Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. Fredagen den 12 juli 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkofflmér I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar rör éti | lf—v I I kl tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbldrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — | LJ U l\ närmalte postanstalt namn och adress »amt erlägg en krona, sa er-
Den är ytterst enkel och flärdlös, men
verkar just derigenom nästan alltid på det rätta
sättet. Och i en egendomlig och synnerligen
behaglig kontrast till denna hennes literära
mannadugtighet står hennes personlighet,
hvilken såväl genom de rent yttre förmånerna
af vackra, nästan barnsligt blida drag och
apparition som genom det fint qvinliga
väsendet aldrig förfelar att verka synnerligen
sympatiskt.
Ar 188G utgaf Anna Wahlenberg på A.
Bonniers förlag sitt arbete n:r 2 i bokform,
romanen »Små själar», hvilken på visst sätt
väl bör betraktas som det egentliga stora
debutarbetet, då hon härvid först bortlade sin
anonymitet. Sedan ha i rask följd och under
alltjemt växande bifall från den offentliga
kritikens ocb den läsande verldens sida följt
novellsamlingen »Hos grannas» (1887),
romanen »Underliga vägar» (samma år) samt
nu senast för ej länge sedan novellsamlingen
»I hvardagslag».
I den periodiska pressen har Anna
Wahlenberg länge medverkat. Redan i
medlet af 1870-talet mottogo skilda tidningar
bidrag af den då ännu ej tjuguåriga flickans
hand. Sedan har hon alltjemt strött alster
af sin penna omkring sig i Svea, Nornan,
Julqvällen, Framåt, Nylænde, Dagens
Krönika, Ny illustrerad tidning, Familjejournalen,
Dagens Nyheter. För den sistnämda tidningen
skref hon under en utrikesfard 1882 mycket
omtyckta resebref från London och Paris.
Anna Wahlenberg är född i Stockholm
1858 samt sedan den 11 mars 1888 gift
med Fritz Kjerrman, äfven han en pennans
tjenare och medarbetare i Dagens Nyheter.
J. N—g.
Ett farligt oskick.
Några små iakttagelser
af Mathilda Langlet.
et finnes en form af sqvaller — eller
pladder — som, närbeslägtadt med det,
hvarom »Il gran Galeotto» handlar, i
sin helhet gör kanske mera ondt, än det som
direkt angriper och störtar en eller flere.
Ty detta fräter på sjelfva roten, på tonen i
sällskapslifvet, på umgänget i sin helhet och
inverkar på nästan hvar enda menniskas
framtid. Det är också något, som »hela
verlden» vet, som är ett välkommet kaffebröd i
de kretsar, der man afhandlar just det, som
»alla menniskor» tala om.
Detta allt syftar på det oskick, som på så
många håll — ja, nästan öfver allt — är
rådande, att dels »bry» unga flickor och
unga män, dels ock förnämligast att, vid hvarje
det minsta närmande, genast antaga ocb efter
förmåga utsprida, att »han tycker om henne»
eller »hon tycker om honom» eller »båda
tycka om hvar andra». Mången gång har
genom sådant oförståndigt och hänsynslöst
pladder en förbindelse, som kunnat blifva
lycklig, afbrutits, eller en annan, som blifvit
olycklig, rent af framtvingats genom sålunda
uppkonstruerade förhållanden. Men det
värsta af allt är ändock, att ett oskyldigt och
okonstladt umgänge mellan de unga sålunda
förhindras, på samma gång som flickorna i
hvarje ung man måste tänka sig en
beundrare och de unga männen i hvarje flicka
måste se en giftaslysten mö. Den unga
flickan — om hon är god och väluppfostrad —
måste ju alltid tänka vid hvarje steg: »det
går icke an — ty då kan han tro, att jag
tycker om honom!» Och den unge mannen
å sin sida måste alltid tänka: »jag måste
vara på min vakt och icke säga något, så
att hon tror, att jag är förälskad och ämnar
fria!» Det ligger nu så nära till hands att
vilja inbilla den ene och den andra, att ett
»tycke» verkligen existerar, för att sedan
skratta deråt och börja samma lek med en
annan — och så är koketten och kurtisören
der. Det ligger lika nära till hands att
inbilla sig sjelf eller af andra låta inbilla sig,
att man »tycker om» —eller är omtyckt —
och så uppkomma dessa »flammor», som nöta
på hjertat och känslorna och ofta förleda
till stora dårskaper.
Det gifves helt säkert familjer och här och
der kanske någon liten krets, der dylikt prat
icke förekommer. Men det torde ej kunna
förnekas, att i de flesta fall kan icke någon
tillstymmelse till vänskap eller intresse få
förekomma mellan unga personer af olika
kön. Mötas de ute och vandra i alla
menniskors åsyn på vägar och stigar — strax
är Galeotto ute och går omkring med
nyheten om förlofningen. Dansa de några
gånger och se de glada och lyckliga ut — åter
igen förlofvade. Språka de med hvar andra
och se ut att ha roligt till samman —
likaledes. Och bli de då icke förlofvade, då är
det himmelsskriande, opassande, koketteri,
kurtis o. s. v. Eller skämtar man och gäckas
på deras bekostnad — det heter, att hon
försökte fånga honom, men misslyckades, eller
att han för ro skull kurtiserade en toka, som
strax inbillade sig, att han var kär i henne,
m. m.
