Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. Fredagen den 27 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Operan blef också en af denna säsongs mest
gouterade repriser, hvartill väsentligt bidrog det
sätt, hvarpå hufvudrollerna tolkades af fru
Östberg och herr Sellmcin (Elvira och Ernani). Dessa
bägge artister komma äfven nu att återgifva
nyssnämda partier. Som Carl V gör hr Loniberg sin
första debut på vår operascen. Herr Lomberg
har förut haft anställning vid tyska operascener,
men har i vårt land endast gjort sig känd som
konsertsångare. sErnani» gifves i afton för 58:de
gången härstädes.
Vasateatern har nu slagit sitt första stora slag
på ett område, hvilket teatern hädanefter har för
afsigt att göra till sitt — operettens. Och det
har i det hela utfallit godt, vi kunna åtminstone
säga lofvande. Att med ett nybildadt sällskap,
som ännu naturligtvis hvarken i samspel eller
samsjungning hunnit förvärfva den helgjutna
ensemble, som endast längre konstnärligt
samarbete kan gifva, dock få fram den rätta
operetttonen så friskt och hurtigt som här, bevisar goda
inre förutsättningar och skicklig ledning. Bristen
på en verkligt tillfredsställande primadonna gör
sig visserligen ännu gällande, men inom en ej
allt för aflägsen framtid få ju stockholinarne se
denna plats ånyo fyllas af deri afgjordt mest
framstående och uppburna — Anna Pettersson.
Vi vilja dermed ingalunda ha sagdt, att fröken
Johnsons prestation i > Kapten Fracassat var
underhaltig. Särskildt den dramatiska uppfattningen
kännetecknas hos denna unga skådespelerska af
godt gry; det är den musikaliska sidan af
partiet, som ej finner tillfredsställande lösning.
Röstresurser saknas ej, men intonationen är osäker,
och den störande benägenheten att chevrottera
bör framför allt motarbetas.
Att hr Warberg i titelrollen var sig sjelf, d.
v. s. ypperlig, behöfver knappast nämnas. Hos
denne intelligente skådespelare ersätta lifligt
träffande dramatisk färgläggning och den bästa
frasering hvad möjligen kan fela i röstväg.
Hr Lundahls lilla röst är ej oäfven, men hans
spel är matt och ointressant. Fröken Ekström
deremot ådagalade en naturlig och täck liflighet
så i sångföredrag som spel, hvilket sekunderades
af hr Klinger på ett sätt, som gaf anledning att
roed intresse motse, det någon större uppgift
före-lägges honom. Från detta håll kan vara något
att vänta.
Musiken — af Dellinger — var i det hela
temligen tunn. Ett par valsmotiv och Kapten
Fra-cassas marschkupletter framträdde skarpast och
slogo lifligast an.
M:lle Trebellis afskedsmatiné i Berns salong
sistl. söndag var talrikt besökt och bifallet
synnerligen lifligt. Såväl matinégifvarinnan sjelf som
hr Conrad Behrens emottogo efter hvarje nummer
flere inropningar. Den 25 sept.
Skogsfrun.
Berättelse för Idun
af A ve.
(Forts.)
tt par blåsiga och regniga dagar tvungo
süPe Steinerz att välja emellan fiskarfolkets
sällskap och umgänget med det lilla
badsällskapet; han föredrog att stanna den mesta
tiden hos Halversons.
Klara och Anna voro ännu frånvarande,
och med en pinande klarhet förstod Steinerz,
att denna förlängda frånvaro var afsedd att
väcka hans längtan.
Och denna längtan ville ej infinna sig, det
tjenade till intet att söka föra sig sjelf bakom
ljuset. Den heta lågan var släckt; den
skiftande, skimrande bubblan på lyckobägarens
rand hade brustit, och de stänk, ban fått i
ansigtet dervid, kändes så otäckt jolmiga.
Mor Helena var vid samma ålder som Klara
och barnlös som hon; mannen var fyra år
äldre. Steinerz fick ett plötsligt intresse för
detta äktenskaps samlif och upptäckte lätt
den djupa underström af hängifvenhet, som
uppbar den starka pligttrohet, hvilken
förefallit honom så erbarmligt småaktig och tanke-
hämmande. De hade få intressen utom sitt
eget dagliga lif, dessa två arbetande menniskor;
j men hade väl han och Klara intresserat sig
för något annat eller mera än sin egen
I lidelse?
Han tyckte, att klyftan emellan honom och
fiskarfolket på ett märkligt sätt började fyllas;
han behöfde ju nu blott kasta ned sina
stånds-j fördomar och sitt bildningshögmod, så fylldes
i klyftan till randen.
När han satt overksam och betraktade dessa
arbetsmyror, sökte han föreställa sig denna
vackra brunetta hustru gripen af kärlek
till en yngre man, och undrade, hvad
följder en sådan lidelse skulle medföra för
de båda makarne. Men de visste troligen
ej det ringaste om passionens hvirflande
malström; de voro ett par väl inkörda
arbetshästar, som drogo jemt framför lasset,
ingenting vidare.
Då gled mot hans vilja scenen i båten
fram. Han hörde ännu stålklangen i mor
Helenas ord:
»Vantar tar hafsfrun helst».
Fiskarqvinnan kände således, hur stark och
härdad viljan måste vara, när sirener lockade.
Hade Halverson haft erfarenheter, som han
meddelat sin hustru, eller hade Helena sjelf
fattat passion för en man, yngre än hon sjelf?
Det var i synnerhet denna senare fråga,
hvilken åter och åter kom igen som en envis
påminnelse om, att han sjelf var sju år yngre
än Klara.
Efter fem dagars frånvaro återvände de två
damerna till fiskeläget. Vädret hade klarnat
upp under en temligen stark blåst; Halverson
väntade, att den skulle öfvergå till storm, och
beslöt att ej segla ut med fiskegarnen den
eftermiddagen.
