Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 27. Fredagen den 5 juli 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
h illea ett .lummer Ueckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i n i | kl Idun, erhållet «it gra ti »exemplar för bela den tid, under hvilken abonnt
nenter, tom aamlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
dig , utan derför, att det är husmoderns pligt att
öfver allt vara den första i sitt hus! Jag häller
just på att afsluta veckans räkenskaper. Vi ha
varit sparsamma, Ernestine, och som bevis på min
tillfredsställelse vill jag vid årets slut lägga 10
kronor till din lön! Det har du väl ingenting emot?»
Kokerskan framstammade en tacksägelse och
lemnade rummet, i det hon mumlade:
»Ja, när det hänger i hop på det viset, sä far
man väl finna sig i, att hon har ögonen i alla
krokar!»
Så skyndade hon ned i köket.
# ¥
*
Doktor von B. kom hem från sammankomsten
först klockan 1 och gick in i matsalen. Han
kastade en förnöjd blick omkring sig: allt var
ordning och trefnad! SI kom doktorinnan.
»God dag, Isabella,» sade husets herre med ett
leende och blickade med välbehag på sin hustru,
som var iförd en enkel hushållsklädning.
»God dag, Rudolf,» svarade hon; »var
sammankomsten tröttsam?»
»Just inte så farligt. Men låt oss ta plats!»
Så kom tjenarinnan och satte soppan på bordet.
Och i samma ögonblick trädde, likaledes genom en
sidodörr, det äkta parets enda dotter, den elfvaåriga
Cilly, in.
»God dag, far och mor,» helsade hon och satte
sig med en vänlig nick till svar ned vid bordet.
Sedan doktorn, enligt gammal sed i huset, läst
en kort bordsbön, vidtog den enkla, men kraftiga
måltiden, som kryddades af muntert samtal. Endast
Cilly, hvilkens mun annars ej plägade stå stilla,
var tystare än vanligt, och fru Isabella lade snart
märke till, att barnets ögon voro röda af gråt. Hon
sade emellertid intet, då hon antog, att nägot
förefallit i skolan. Och hon sökte alltid att bespara
sin herre och man onyttig förargelse oeh förtret.
Middagsmåltiden var slut, och doktor v. B. gaf
tecken till uppbrott med att låta tjensteflickan bära
fram cigarrer. Efter att några gånger ha gått frain
och åter i matsalen, brukade han draga sig till
baka till sitt rum för att der få sig en middagslur.
Cilly följde, på en vink från modern, denna in i
hennes boudoir, der fru v. B. tog plats i en länstol
vid fönstret, i det hon fattade sin stickning. Så
sade hon:
»Nå, Cilly?»
Den vackra flickan rodnade vid dessa ord och tog
derefter ur sin klädningsfieka långsamt fram ett
försegladt kuvert, som hon dröjande räckte åt modern.
Eru Isabellas ansigte blef mycket allvarsamt, då
hon fläste adressen: »Fru Isabella v. B.», och sade:
»Ater igen ett meddelande från skolan, Cilly?
Hvad är nu detta?»
Cilly grep förlägen efter sitt bältspänne, då hon
svarade:
»Jo, mor, fröken Möller, vår lärarinna i
handarbete, grälade igen, som hon alltid gör, då jag
tappade ett par maskor.»
»Verkligen för så litet, Cilly? — Det skulle inte
vara vackert af dig, om du dermed sagt en
osanning!»
»Ja, det vill säga,» sade Cilly, i det hon
rodnande bättrade på sin framställning, »jag hade inte
heller gjort min stickning i ordning.»
»Jaså,» och doktorinnan såg upp. »Du var alltså
lat?»
Hon öppnade brefvet och läste högt:
»Nådig fru! Dess värre har Cilly ej heller till i
dag utfört det henne ålagda stickningsarbetet. Då
jag förebrådde henne det, svarade hon, att hon inte
behöfde lara sig sticka, emedan hon var rik! Denna
oskicklighet beder jag eder — o. s. v.
Fredrika Möller.»
Hon såg strängt på Cilly.
»Och det har du sagt, Cilly? Fy, skäms! För
det första ber du nu redan i eftermiddag fröken
Möller om förlåtelse för ditt oskickliga beteende, och
för det andra stickar du nu dubbelt så mycket och
visar upp för fröken Möller i morgon! — Jag skall
strax skrifva till henne om saken! — Tag nu din
pall och sätt dig här bredvid mig; jag skall berätta
dig en historia.»
