Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Fredagen den 6 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig in||i| användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I L/ vj IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.
I den första kongressen hade man blifvit
uttröttad genom en massa ideligen återkommande
fraser om qvinnornas usla ställning, om samhällets
orättvisor mot dess bättre hälft, om männens
egoism och qvinnornas stora egenskaper; man hade
fått så öfvernog deraf, att det nästan verkade
lugnande, när en eller annan kom med ett föredrag
med fakta i stället för dessa fraser, hvilka slutligen
blefvo enerverande som en positivmelodi. Den
galliska svagheten för fraser förnekar sig sällan,
och ett tacksammare fält för fraser än
qvinnofrå-gan är svårt att finna.
I den andra kongressen fick man just ej mera
fraser, än hvad man kunde tåla, allra hälst som
man fick i de flesta fall endast prima varor. Jules
Simons spirituella kseri och M:e de Morsiers
lifvande föredrag kan endast någon gammal
germanisk stofil kalla för idel fraser.
Deremot kunde den mest intresserade åhörare
i den andra kongressen tröttna af de allt för många
redogörelserna för filantropiska inrättningar. Man
borde åtminstone i någon mån sammanfört dem,
som voro af samma slag. Bland filantropiska
föredrag, som voro egnade att ådraga sig allmännare
uppmärksamhet, var det af miss Broen öfver hennes
verk i Belleville bland Paris’ fattiga befolkning.
Endast en qvinna med stark tro kan göra, hvad
hon gjort, och det låg också lif och värma i hela
hennes uppträdande på samma gång som kristlig
ödmjukhet. Flere intressanta meddelanden om
nykterhetsrörelsen i England och Amerika väckte
stort intresse, och hvad som måste falla hvarje
svensk i ögonen är, i hvilken grad de bildade
klasserna, särskildt de bildade qvinnorna, der söka
gå i spetsen för nykterhetsrörelsen och verka ej
blott med tal, utan med exempel. SedUghetshiga.n
behandlades äfven. Flera af den bekanta mrs
Butlers vänner voro bland kongressens ledande
personligheter, och med entusiasm antogs en
resolution, angående upphäfvande af den
reglementerade prostitutionen.
Några resolutioner, hvilka afsågo att förbättra
den franska qvinnans ställning inför lagen, fattades,
och i dessa sista resolutioner torde ligga denna
kongress’ största betydelse för Frankrike. Dessa
resolutioner afsågo att skydda den unga flickan
till 16 år, låta qvinnan få vara förmyndare, få
vara handlande, få behålla äfven som gift sin
arbetsförtjenst m. fi. önskningsmål, hvilka redan
äro i Sverige uppnådda.
Kongressen uttalade sig för samuppfostran. I
Frankrike har man dock ej ännu tagit något steg
i den riktningen. Till och med bröder och systrar
uppfostras ofta i sträng afskildhet, och det
berättades från klosterundervisningen, huru det framhållits
som svnd för den lilla tioårsflickan att leka med
sin yngre broder. Kongressens resolution, att
införandet af samundervisning vore ett
önskningsmål, kan sålunda från fransk synpunkt betraktas
som radikal.
Att resolutioner om djurskydd och verldsfred
skulle framkomma på en filantropisk
qvinnokon-gress faller af sig sjelft. Hvad verldsfreden angår,
så var det desto tydligare, att hon hörde till de
s. k. fromma önskningarna, som man ej vågade
låta någon representant från Tyskland helsa
församlingen, hvilket de andra landens representanter
gjorde.
Vid den första kongressen voro följande
svenska damer närvarande. Fröknarna Butenschön,
Fries, Geijer, Roos, Sandström och Schoug samt
fru Straube. På den andra kongressen voro fru
Retzius och fröknarna Fries, Lundin, von Post och
Mac Dowal. Professor fru Kowalewsky var
antecknad såsom rysk delegerad.