»Nu är hon här igen; hon kom just som
jag stod vid grinden och talade vid mor Silla.
Hon — frun jag menar — flaxade omkring
och snärjde i alla vrår med ögonen och var
så söt och slät, fast den hon sökte ej var i
flocken, som välkomnade henne och den andra.»
Helena talade i dämpad ton, fast mannen och
hon voro ensamma, der de sutto nedanför
huset och redde ut fiskenäten.
»Han ligger inne på soffan och läser,»
svarade Halverson. »Inte vet lian väl, att
hon är kommen, för då hade han, för skam
skull, helsat på henne genast; men eljes tror
jag, att han börjar bli flott igen från det der
skäret.»
»Underligt också att han, unge, rike, granne
karlen, kunnat nappa på sådant bete!»
»Det skall du inte säga, Helena. Hon
har eu hin håles magt i sina ögon och i
groparne kring munnen se’n, och der är Dågot
djekla trolskt i talet också, utom när hon
blir arg, för då hör man, att hon är en
ovädersfågel, en med både näbb och hvassa klor.»
»Du har nog riktigt slagit dig på att
ut-ransaka de der fina damerna, Sven. Sådana
der lättflygande fåglar kunna visst fånga karlar
lika qvickt, som måsen snappar en torsk i
vågbrynet.» Helena tycktes vara retad.
Hennes mun log sitt lugna smålöje, men
der kom allvar i tonen, då han svarade henne.
»Det är sant, vi äro ena torskar i det fallet,
ty vi veta, att sådana der qvinnor hugga
blodiga sår, men ändå locka de oss i garnet.
Nå ja, det är på samma sätt med er, vet
jag, när ni träffa på en sådan karlfågel. Ju
flere af er han förut fångat, ju mera
benägen äro ni att låta honom få klorna
i er. Du vet ju sjelf, hur nära du var att
gifta dig med den der uthalaren Tångström,
fast du visste, hurudan karl han var.»
»Det är skilnad, Sven,» sade hon ifrigt,,
»jag tänkte, han kunde omändras och bli
stadig, och det tänka vi alltid, då vi ta en
sådan vildfågel, som aldrig hem har egt. Men
ni karlar–»
»Vi tänka ej pä att omskapa en roffågel
till en dufva; nej, det har du rätt i, mutter,»
afbröt fiskaren. »Men jag har varit så pass
med i verlden och äfven lodat mitt eget
hjerte-djup någorlunda ordentligt, så jag vågar tänka
min del om detta kapitel. Och jag tror, att
det är det allra sämsta i oss, som mår så
väl i sådana der fyrugnars närhet, och att
ni fruntimmer liksom muta ert bästa sinne
genom att föregifva det der om
räddningsarbetet. »
Helena såg med häpen beundran på sin
man.
»Så sedligt du kan lägga ut det, Sven!
Men Gud hjelpe oss, om hon ej nu kommer
hit för att dra ut den arme karlen!»
»Fager är hon!» mumlade fiskaren.
Klara stannade utanför Halversons hus,
medan Anna kom nedanför sluttningen vid
stranden för att spörja Halverson, om han
ej ville ro en del af badsällskapet till
grottorna nedanför Kullagårdens branta klippvägg.
»Vädret är just inte så öfver sig bra,»
svarade Halverson, betänksamt spanande utåt
hafvet. »Är fröken mycket angelägen om att
komma till grottorna i dag, är det allt bäst
att gå öfver berget dit.»
Med sin vanliga rådspöijade min vände
flickau sig om för att få någon vink från
Klara.
Denna hade så småningom närmat sig, under
det hon till utseendet helt likgiltigt kastade
boll med några små glänsande kiselstenar.
Hon var bedårande vacker i sin fina blågröna
klädning med gräddfargade spetsar.
Sol-strålarne gnistrade på hennes i brunrödt och
guld skiftande hår, som blott i paunan
betäcktes af en hvit slöja, hvilken hon löst från
sin hatt, som hon för blåstens skull aftagit
och hängt på armen.
»Det är väl, som jag försäkrade dig,
omöjligt att i eftermiddag ro till grottorna,» sade
hon till Anna.
»Bränningarne gå allt bra högt der nu,
och värre torde de blifva bortåt aftonen; det
tecknar sig till full storm,» sade fiskaren.
»Bränningar!» utropade Klara med ett
uttryck af lifligaste intresse. »Dem måste vi
se, Anna. Nu först har jag lust för färden!
Men inte till sjös, himlen bevare mig! — utan
till fots genom skogen; der kännes ej
stormen så starkt. Anna, vill du — eller jag
kan ju sjelf gå till baka till våra vänner och
säga, hur det är.»
»För all del, jag går!»
»Nå gör du det, snälla Anna! Men du,
drag ej med dig någon af de sköpliga damerna
eller fina herrarne. Herr Steinerz följer nog
med, när han får höra, att du — att vi vilja
ha honom med.» Hon log ett skalkaktigt
leende, halft mot Anna, halft mot Halverson,
som med stor uppmärksamhet betraktade henne.
»Herr Steinerz är ju hemma, madam?»
»Ja vars, frun kan bara kalla på honom,
så parerar han genast.»
Klara blinkade till, hon kände snärten.
»Hör, madam Halverson, skulle ej vi fem,
som nu snart skingras i alla väderstreck —
vi två resa öm ett par dagar till Köpenhamn
— skulle icke vi fem, som varit så mycket
tillsammans på detta förtjusande Arild, ha
oss en liten kaffejunta i eftermiddag nere i
en af grottorna? Säg, Halverson, vore inte
det trefligt? Madam går genast in och sätter
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