Cilly såg bäfvande upp till modern, men gladde
sig i sitt inre att ha sluppit ifrån för så godt pris,
ty fru Isabella var sträng. Hon lydde i tystnad,
och doktorinnan böljade:
»Det är nu aderton år, sedan en ung flicka af
adlig familj plötsligt miste sina föräldrar, hvarför
prinsessan S. tog sig henne an och anstälde henne
som hoffröken, då detta var det bästa sättet att
sörja för den stackars flickan. Fadern hade
nämligen gjort sig förtjent om regeringen. Den unga
flickan hade emellertid liksom du alls ingen håg
för handarbeten, hvaremot hon var dugtig att spela
piano och talade en utmärkt franska. Prinsessan
S„ hvilken var en huslig dam, en sann husmor i
ordets bästa bemärkelse, såg snart med sin
skarp-synthet, hur det stod till med den nya hoffröken,
och beslöt att förbättra henne. — En dag, då bägge
sutto i prinsessans boudoir, räckte hon fröken en (in
virkning och sade:
»Fröken Bella, jag önskar sända detta mönster till
en väninna; hjelp mig att virka af det!»
Den lilla hoffröken blef förfärad , men måste
naturligtvis tillstå, att hon icke kunde virka.
Då log prinsessan och sade:
»Har är det möjligt, Bella? Kan ni inte en gång
det? Då far ni verkligen lof att lära er det! —
Jag skall om morgnarne skicka er till min
kammarfru Zoë, som är ett mönster, hvad qvinligt
handarbete angår. — Ser ni, Bella, det är fyra saker,
som jag prisar en dam för. För det första:
enkelhet! För det andra: skicklighet i alla qvinliga
handarbeten, parad med bildning och förstånd! För
det tredje: kännedom om hushållsbestyr, utan
hvilken vederbörande dams blifvande äkta man blir en
mycket olycklig sådan! För det fjerde: sinne för
ordning och snygghet!»
»Men, ers höghet,» anmärkte då den dåraktiga
Bella, »hvartill har man då tjenstfolket?»
Då såg prinsessan mycket strängt på den unga
flickan och svarade:
»Kära Bella, vet man hvart ens öde kan föra en,
och om man alltid blir i tillfälle att hålla tjenare?
— Ser ni, de högt bildade grekerna måste alla utan
undantag lara sig ett yrke. Sokrates var
bildhuggare, Kleantes vattendragare, Paulus mattväfvare,
Augustus — ty romarne lärde det af grekerna —
var snickare på lediga stunder, Marcus Aurelius
lärde målarkonsten! — Och hur många prinsar
finnes det ej, som likaledes följa detta exempel? Och
så skulle vi qvinnor lägga händerna i skötet och
ingenting uträtta, oaktadt det just är qvinnans sanna
prydnad att aldrig vara sysslolös? Nej, Bella, lär
hvad som nu felas er, så att ni en gång kan bli i
stånd att som husmor vara ett mönster för ert
tjenstfolk, ej blott i att befalla, utan ock som ett exempel
af duglighet!— Gud vare med er, mitt kära barn!»
»Och dermed fick jag gå, ty, tänk dig det, Cilly,
denna dåraktiga flicka var jag, Isabella von S.! Men
lektionen var ej förspild på mig, jag lärde hos Zoë
och i köket och var lycklig deröfver, då jag några
år senare gifte mig med din far, som den tiden
hade ett jemförelsevis anspråkslöst embete. Vi äro
nämligen alls inte rika, Cilly; det är endast vår
sparsamhet, som bidragit till att vi äro välbergade.
Tänk noga derpå!
Du kan lätt inse, hvarför jag berättat dig denna
historia. Gå nu, och uppfyll för framtiden dina
pligter bättre, än du gjort hittills.»
Vid dessa ord sprang Cilly upp, föll med rörelse
modern om halsen, kysste henne och sade:
»Älskade mor, hvad du är god, och hvad jag
varit vanartig! Ja, ja, det skall bli på annat sätt
och bättre härefter! O, — förlåt mig!»
Fru v. B. log:
»Fjelfkännedom, Cilly, är det första steget till
förbättring! Håll ord, och må Gud välsigna dig! Nu
är det tid, att du går.»
Hon kysste henne på pannan, och Cilly
skyndade under tårar ut.
Fröken Möller klagade efter detta aldrig mer
öfver Cilly.
Litet gammalmodigt prat om
huslighet.
