Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. Fredagen den 8 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bl- I rv I I k | Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 öre pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I L/ IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.
fosterland befintliga konstslöjdalster och dekorativa
arbeten, hvilka kunna uppställas som lärorika och
efterföljansvärda förebilder. I betraktande af den
verkligt gedigna utstyrseln och de medföljande plan
schemas konstvärde kan priset för årgång (6 kronor
för 4 häften) ej annat än betecknas som moderat.
Dikter af Oscar Bensow. (Andra tillökade upplagan).
Hvad som betingat en andra upplaga af denna
medelmåttiga efterklangspoesi, kunna vi rent ut ej
fatta. Det löjligt storordiga företalet, der författaren
i en retsamt docerande ton serverar ett uppkok på
gamla allbekanta estetiska axiom såsom något alldeles
nytt och »noch nie dagewesenes» ur egen fatabur, står i
en rent ömklig kontrast med det andefattiga
realiserande af de stora löftena, som han låtit följa under
namret: dikter. Dålig prosa är sannerligen intet att
stå efter, men dålig poesi är dock den mest
motbjudande bland literära anrättningar; just derför att
ur denna konstform under mästares händer
framsprungit så upphöjda alster, förefaller befordrandet
af omoget gymnasistversmakeri till trycksvärtans ära
rent af som vandalism. Den obetänksamma
»kärleksgudinna», som hr Bensow i första dikten
omtalar ha nederfarit från skyn »i en blomstersmyckad
char, som dufvors hvita vingar bar, i månens glans,
från stjernors dans» endast för att sätta den
»diktar-lyra» i hr Bensows händer, hvilken han nu hotar
att traktera »intill sin sista dag» — denna
kärleksgudinna torde redan haft rik anledning att ångra
sitt tillmötesgående, för så vidt åtminstone hennes
»kärlek» omfattar diktens ädla konst och hr
Bensows oförskyldt hemsökta medmenniskor.
J. N-g.
En radikalkur.
Novell
af
Elin Ameen.
(Forts.)
Magar förgingo och blefvo till veckor, men
pillerna hade ej haft den åsyftade
verkan. Annie låg ännu till sängs, kraft- och
modlös. Doktorn trodde, att om hon ville
försöka stiga upp och komma ut i
sommarluften, skulle hon bli bättre, men hennes
viljekraft var som förlamad.
»Plåga mig inte — låt mig vara i ro,»
bad hon och föll i gråt vid minsta
motsägelse.
»Annie!» Borgmästarinnan satt hos henne
och hade en lång stund bekymrad betraktat
flickans affallna ansigte och stora ögon, hvilka
stirrade och stirrade framför sig liksom i
bunden sorg.
»Annie!»
»Ja, tant.»
»På det här viset blir du inte frisk!»
»Nej, jag tror nästan. Doktorns
radikalkurer bita inte på mig.»
»Annie, barnet mitt, du har någon sorg,
som trycker ditt sinne — tala uppriktigt till
mig som till en mor...»
»En sorg? Behöfver tant fråga mig derom,
som känner hela mitt förflutna.»
»Det är inte det jag menar. Det kan ju
aldrig glömmas; men du kämpade så tappert,
du böljade se så lycklig och nöjd ut, men
med ens blef du förändrad — sedan blef
du riktigt sjuk, och nu tycks du hvarken
kunna eller vilja bli frisk igen! Annie, är
det, är det inte doktorn?»
Borgmästarinnans lilla rörliga hufvud låg
aldeles på sned, och hon såg bevekande på
Annie.
»Tant menar, att jag håller på att dö af
kärlek till doktor Ljung? Ah nej, så
romantiskt är det inte. Jag har öfveransträngt mig
allt sedan — pappa dog; jag trodde
arbetet skulle döfva all sorg, och det lyckades
ju till en del, men det kostade min helsa,
och nu — ja, kanske vill jag inte bli frisk!»
Borgmästarinnan klappade henne sakta på
kinden, suckade och lade hufvudet åt andra
sidan.
»Åh, tant,» sade Annie plötsligt med ett
ovanligt utbrott af lidelse, »det går ändå
inte — jag menar, att en qvinna, sådan som
jag, kan inte lefva bara för att arbeta och
försaka, att ställa det som mål, som förut
varit en alldeles främmande — hjertat tar
ut sin rätt, det ropar och ber om lycka, och
man kan nedtysta rösten, men inte döda
sjelfva längtan. Tant, jag är bara en flicka
som alla de andra, inte så fysiskt stark som
de flesta — jag var ämnad för kärlek och
hemmets lycka — små mjuka barnaarmar
skulle ha slingrat sig om min hals, mina egna
små — jag kan inte hålla af alla dessa
främmande barn i grofva kläder, med fula
ansigten och simpla ord — jag längtar, längtar
som förr och drömmer om något helt annat!»
Annie grät häftigt, och borgmästarinnan
torkade ifrigt sina ögon. Denna flicka med
sitt varma begär efter kärlek, sin veka
qvin-lighet och sin unga längtan var helt olik
den inbundna Annie med den fast tillslutna
munnen och sitt afvisande af all förtrolighet,
allt deltagande.
När borgmästarinnan den dagen lemnade
henne, var det med en tyst men bestämd
föresats, att den unga flickan skulie bli lycklig
och det så snart som möjligt.
Doktor Ljung gick af och an i sitt rum,
blek, med hoprynkade ögonbryn, missnöjd
uppsyn och blicken envist riktad mot golfvets
qvistiga tiljor.
Han var ond, sårad, upprörd.
