Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. Fredagen den 13 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer Iveckan under hela qvartalet. FSr hvarje 6-tai abort- i r-v J I e. ; Idun, erh&liet ett gratlsexemplar fSr hsia den tid, ur.der hvilken
abcne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenume-
visst kan den unga flickan i skolan, om hon
icke af oförståndiga föräldrar eller af lika
oförståndig egen s. k. ambition drifves att
arbeta på höga betyg, genom ordning och flit
sköta sina studier, så att hon har gagn af
dem, utan att derför helt och hållet förstöra
sin helsa.
Det är ganska vanligt, att unga flickor
uppresa sig mot en mängd förbud och
befallningar i skolan, som af dem rubriceras såsom
»fåniga» — eller hvilket slagord, som för
tillfället är på modet — oeh mot hvilka de
både öppet och i tysthet knota. Stundom
äro nog dessa regler pedantiska och svåra,
men de unga borde komma ihåg, att lifvet
pålägger oss ofta bud och förbud, som äro
ännu svårare och ännu omöjligare att
undkomma oeh att det är godt att i tid vänja
sig att med tålamod underkasta sig allt
sådant.
De unga flickor, som skola utbildas till
lärarinnor eller till andra utvägar för
sjelf-försörjning, måste, lika mycket som alla
andra, anse skolan såsom blott grundläggande.
Ingen må tro, att hon, då hon utträder ur
skolan, låt vara med vackra betyg, genast är
kompetent att inträda i praktisk verksamhet.
Den blifvande lärarinnan gör rätt i att vid
t. ex. folkskollärareseminarium genomgå en
kurs i pedagogi och praktiskt studera
undervisningen, liksom lärare gå sina profår. För
inträde i telegraf- och postverken, i -banken
och på kontor, fordras också särskilda kurser.
Följaktligen måste äfven för alla dessa
arbetet i skolan vara framför allt en säker grund
att bygga vidare uppå.
Detta sista kan icke för ofta eller icke för
noga inskärpas, ty man glömmer det
beständigt, och man går i skolan, icke för att
förvärfva medel till sin utbildning, utan för att
vinna den, och man tror sig, när man vid
16—18 års ålder »slutat skolan», vara fix
och färdig, fullflugen i all ting, duglig till
allting, med ett kunskapsförråd, så omätligt,
att det ger rättighet till öfversitteri på alla
håll och kanter.
Men, mina unga damer, det är icke så en
småsak att träda ur skolan och i lifvet!
Fantasi.
f/ln sommarqväll jag ut på fjärden rodde
W och lät min båt för silfvervågen gunga.
Jag blef så vek, oeh alla minnen tunga
ur själen flydde, — nu blott frid der bodde.
En ros slog ut, som nyss på djupet grodde: —
min fantasi fick Skaparns verk besjunga.
I glömskans graf jag ville hatet slunga,
ty jorden var en himmel — så jag trodde.
»Ja, hvarför hata?» hördes trasten qviltra,
och vågen sjöng, ett eko likt, det samma,
när den mot hällen sakta, sakta fördes.
»Nej, älska, älska blott, du hjerta bittra,
men låt din eld blott för en himmel flamma,»
liksom en englaröst i natten hördes . ..
R. —n. —/.
De flesta qvinnor äro älskvärdare utomhus
än hemma. Tacitus.
Några ord om influensa och dess
behandling.
’iSv-edan någon tid till baka hemsökes Stockholm
af en sjukdom, som är känd sedan 1600-talet
under olika namn, bland hvilka de vanligaste äro:
grippe, influensa, blixtkatarr, rysk katarr.
Karaktäristiskt för sjukdomen är dess hastiga och allmänna
utbredning på den plats, der den börjar, så att man
har exempel på, att ända till S af befolkningen på
platsen inom kort tid angripits. Flere dylika
epidemier äro kända ocli beskrifna inom olika länder,
och i Sverige herskade särskildt på 1830-talet en
våldsam influensaepidemi.
Sjukdomens orsak är ej säkert känd. Troligen
beror den på ej närmare kända atmosfäriska
förhållanden, ehuru dess uppträdande är oberoende af
årstiden. Direkt smittosam anses sjukdomen i alla
händelser icke vara, d. v. s. den öfverföres ej från
en person till en annan.
Sjukdomen börjar oftast utan förebud plötsligt med
en stark frosskakning eller med längre ihållande
frysningar såsom uttryck för den börjande febern.
