Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. Fredagen den 1 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske à närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör
IDUN
användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas
in i ott skafferi eller ett matskåp, finner man sora
oftast en brokig blandning af de mest olika
näringsmedel, råa och kokade, med all slags vexlande lukt
och mycket af detta stående obetäckt. Man betänker
ej, att lukten af de olika matsorterna blandas till
samman, och att förskämningen förnämligast af brist
på tillräcklig luftning i skåpen dervid påskyndas.
Under sådana omständigheter bör frun i huset ej
förundra sig, om mannen har motvilja för
öfverblif-ven mat. Man bör sörja för, att så litet som
möjligt blir öfver, ty för menniskor med svag
matsmältning kunna maträtter, som i sig upptagit lukt
af främmande ämnen, verkligen blifva skadliga.
Der man förvarar flytande saker, måste man i
synnerhet sörja för lufttillgång, och det skaffar man
sig lättast medels ståltrådsnät. Man bör äfven minst
en gång i veckan hålla städning i skafferiet och väl
rengöra det och aldrig låta något med stark lukt
stå öppet, utan täcka öfver sådana näringsmedel, så
att ingen lukt kan tränga ut. I isskåp bör man
endast använda ren is, då smältande smutsig is
luktar illa; egentligen borde dessa skåp så litet som
möjligt användas till förvaringsplats för öppna
mat-och dryckesvaror.
Träskåp äro öfverhufvud icke fördelaktiga som
förvaringsram för matvaror, minst de omålade.
Sjelfva träet luktar slarkt och har dertill den
obehagliga egenskapen att i sig upptaga all dålig lukt.
Denna förtätas ock i triiet, så att detta allt
framgent kommer att lukta illa. Den, som för
matvarors förvaring ej har ett skåp af metall, glas eller
porslin, bör dertill — om tillgångarne medgifva det
— köpa ett japanskt skåp. Detta är in- och
utvändigt, upp- och nertill väl lackeradt. Mindre
bemedlade borde åtminstone låta väl måla sina träskåp.
Det vigtigaste är och förblir, alt husmodern sörjer
för, att man ej insätter många slags rätter med olika
lukt i skafferien. Liksom den enklaste kost i och
för sig är den bäsla för helsan, så blir ock
skafferiet sundare genom ett enkelt lefnadssätt; det kan
ock innehålla mera, när der icke finnas så många
slay. D-.r Max Vogel.
Teater och musik.
Kungl, operan. 1 går (tisdag) uppfördes Thomas’
melodiösa opera »Mignon». Titelpartiet utfördes
som vanligt synnerligen förtjenstfullt af fru
Ed-lin//. Fröken Ek öfvertog i sista stund Philines
roli i stället för fröken Karlsolin, som hastigt
blifvit hes. Intresset var emellertid närmast fäst
vid gubben Lothario, i hvilket parti en ung
sångare hr Edberg debuterade. Begåfvad med en
synnerligen vacker och väl skolad basbaryton,
synes herr E. kunna blifva mycket användbar vid
k. operan, om han der får anställning. Om man
afser från en viss lättförklarlig rädsla i första
akten, kan hans debut betraktas som mycket lyckad.
Särskildt vilja vi framhålla duetten med fru
Edling i andra akten och arian i början af tredje
akten, hvilken senare välförtjent förskaffade
sångaren en applåd för öppen ridå. Uppträdandet
vittnade för öfrigt, särdeles i sista akten, hvilken
alltigenom gick förträffligt, att hr E. har scenvana.
— Hr Edberg har genomgåll härvarande
konservatorium _ oeh under senaste spelar varit fäst vid
Göteborgs* stora teater, der han sjungit en hel del
partier. För öfrigt har han gjort sig bemärkt på
konserter för sin vackra stämma och sitt väl
vårdade föredrag.
På torsdagen denna vecka återupptages
»Kronjuvelernas.
K. dramatiska teatern har slagit ett stort slag och
vunnit en välförtjent seger med Echegaray’s nya
stycke »Jern och blod». Utförandet är i sin
helhet jemt och godt. Men öfver alla de öfriga står
hr Hillberg, hvilken af den medeltida, men långt
framför sin tid stående vetenskapsmannen
Mun-taner skapat en karaktär, som väl torde få räknas
till det allra bästa, denne framstående
skådespelare framstält på scenen. Också fästes
naturligtvis största intresset vid honom, och de stormande
applåder, med hvilka han efter hvarje akt helsas,
måste här, om någonsin, anses välförtjente. Hr
H. har ock stor heder af den ypperliga
iscensättningen. Bland de öfriga uppträdande förtjena
hr Palme och fra Fahlman att nämnas, Stycket
hör till det slag, som hela Stockholm och äfven
en god del af landsorten måste se.
