jagtsällskap ofta förföljas af en enda
sådan björn, sedan han fått ett skott af hvar och en
af dem; ty tjugu kulor kunna skjutas i kroppen på en
»grizzlybjörn», utan att fälla honom till marken. Alla
dessa fakta runno våra jägare i sinnet för
ögonblicket. Intet under då att de kände fruktan.
De voro i en farlig belägenhet. Björnarne
innehade ravinen, och det fanns ingen annan stig, genom
hvilken de kunde komma ned till sina hästar. De hade
under sitt morgonströftåg nästan gått omkring
»butten» och då sett att den var tvärbrant på alla sidor.
Huru skulle de då komma tillbaka till lägret? Det
fanns ingen annan väg än igenom ravinen, och
björnarne skulle säkert anfalla dem, om de försökte
nedstiga denna väg.
Gossarne betraktade hvarandra med förfärade
blickar; om de sade något, skedde det under tysta
hviskningar. De insågo alltför väl faran af sin
belägenhet. Skulle björnarne, sedan de tillfredsställt
sin hunger, gå sin väg och lemna ravinen? Nej.
Hålan, som de sett, var deras kula, det var utom allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