Men det värsta återstår. Det är, att de
unga flickorna ganska ofta speja efter ord
och blickar, som kunna tyda på, att de
ingifvit en böjelse, den de kanske alls icke
ämna besvara, och att de unga männen söka
i sitt uppförande inlägga antydningar om en
böjelse, som icke finnes, och som de i alla
fall icke ämna bevara. Båda veta, må hända,
att, huru de än bära sig åt, det alltid blir
illa uttydt, och då kan sådant så gerna ske
med som utan orsak.
Slutligen bidrager allt detta att gifva unga
män och qvinnor en alldeles skef
föreställning om hvar andra. Det är icke långt
borta, att de betrakta hvar andra som
naturliga fiender — i synnerhet få männen en
viss ringaktning för qvinnorna. »Om man
blott bär så mycket som en sjal åt dem,
säga de strax, att man friar,» säger den ene.
»De tänka blott på, hvilka nya konster de
skola hitta på för att bli gifta,» säger den
andre. Och qvinnorna å sin sida inbilla sig
ofta, att deras makt öfver männen är mycket
stor, för att i de flesta fall finna, att de
fullkomligt missräknat sig.
Hvarför skall det nu vara så? Hvarför
kunna ej en ung man och en ung flicka
finna behag i hvar andras sällskap, utan att
detta just skall vara förebudet till ett
kärleksförhållande? Hvarför skall det just vara
ett stycke», som gör, att ett par ungdomar
gerna dansa, skämta, skratta, promenera till
samman? Kan det icke hända, att man
trifves till samman ändå? Och om nu också
flickan föredrager en af de unga män, hon
känner, framför de öfriga, så behöfver väl
det just icke vara derför, att hon är kär i
honom — och vice versa. Både hon och han
föredraga ju af sitt eget kön den ena vännen
eller väninnan framför den andra. Hvarför
skulle det inte här helt enkelt kunna vara
på alldeles samma sätt?
Nej, så enkelt får det icke vara! Hvad
skulle då »alla menniskor» ha att tala om?
Nej — så fort en yngling dansar två danser
med en flicka eller visar henne någon
uppmärksamhet framför de öfriga, så »flammar»
han för henne. Och visar hon sig glad och
tacksam för denna uppmärksamhet — ja,
blott road deraf — vips är hon förälskad,
olyckligt, förstås, kan ej »kaschera» sina
känslor, den stackaren. Och så få båda höra,
hvad »alla menniskor» säga, och blifva rädda
för hvar andra och för andra — eller ock
får deras umgänge af sqvallret en viss
förhöjd smak, och de finna leken angenäm och
fortsätta den med ombytta föremål.
Under allt detta gå emellertid rätt mången
okonstlad och hederlig yngling och dito flicka
och förälska sig i all oskuld i hvar andra.
Finge de nu blott vara i fred, kunde häraf
uppstå en sympati, som kunde försäkra dem
om en lycklig framtid, ty de skulle kunna
lära känna och värdera hvar andra, så att
deras känslor deraf kunde erhålla nödig
varaktighet och styrka. Men så skall det bli
bekymmer på alla håll — somliga tycka, att
det vore ett passande parti, andra, att det
är alldeles galet och bör förhindras, alla äro
öfverens, att de båda unga böra noga
bevakas, och bevakade blifva de och omtalade
och diskuterade och slutligen skilda åt, båda
med utvidgad synkrets, men, må hända, också
sårade hjertan, kränkt oskuld, förlorad tro
på menniskovärdet.
Härmed är ju icke sagdt, att ungdomen
skall lemnas åt sig sjelf utan all ledning.
Det vore tvärt om högeligen önskvärdt, att
ledning och stöd skänktes dem just vid dessa
tillfällen. Men den skulle då vara af rätta
slaget. Vi skulle uppfostra våra barn till
menniskor rätt och slätt, icke till unga
herrar och damer, som skola boija gå i
giftastankar, så fort de hjelpligt kunna läsa
innantill. Vi skola låta gossar och flickor växa
upp, arbeta till samman, och sålunda lära
känna hvar andra och icke svärma för okända
ideal, som verkligheten sedermera rätt illa
handterat. Helt säkert skulle de olyckliga
äktenskapens antal betydligt förminskas, om
kontrahenterna förut hade bättre begrepp, om
hvad de göra, och med hvem de förena sig.
Men huru i all rimlighets namn skall en
ung man kunna få någon riktig föreställning
om en qvinna — eller hon om honom —
när han icke kan ens få tala litet mera med
den eller de, för hvilka han möjligen hyser
sympati, utan att det genast skall hviskas,
att han tycker om henne, eller att hon
tycker om honom? Om de unga kunde få
träffas, samtala, skämta, dansa, resonnera
okonstladt, otvunget, lugnt, utan att de sjelfva
eller andra behöfde uttyda allt till fadt
kärlekssnack, huru mycket angenämare skulle
icke umgänget då blifva! Ungdomen skulle
vara lyckligare, vänskapsband skulle kunna
knytas, utan att något sentimentalt
blandades deri, känslorna skulle mogna i lugn,
omdömet skärpas, och dessa förhastade
förlofningar mellan personer, som egentligen äro
för hvar andra alldeles obekanta, kunna
undvikas.
Men då skulle man också lära både sig
sjelf och den uppväxande ungdomen att sluta
sitt öra till, för hvad »alla menniskor» tissla
och tassla, att förakta sqvallret och gå sin
väg fram, oberörd af det, som »alla
menniskor» bära omkring, men »ingen menniska»
egentligen vill stå för.
Vore det icke möjligt att komma derhän?
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