Den 30 okt.
Vj er a.
Utkast af Georg Nordensvan.
(Slut från föreg. n:r.)
»rfftpkror di", att min fader ett ögonblick
tvif-’^-åf’ lat, på hvad jag skulle göra, så snart
ban inte mera var till? Min far, skall ni
kanske säga, var skeptiker, liknöjd, kall, ni
som inte vet, hur ideal hans verldsåskådning
i sjelfva verket var. Ni vet inte, ni, hvilken
frihetskänsla förtrycket föder. Ni vet inte,
hvad hans skepticism kostat honom, ni vet
iute, hvad hans öde lärt mig — hans och min
broders.
Se inte så nedslagen ut, min vän! Ni bör
väl vara glad, ni som får lefva och bruka
edra krafter i denna stora tid, då murarne
bräckas och en ny jord bygges upp.
Jag tror med brinnande tro på mitt lands
framtid. Jag har min plats fullkomligt klar
för mig, och jag vet, hvad jag vill. Jag skall
säga er något: vi äro oöfvervinnerliga, och
det är är vissheten derom, sotn ger oss kraft.»
Hon tystnade efter att ha yttrat dessa ord
med en ton, som gälde det den enklaste sak
i verlden.
Mitt sinne var i uppror, mina tankar löpte
hit och dit, jag ville ropa till henne, att
UDg-domen, lifvet, lyckan väntade, och att hon
gick att begrafva sig från allt, utan att hon
likväl skulle vinna något. Att hon ville bygga
babelstornet, medan lifvet för dem, som lefde
nere vid dess fot, var så rikt och härligt.
Men iute trodde jag på mina tankars rop
till henne att stanna. Jag visste ju, att
lifvet, sådant hou ville ha det, bestod just i att
arbeta för andra, att offra sin lilla person för
en stor sak, att ett overksamt skönlietslif i
njutning och sjelfviskhet aldrig skulle
tillfredsställa henne, och att det ej fans någon öfver
-spänning i hennes lugnt uppgjorda plan.
Och på samma gång ropade en inre röst
att det var jag sjelf, som var egoisten, att
jag var detta barn så oändligt underlägsen i
själsstyrka, jag som arbetade blott på att
komma fram oeh bli bemärkt. Jag kände
mig till mods, som ville jag gråta öfver mig
sjelf, som vore min plats vid hennes fötter,
jag som tillhörde ett förgånget slägte, som
aldrig — nej, aldrig kunde belt förstå
hennes lugna vilja till framåtskridande, hennes
lugna syn på verlden, hennes offervillighet för
en framtid, som hon aldrig skulle få se.
Hon tog den bukett, jag räckte henne på
perrongen, nickade ett gladt farväl — »jag
önskar er lycka!» — och steg så in i kupén.
Oeh tåget gled bort med henne, utan att hon
såg sig tillbaka.
Hon älskade blommor, hon som alla
hennes landsmän.
Och du var hon borta, hon for mot öster,
till sitt barbarland, att så och odla, der detta
var brott, och der marken ej ville mottaga
utsädet. Kanske skulle hon en dag träffa
sin broder. Hon skulle träla och förslöas
och bli gammal oeh bitter och dö i ensamhet.
Ensam? Åh nej, de äro ju ^ många, en stor
familj — oeh större blir den.
För henne var jag en turistbekantskap, som
hon kanske redan glömt. Jag har ej hennes
porträtt, hon ville aldrig fotografera sig. Men
hon hör till dem, som man ej glömmer. Hon
skall stå for mig, när jag tänker på allt
annat än henne, komma lugnt gående emot mig
som i dag på Königs-plats och åter försvinna
eller förvandlas till en annan, så olik henne,
som jag sjelf är henne olik.
Och jag går nu i Berlin, der trupper
paradera hvar dag, midt ibland det sjelfbelåtna
tyska folket, som skryter med sin styrka och
sin enhet, medan det i djupet arbetar på
upplösningen.