Borgmästarinnan hade nyss lemnat honom efter ett
enskildt samtal, lika ond och upprörd som
han. Först hade hon yttrat sig
förblomme-radt och i gåtor, men det var ej i doktorns
smak. Rättfram som han sjelf var, hade
hennes fina, sväfvande antydningar endast
retat honom. Då hade hon talat rent ut —
sagt honom, hvad hon väntade af honom,
hvad hela samhället väntade af honom, och
hvad den unga flicka väntade, som lifvet
bedragit på så mycket, och som ban visat så
stort intresse — hon, som höll på att dö af
kärlek till honom, och som var en flicka, så
karaktärsfast, så snäll, så enkom skapad för
honom.
Jaså, det var det, man väntade af honom
— hon också! Och han, som trott, att hon
var olik de flesta andra qvinnor, icke så lätt
att vinna och icke flux tagande intresse och
vänskap för kärlek, som ovilkorligen måste
leda till frieri. Och om det nu också varit
början till kärlek — det var ju möjligt —
så var hans själs innersta känslor något så
ömtåligt, något som endast tillhörde honom
i hans ensamma stunder af vek stämning,
när han hvilade från sitt arbete och gaf sig
tid att drömma, att det var ett profanerande
af hvem det vara månde att vilja forska i dem.
Och så detta som man fordrade af honom —
af honom, som aldrig tålde den minsta
inblandning i sina göranden och låtanden, ännu
mindre i sina tankar och känslor.
Han kom i håg, att han som gosse en
gång haft ett rosenträd, som han i hemlighet
köpt och sedan vårdade. Det var hans fröjd
att se de ljusa knopparne mörkna och svälla
och bli till fullt utslagna rosor, som doftade
ensamt för honom. Han hade älskat detta
sitt träd som en mor sina små. Och när
hvar utslagen ros vissnade och dog, klipte
han varligt af dem och lade dem i en ask,
lik ett minne af något kärt, som aldrig kan
försvinna.
Men en dag hade syskonen upptäckt hans
skatt, man gjorde narr af honom, skrattade
åt honom. Då blef det plötsligt slut med
hans kärlek till rosorna. Det svärmiska han
kände vid deras doft, de ljufva tankar deras
skönhet väckt, hans oro för knopparne — allt
försvann med ens, sedan andras händer omildt
berört hans blommor, sedan skämtet och
skrattet förgiftat hans kärlek. Krukan med
stängel, blommor och knoppar slungade han
genom fönstret ned i trädgården, der den
krossades. Sedan skaffade han sig aldrig
mera något rosenträd.
Hans deltagande och intresse för Annie
hade, i synnerhet sedan hon blef sjuk, haft
något af vårdarens känsla för en blomma,
som håller på att vissna. Kanske hade hon
en dag kunnat bli honom kärare än allt
annat, det hade inte varit omöjligt, men det
var heller ingen ting, som han önskade eller
åtrådde. Endast att den veka sidan af hans
mångsidiga väsen längtade efter den drömda
qvinna, som en dag skulle bli hans, och som
skulle dela hans lif, hvilket utan henne blott
skulle vara halft. Men att män skulle kasta
henne i armarne på honom, det ville han ej.
Det var han, som skulle begära, kämpa, om
så fordrades, hon som skulle ge — icke
tvärt om — deremot uppreste sig hela hans
natur.
Och nu »höll Annie Birger på att dö af
kärlek till honom» — så hade
borgmästarinnan sagt. Och hon väntade sitt lif, sin lycka
af honom. Han kunde omöjligt låta bli att
känna sig smickrad på samma gång som
förargad. Så vidt han visste, var det första
gången en qvinna höll på att dö af kärlek
till honom. Att hon verkligen fattat så varma
känslor för honom! Det hade han aldrig trott.
Icke höll hon väl i sjelfva verket på att dö
af sin kärlek — doktorn hade ännu ej i sin
praktik träffat på det i romanerna vanliga
fallet af »brustet hjerta», det trodde han inte
på — ur anatomisk synpunkt visste han ej
heller, hur ett brustet hjerta såg ut. Men
Annie led — för hans skull. Kanske var
det likväl till en del sjuklig inbillning. Han
måste se till att böta henne derför. I alla
händelser var han nu hennes läkare —
förtroendefullt hade hon gifvit sin kropp i hans
händer, litande på, att han skulle göra henne
frisk. Som läkare ville han gå till henne,
tala öppet med henne och få deras
nuvarande och framtida förhållanden klara.
Hans ansigte ljusnade, vecken på hans
panna slätades ut. Han upphörde med sitt
ifriga vandrande af och an, satte sig ner
vid skrifbordet, tog fatt på en diger bok och
ämnade fördjupa sig i sina studier.
Men mot hans vilja irrade hans tankar
från boken, och i stället för papper och
trycksvärta såg han framför sig ett nedböjdt
hufvud med tunga, svarta flätor, och detta
hufvud tillhörde en flicka, som grät hejdlöst,
under det att en darrande röst tycktes hviska
till bononm, att det var så svårt att kämpa
lifvet ensam, när man en gång haft så
mycken kärlek — hellre då dränka sig i den
brusande forsen!
Och åter kände han sig vek om hjertat
vid tanken på henne. Hvarför skulle han
ändå inte göra det?
»Nej,» sade han förargad, halfhögt till sig
sjelf, »jag vill det inte — hon har inga
anspråk på mig — jag kan lefva henne
förutan — min ros växer ännu oplockad och
skär någonstädes i verlden, men en dag vill
jag finna henne, och då vill jag vara fri!»
(Forts.)
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