»All ytterlighet är stiild på
gränsen af ett fel.»
|l|||jen qvinliga ungdomens husliga uppfostran
har på de senare åren rätt ofta varit
föremål för diskussion bland tänkande män
och qvinnor, och hvem vill icke i en fråga
af så vigtig natur’ draga sitt strå till stacken,
äfven om man befarar, att det kommer att
hamna på literaturens stora sophög.
Hvad man i synnerhet påpekat vid talet
om uppfostran är bristen på huslighet, på
sinne och håg derför hos nutidens uppväxande
qvinnor, och det tycks, som skulle denna
kunskapsgren sakna en god jordmån för att kunna
slå ut friska och lifskraftiga skott. Att
bearbeta denna jordmån blefve ett arbete icke
endast för hemmen, utan äfven af vigt från
nationalekonomisk synpunkt i dessa »dåliga
tider», som det heter i tal och skrift, och som
med slående exempel kunna bevisas äfven i
det dagliga lifvet.
Mången torde erinra sig en tid, då man ej
betänkte sig på, ej tvekade i åsigterna, om
att huslighet var oundgänglig för den unga
qvinnan; man ansåg hennes uppfostran
försummad, om deri ej ingick kunskapen om ett
hushålls skötande.
Förefinnes ej numera denna nödvändighet?
Få torde härpå ge ett nekande svar, men
kanske göra det tillägget, att »husligheten
den tiden var en pålaga, så absolut, att den
ej kunde skjutas åt sidan».
Det är sant, att, innan den industriella
verksamheten nått sin nuvarande utveckling på
alla områden, måste de flitiga händerna i
hemmet tillverka det, som i dessa tider
mången gång köpes så lätt och understundom rätt
billigt, men den prisbilligheten är dock ej
alltid verklig. Det hemgjorda blir varaktigare,
samt ofta ändamålsenligare, och ingen kan
motsäga, att billigheten äfven har sin grund
i varaktigheten.
En grundsanning, som vi alla erkänna, är
att med tiderna vexla åsigterna, och således
torde få af det unga slägtet inse, att den
gamla tiden — den tiden då mormor och
mormorsmor lefde — hade sina fördelar framfor
den nya, d. v. s. om man jemför arbetsamhet,
huslighet och enkelhet, oeh att en återgång
till denna tid, med de modifikationer, som
tidsförhållandena kräfva, skulle vara af gagn
för upplifvandet af husligheten, som vid
emancipationens första skede fick sin knäck —
man började ringakta detta arbete inom
hemmets krets, och det blef omodernt att vara
huslig. En viss ensidighet gjorde sig gällande
i den unga flickans uppfostran oeh kom henne
att framför allt annat eftersträfva bokliga
kunskaper och talanger — man skulle bli lärd
och artist; men fåfängan, som ofta var den
afgörande parten, åstadkom ytlighet och
half-het i allt. Som våra nuvarande flickskolor
undergått en genomgripande förändring,
bibringa de äfven sin undervisning grundligt,
systematiskt oeh ledande till sjelfstudium, då
skolans klasser äro genomgångna, men man
förebrår skolorna att lemna för liten tid öfrig
till annat arbete i hemmet än lexors inlärande.
Är det verkligen så? Jag tror det ej, och det
är just med afseende på en dylik beskyllning
jag vill påminna om en tid, som hade sunda
lefnadsvanor samt i mer än ett afseende
sundare åsigter än denna med skäl så kallade
»framåtskridandets» tid.
Hvad som först och främst fordom
inpräglades och gjordes snart sagdt till en trosartikel
var att rätt lära sig uppskatta tidens värde,
ej vårdslöst behandla, hvad vi böra anse för
vår dyrbaraste egendom, och ej slösaktigt
använda tiden till förströelser och nöjen. Detta
sistnämda ord har emellertid i vår tid en
ofantligt stor betydelse. Barnet skall roas i
skolan och utom skolan, och när den unga
flickan har kommit ur skolåldern skall hon
föras in i en hvirfvel af nöjen, som slukar
både hennes fysiska och psykiska kraft. På
detta område spilles sålunda en dyrbar tid
af qvinnans lif och hennes bästa krafter, och
just här vid lag skulle en hushållning med det,
som glider oss så lätt och skyndsamt ur
händerna, kunna åstadkomma storverk, kunna
göra den fattige rik, den oförnöjde
tillfreds-stäld, och ge den tröge tillfälle att utveckla
en kraft, som han ej tror sig ega. I stället
för dessa ofta återkommande tids- och
pen-ningödande förströelser borde man uppsätta
ett program, der huslighet ocn arbetsamhet
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0235.html