Fröken Fries var vid bägge kongresserna
delegerad för Sveriges största qvinnoförening:
»Fre-drika-Bremer-Förbundet.» På den första
kongressen unplästes af henne en af fru R. Olivecrona
författad uppsats om qvinnans ställning i Sverige,
samt meddelades en kort redogörelse för den
svenska lagstiftningen rörande qvinnan. På den andra
kongressen lemnade fröken Fries en redogörelse
för qvinnorörelsen i Sverige, för
Fredrika-Bremer-Förbundet och för några svenska inrättningar af
större intresse, såsom Handarbetets vänner och
de praktiska hushållsskolorna. Fru Retzius
redogjorde för »Gift qvinnas eganderätt», »Lars Hjertas
minne» och Arbetsstugorna.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Dagens stora händelse.
|ivinnans mest framträdande svaghet skall
ju vara nyfikenheten, om man får tro
ett ofta upprepad t påstående, som till och
med har biblisk häfd för sig. Äfven jag
är för min ringa del böjd att medge, det
jag aldrig sett nyfiknare varelser än
fruntimmerna — med undantag möjligen af
karlarne, och särskildt karlarne i Stockholm. Ty
grufligt nyfikna äro vi, det är visst och sant.
För närvarande äro vi nog lyckliga att
hafva en afledare för vår nyfikenhet af allra
yppersta slag ut i orientalistkongressen. Den
är icke blott dagens utan årets — ja hvarför
icke årtiondets? — stora händelse, den
uppslukar allt vårt intresse, väcker vår afund
med lysande drägter och eleganta ekipager,
vår förvåning med ovanliga ansigtstvper och
främmande tungomål, bländar oss med
fyrverkerier och tråkar ut oss med
tidningsartiklar. Och detta så fullständigt, så
oemotståndligt, att det aldrig kan falla oss in vare
sig att dölja, hur fullständigt fångna vi äro
under denna sällsamma kongress, eller ännu
mindre försöka spela blaserade och likgiltiga
gent emot kongressen. Tvärtom är det att
befara, att kongressen är en smula blaserad
gent emot oss: åtminstone gaf h. m:t
konungen i sitt inträdestal oss en vink om, att vi
få hålla oss beredda på denna fatala
eventualitet.
Grefve Carlo -— han ursäktar oss nog om
vi helt familjärt kalla honom så, ty det låter
onekligen en smula mer . . . hm . . .
orienta-listislà än grefve Landberg — grefve Carlo
berättade, att en diplomat vid ett tillfälle sagt
sig tro, att orientalistkongressen var »en liga,
som hade för afsigt att eröfra orienten»,
hvilket yttrande hr grefven behagade beteckna
som »nå’n okunnighet». Jag skulle snarare
hålla före, att det var ett uttryck af stor
artighet och diplomatisk politess. Åtminstone
kan man säga om åttonde orientalistkongressen,
att den är »en liga, som fullkomligt eröfrat
Stockholm ».
Det är ju inte heller underligt, ty gent
emot främmande eröfrare, som komma i ett
så fredligt syfte som kongressens män,
tilllåter oss icke vår älskvärdhet att sätta något
motstånd. Vi gifva dem våra elegantaste och
mest storstadsmessiga hotell; vi afstå åt dem
alla fasihonabla platser på vår opera och
krypa sjelfva helt beskedligt upp på »hyllan»;
vi låta dem ockupera Hasselbacken och äro
belåtna, om vi sjelfva blott då och då få se
en flik af deras österländska mantlar eller få
höra något af deras »otympliga försök» —
som en morgontidning behagar uttrycka sig —
att imitera våra svenska hurrarop. Vi bygga
pagoder i miniatyr, och sätta eld på dem de
celebre främlingarne till ära; vi exponera våra
vackraste flickor i bengalisk belysning, icke
betänkande, huru riskabelt detta kan vara, då
det sker inför sådana liebhabrar som turkiska
paschor och persiska khaner; vi exponera
våra egna lif genom att i små bräckliga
nötskal till roddbåter trängas med frustande
ång-kolosser, bara vi få tillfälle att vifta åt
orientalerna och bringa dem vår hyllning med
hurrarop så taktfasta och kraftiga, som endast
svenskar kunna åstadkomma.