Och härifrån far jag hem till Sverige för
att — hvad? Gifva ut en diktsamlig,
skrifva min roman om ungdomskärlek? Skrifva
omtyckta böcker, som få ligga på
förmaks-borden, böcker som höra till möblemanget?
Eller bryta mig fram på min egen väg, trotsa
smädelsen och snacket, försöka — jag ock —
att sprida upplysning, upplysning som frigör.
Välja en stormig bana, som ger mig de
rättsinniges öfverlägsna löje eller dolda hat —
eller en lugn, färdig utstakad väg till
anseende och framgång. . .
Hvem vet?
Jag ville likväl ej slita henne ur mina
tankar, om jag också kunde det. Fastän
aningen säger mig, att minnet af henne kommer
att bli min domare.
Och jag kan ej hoppas så som Vjera,
derför att jag ej lärt mig att tro som hon.
Fönsterträdgården.
Att fördrifva maskar ur blomkrukor.
Ett af engelska trädgårdsmästare
numera mycket begagnadt medel härför
är att blanda något mer än \ skålp.
målen senap i en stor kanna med
vatten och låta detta stå en timma. Efter
grundlig omröring vattnas krukorna
dermed, då masken kommer upp till
ytan. Växterna lida ej häraf.
Matlagning.
I ostrontiden. Säsongen för dessa
omtyckta och smakliga skaldjur har
börjat, ocli då äro Iduns läsarinnor
helt säkert tacksamma för några recept
till deras anrättande. Till en god
ostronsoppa kokar man en lätt buljong
af några skålpund kalfkött, till hvilken
man ej bör sätta några sopprötter. En
liten del af soppan låter man nu koka
en till nära torrhet, utan att den dock
får mista sin klargula färg, späder så
på den öfriga buljongen och låter det
hela koka upp. Under tiden har man
försigtigt samlat saltvattnet från
ostro-neD, befriat dem från »skägget» och
skurit ut dem ur skalen; äfvenså
ställer man i beredskap £ skålp. engelska
ostronbisquits, äfven Oyslereraekers
kallade. Ar soppan färdig, slår man
ostron-vattnet, ostronen och bisquiten i
soppskålen, gjuter den kokande buljongen
deröfver och serverar det skyndsamt,
sedan man ytterligare tillsatt en liten
portion röd peppar.
Till ostronbröd väljer man endast
stora ostron, befriar dem från »skägget»,
skär ut dem, torkar dem hastigt i en
mjuk servett och steker dem
skyndsamt ljusbruna i kokande eller brynt
smör. Under tiden har man bestrukit
tunna hvetebrödsskifvor med smör och
ordnat dem på ett fat. Man lägger
nu en östra på hvarje smörgås,
droppar tre droppar citronsaft derpå och
öfvergjuter samtliga ostronbröden med
det brynta smöret ur stekpannan.
Gräddade ostron i skalet äro också
synnerligen utmärkta. Man skär ut
ostronen, torkar omsorgsfullt dem
sjelfva och skalen, lägger en liten klick
smör i hvarje skal, lägger åter in
ostronen, beströr dem med litet salt,
peppar och rifven ost, droppar litet hett
smör derpå och gräddar ostronen på
koleld till vackert ljusbrun färg.
Vill man servera surkål med ostron,
så doppar man ostronen i citronsaft,
låter denna droppa väl af, rullar
ostronen i rifvet hvetebröd ocli steker dem
hastigt på bägge sidor i smör. Derpå
lägger man dem till kålen.
Gourmand.
Hvarjehanda.
Sockerknäck. S matskedar hvitt
socker, 1 matsked ättika och 1 matsked
vatten få koka en stund. Finhackad
mandel tillsättes derefter; knäcken
pröfvas på så sätt, att en droppe deraf
hälles i ett glas kallt vatten. Blir
droppen hård och således ej flyter ut,
är knäcken färdig att genast slås upp i
små pappersformar eller ock på en
smord plåt i en kaka, der den skäres
med knif i fyrkanter.
Gamla hasselnötter blifva åter friska,
om de läggas två dygn i varm mjölk.
Försilfring. 2 ort silfverprecipitat
blandas med 2 ort vinstensyra och 2
ort vanligt salt. Gnides med mjukt
skinn och litet vatten mot den pjes,
man vill försilfra.
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