Vanligen inställa sig nu katarrala symptom frän
luftvägarna: snufva (vanligen med rikligt,
tunnflytande sekret), lättare eller svårare halssmärtor, med
eller utan svårighet att svälja, samt hosta. Denna
senare plägar i synnerhet vara besvärlig;
upphost-ningen är vanligen ringa. I många fall uppträda
samtidigt symptom från måge och tarmkanal med
aptitlösliet, belagd tunga, diarrhé eller förstoppning,
någon gång kräkningar. I alla fall — och detta är
karaktäristiskt — åtföljes sjukdomen af nervösa
allmänsymptom af lättare eller svårare art. Hit hör
den nästan konstanta hufvudvärken; vidare led- och
muskelsmärtor samt en känsla af stor allmän
mattighet och kraftnedsättning. Allmän oro,
sömnlöshet och benägenhet för svindel äro ej heller ovanliga.
Sjukdomen slutar i regeln mod helsa efter 4—14
dagars förlopp. Dödsfall äro hittills kända blott
bland personer med förut nedsatta krafter, klena
barn och svaga, äldre personer.
Pl.ad behandlingen beträffar bör patienten, om
möjligt, hålla sig inne och i stillhet redan från
sjukdomens början. Vanligen ges febermedel (kina —
i dosis af 1—1| gram —, antifebrin, antipyrin
o. s. v.), hvarjemte man bör med lämpliga medel
(bröstsafter med opium, varm mjölk med lakrits etc.),
söka lindra katarren i luftvägarna. Som Roséns
bröstdroppar ofta pläga finnas i hemmen, kan af
dem ges 40—50 droppar 2—3 gånger dagligen åt
fullväxt person. Ett medel, som särskildt blifvit
rekommenderadt vid influensa, är tannin, som ges i
dosis af 1—1| gram om dagen, fördelad på tre
intagningar. Mot mattigheten och kraftnedsättningen
gifvas stärkande medel, såsom vin, kina, kamfer, etc.
Dieten bör vara lättsmält, helst i flytande form.
Rådligt torde vara, att under pågående epidemi
äldre och svaga personer hålla sig inom hus,
emedan det visat sig, att personer, som mycket vistas
ute, lättare angripas af sjukdomen.
D:r —d.
Barn.
let var en riktig uppståndelse i hela den goda
staden, då man en dag i tidningen fick läsa:
Förlofvade:
Knut Malm
Selma Lind.
Hur hade detta parti kommit till? Hon, bara
barnet, 16 år; han dubbelt så gammal! Han, som
alltid talat om, hur rik, skön och mogen hans
hustru skulle vara, och nu detta barn, hans kusins
dotter, ful, späd och fattig. Var karlen förryckt ?
Alltid hade tanterna hört omtalas, att det var den
5 år yngre brodern, som Selmas mamma utsett till
sin måg, och nu detta! Ja, förunderligt var det i
hvarje fall, ocK kaffepannan gick i kapp med
tungorna den dagen.
Ingen kunde dock undra mer än Selma sjelf,
öfver, hur allt hade tillgått. Knut hade, allt sedan
Selmas far dog, varit dagligen hos modern och henne,
men det betydde ju ingenting: han hjelpte utreda
afiärerna, och inte tänkte Selma något dervid. Så
kom hennes konfirmationsdag. Då hade lian varit
litet olik sig på eftermiddagen, när han satt lutad
mot henne i soffan, ocli så hade han kysst henne,
ej som vanligt på pannan, utan midt på mun. Hon
hann ej ens bli ond, innan han sade: »vill du bli
min hustru Selma?» och det naturligaste i verlden
var väl, att hon skulle svara »ja».
Och så hade mamma kommit in, strålande af fröjd
och lycka; åtta dagar derefter stod förlofningen i
tidningen.
Tänk, livad alla läskamraterna skulle undra! Och
hvad de skulle titta på en så ung fästmö, som fått
en så ståtlig man!
Ja, sådan var Selmas tankegång, då hon,
nedsjunken i länstolen, satt med tidningen i hand och med
välbehag blickade på den tjocka, släta ringen på
sin späda hand. Modern gick oeh dukade af
frukostbordet, allt emellanåt utdelande en slängkyss åt
sin »rara tös», som såg trött och tungsint ut.
»Du är väl kry, min älskling, för all del; gå eljes
ut och promenera med någon väninna. I
eftermiddag kommer din Knut, då måste du se kry och
glad ut.»