Med ett ord: vår orientalistförtjusning
känner inga gränser, och jag skulle nästan vilja
hålla ett litet vad om, att mången ungdom,
som gör sin entré i verlden under dessa
orientaliska dagar, får i dopet ett minne af
kongressen, som räcker för lifvet. Och hvarför
inte? Namn sådana som Brahma Petronella
Andersson, Niklas Zoroaster Pettersson och
Midhat Mohsin Druhiva Lundström skulle ju
låta ganska näpet och gifva en behaglig
omväxling åt våra medborgares eljes tämligen
enformiga och triviala nomenklatur.
Ett af de allra vackraste uttryck, som vår
entusiasm för Österlandets olivhyade söner
och deras lärda kolleger från andra trakter
af verlden hittills fått, var illuminationen och
fyrverkeriet under hemfärden från den fest,
som konungen gaf å Drottningholm i
måndags. Något mera hänförande än den i sig
sjelf förtjusande viken, belyst med långa rader
af dubbla marschaller samt tjogtals
vallfacklor i rödt och grönt, kunde icke tänkas,
derom voro alla öfverens, så länge den
oräkneliga skaran af båtar låg derute, och ögat
fråssade i detta praktfulla skådespel, på samma
gång som örat begärligt uppfångade musiken
från våra gardesorkestrar.
Så kom hemfärden. Sakta och med
uppehåll emellanåt gledo båtarna genom de trånga
farvattnen. I början syntes blott här och
der en jemförelsevis anspråkslöst illuminerad
villa. Kulörta lyktor, flammande bål, några
bengaliska eldar eller en och annan vallfackla
upplyste för några minuter den slingrande
farleden, som ormar sig fram mellan branta,
lummiga stränder. Och så blef det stycketals mörkt
igen; endast ångarnes signallanternor och lyktor
eller då och då en liten fyrverkeripjes, af bränd
från däck, bröt septembernattens mörker. Men
ju närmare man nalkades Stockholm, dess
rikligare, vackrare oeh mera öfverraskande
blefvo ljuseffekterna, tills det i ordets fullaste
mening briljanta skådespelet kulminerade vid
Marieberg samt Karlshäll. Här sprakade
knippor af fräsande, färgskimrande raketer,
här skimrade solar, här afbrändes storartade
dekorationspjeser i form af pagoder, Eiffeltorn
m. m., allt under det en stark elektrisk lampa
kastade en bländande, rätsidig ljusflod, som
vandrade från den ena förtrollande punkten
till den andra. Det var ett skådespel, så
storartadt och effektfullt, att all beskrifning
blir omöjlig, äfven om man hade till sitt
förfogande det rika bildspråk, som
elds-dyrkarnes öfversteprest visade sig beherrska,
då han å kongressen helsade konungen. Herr
Törner, hvars stora talang helt säkert tagits
i anspråk på de flesta ställen, visade sig vara
en eldkonstnär af så framstående slag, att
han borde kunna påräkna högaktning och
beundran af sjelfve — Mefistofeles, hvilken
ju lär vara grundlig kännare i fråga om
eld-och ljuseffekter.
Österländingarne, som icke, trots koranens
vinförbud, äro några vattumän, lära hafva ett
ordspråk, som lyder sålunda: »Si vattnet; ve
dess fader och moder!» Men jag är
fullkomligt öfvertygad, att ingen enda österländing
tänkte på det ordspråket, när han i måndags
natt gungade öfver Mälarens vattenspegel och
såg den blixtra och glimma i färgskalans alla
nyanser. Sccevo/a.
Jag eller du?
Berättelse af Marie von Olfers.
(Slut fr. föreg. n:r.)
|å Klas såg Sigfrid, ville han vända om,
men den andre fattade honom i rocken
som en tiggare och stammade: »jag kommer
ej för min skull, utan för din.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