Selma tog på sig och gick ut. Så hade oftast
hennes dag förflutit. Modern, som med knapp nöd
kunde få sin lilla ränta att räcka, hade arbetat för
två, och Selma hade alltid blifvit skonad från allt,
aldrig en omtanke, aldrig en försakelse, knapt nog
ett allvarligt arbete hade kommit på hennes lott.
Och nu skulle hon, så okunnig om allt, gifta sig.
Nåja, det var då en framtidsfråga. Före 19 år fylda
kunde det ej komma i fråga att tänka på bröllop.
Alla moderns tankar hade sammanlöpt i Senna
enda punkt: att få Selmas framtid betryggad, och
så snart hon blef förvissad om, att Knuts yngre bror,
Axel, sedan ett par år var hemligt förlofvad,
började hon så* småningom bearbeta Knut. Hon
framhöll alltid Selmas goda egenskaper i en förförisk
dager, prisade hennes godhet, qvickhet och framför
allt hennes naiva och oskuldsfulla väsen, och Knut,
som både sett och flammat för qvinnor i mängd,
fann just ett nytt behag i denna rena barnasjäl,
insöp med vällust den vårluft, som omsväfvade henne.
Han trodde, att nu älskade han för första gången.
Och hon? Ja, hon öfvergick blott i andra
händer. Ifrån att ensamt af modern bortklemas, blef
hon det nu af tvänne, och hon älskade honom,
emedan han hjelpte henne att beundra sig sjelf. Deras
lynnen voro dock mycket olika. Han var nervös
och liflig, eldig och smeksam. Hon idel lugn,
nästan flegmatisk för sina 16 år. Iion höll innerligt
af Knut, modern och flere andre äfven, men med
att älska förstod hon intet annat än att älskas, och
hela hennes håg låg nu endast åt att få komma ut
i verlden, bli bemärkt och få roligt; hon liade ju
af andra flickor hört, att det vore så herrligt.
Så gingo verkligen två år. I-lon arbetade litet på
sin ut6tyrsel, hon tog lektioner, hon roade sig, och
tiden gick.
Knut tyckte, att förlofningstiden blef outhärdlig;
ban trånade efter att få ega henne ensam, utan att
behöfva ha mammas ögon öfver sig beständigt, och
han längtade verkligen cckså efter lugnet i det egna
hemmet.
Selma hade föga utvecklat sig under dessa två år.
Jo, hennes hår hade blifvit konstmessigt uppsatt i
stället för att i en fläta hänga utefter ryggen,
henneskinder hade blifvit något blekare, men eljes var hon
densamma. Barnet, som i familjen ansågs som en
leksak, hade blifvit än roligare; flegman hade gifvit
vika för ett nyfiket intresse oeh en glädje öfver att
vara ijäsad. jje(j bosättningen och dylika
tråkigheter behöfde hon ej det ringaste bekymra sig,
sådant afhandlade mamma och Knut, och sedau blef
det ju ett extra nöje att öfverraska henne med allt,
fint och färdigt.
Bröllopet hade blifvit framflyttadt ett år;
egentligen var det ju dumt att vänta, då man ändå var
förlofvad, oeh Selma var just fylda 18 år, då hon
vigdes. Lik en luftig sky sväfvade hon fram mot
altajet, uttalade med barnslig tillit sitt löfte om evig
trohet och log — endast log.
Det var ju så roligt!
Ett år hade gått. »Barnet» hade varit lyckligt
och snält. Första tiden upptogs af resor och
förströelser, så kommo de förfärliga hushållsbestyren,
som dock ej blefvo så farliga. . . Mamma kom
dagligen och hjelpte, och Anna var en så snäll
tjensteflicka, och Knut var alltid så belåten med allt.
Sedan hade det kommit en ledsam tid, då Selma
ständigt var sjuk och nedslagen, men äfven då hade
Knut och mamma sldrig tröttnat på att förströ
henne. Och nu hade hon fått en liten gosse att roa
sig med. Lik ett barn låg lion der och fröjdade
sig åt sin nya leksak, och hennes tankar gingo
endast ut på, hur hon skulle göra sin lilla pys nätt
och fin, köpa honom leksaker och roa honom.
Tiden gick. Lille Arnold växte upp, bfef kry
och munter, och inga moln syntes på hemmets
himmel.
När ett år hade gått, kom der ännu en leksak,
denna gång en liten guldhårig flicka, och nu var
Selma jublande glad.
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
