Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 17 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 i DU N 27
anrättning, så är hvarje slags förvexling högeligen
farlig, då det gäller mindre oskyldiga, måhända
giftiga ämnen. Hvem har icke ofta hört omtalas
— och detta förekommer snart sagdt för hvarje
år — att en tjänstflicka eller ett barn af misstag
råkar förtära lut eller fläckvatten och att arbetare
i stället för brännvin råkat få svafvelsyra, emedan
dessa giftiga vätskor förvarats på vanliga buteljer
utan särskild beteckning, som angifver, att de in-
nehålla dessa giftiga vätskor!
Dylika olyckor skulle högst sannolikt till största
delen förekommas, om hvarje kärl erhöhe en tyd-
lig påskrift, som angåfve innehållet. För giftiga
eller åtminstone skadliga ämnen, såsom lut, svaf-
velsyra, saltsyra, messingsvatten, o. s. v. bör så-
som regel gälla, att man förvarar dem på ett
särskildt ställe, afskildt frånfödoämnen och njut-
ningsmedel.
Detta bör ske för att så vidt som möjligt und-
vika en förvexling mellan oskadliga och farliga
ämnen, hvilken lätt under det dagliga arbetets
brådska kan råka till att inträffa."
Till ordningen i ett hushåll hör ytterligare,
att hvarje kärl, som tjänar tillförvaring affödo-
ämnen eller njutningsmedel och andra förbruk-
ningsämnen, förses med lock, och hvarje till för-
varing aj vätskor afsedd flaska eller butelj med
kork. Vid fasta kroppar undvika vi på detta sätt
alla föroreningar af dam och hindra därjämte in-
sekter från att intränga m. m. Vid vätskor är en
omsorgsfull igenkorkning af de flaskor, i hvilka
de förvaras, dessutom ett medel att bevara dem
starka och kraftiga och att [undvika hvarje förlust
genom afdunstning. Välja vi exempelvis ättika,
så visar sig, att |denna vid luftens obehindrade
tillträde blifver svagare och[ slutligen helt och hål-
let fördärfvas, i det att s. k. åttikålar i riklig
mängd utveckla sig i densamma.
På samma; sätt utsättes sprit för att afdunsta,
om en flaska, innehållande denna vätska, lemnas
att stå utan propp, hvarigenom en tydlig förlust
inträder; detsamma gäller om benzin o. s. v.
Man vet vidare, att vin i illa korkade buteljer
ganska lätt fördärfvas och surnar. Olja, utsatt för
luftens inverkan, visar en stor benägenhet att
härskna. På aetta sätt kunna exemplen efter be-
hag ökas vida mera, men alla ådagalägga, af hvil-
ken stor vikt det är att omsorgsfullt till-
sluta förvaringskärlen.
Ty värr finner man i många hushåll, att ofvan-
stående grundsatsers betydelse icke behörigen iakt-
tagas, eller att af försumlighet eller lätja kärlen
icke åter tillslutas, utan lemnas öppna, hvarige-
nom deras innehåll utsättes för alla möjliga in-
flytanden.
Af icke tninare vikt än att omsorgsfullt sluta
förvaringskärlen är äfven att sörja för, att kannor
eller flaskor med olja, fotogen, sirup och dylikt
ställas på eti underlag af lera eller metall.
Det torde sällan vara möjligt, att så sorgfälligt
hälla sega eller oljeartade vätskor ur ett kärl i
ett annat, att icke åtminstone några droppar rinna
ned på kärlet. Men dessa föranleda ofelbart, om
man icke ställer kärlen på ett passande underlag,
stora och fula, ringformiga fläckar, på eller i träet
af det skåp, i hvilket kärlen förvaras. Genom att
använda ett underlag undvikes icke blott, att plat-
sen, där vätskorna förvaras, nedsmutsas, utan där-
jämte återvinnes en icke obetydlig mängd af den
ifrågavarande vätskan, hvilken eljes skulle hafva
gått förlorad.
Af samma skäl bör man undvika att länge låta
fett eller smör, korf och skinka ligga inlindadt i
papper, utan man bör i stället se till, att dessa
och liknande feta artiklar så hastigt som
möjligt läggas på tallrikar eil er fat och
undanställas.
Det mål, som åsyftas med en sorgfälligare för-
varing af åtskilliga i hushållet använda artiklar,
nämligen att de länge skola hålla sig friska och
bevara sin godhet och sitt snygga utseende, ernås
likväl endast delvis därigenom att de förvaras i
passande kärl. Härtill kräfves nämligen ytterligare,
att dessa kärl begagnas på lämpligt sä tt.
Detta.;sker genom att till uttagande af pulfverfor-
miga och fasta ämnen alltid använda rena skedar.
Men framför allt bör man undvika att betjäna sig
affuktiga kärl eller att införafuktighet i kärlen.
Kärlen måste i stället efter rengöringen sorgfälligt
torkas och sedermera alltid hållas absolut
torra.
Så snart fuktighet kommer i ett vegetabiliskt
pulver, t. ex. rågmjöl, ser man först talrika små
klumpar uppstå, hvilka göra det förut likformiga
pulfret olikformigt. Men snart tillkommer ytter-
ligare något annat. Rundt omkring dessa klum-
par, hvilka på visst sätt utgöra härden för de små
vätskedelar, som inkommit, börjar mjölpulfvret
blifva slemmigt och antaga en ful färg. Båda de-
larne äro en följd af att små svampar utvecklas,
hvilka med tiden genomtränga hela pulfret och
så mycket säkrare förmå förstöra det, som ju i
det på alla sidor tillslutna kärlet ett uttorkande
icke kan ske.
Låtom oss för den skull väl taga oss till vara
för att genom oförsiktighet åstadkomma väta i de
till förvaring af torra växtämnen bestämda kärlen,
ty dessa växtämnen skola genom fuktighetens in-
flytande blifva mögliga och fördärfvas. Därjämte
är det just icke någon vacker anblick, om i ett
snöhvitt pulfver, t. ex. socker, finnas gula, bruna
eller svarta klumpar, hvilka lätt uppstå, om man
däri nedsticker våta skedar, som förut användts
i kaffe, soppor eller dylikt.
Nytillträdande abonnenter
kunna mot insändande af 40 öre i frimärken er-
hålla Iduns julnummer med porträtt af tid-
ningens redaktör och nitton af de mest framstå-
ende kvinliga och manliga medarbetarne. Numret
innehåller dessutom 20 sidor intressant och om-
växlande text samt torde i detta afseende vara
den rikhaltigaste jultidning, som någonsin utkommit.
Må exemplen varna!
»JLJcJ ar du redan slukat i dig din soppa, Fritz,
T. JL och mor har ännu ej hunnit ösa för,»
sade fadern. »Du äter allt för varmt,
allt för fort; det kommer du själf att få lida för.»
Men den lille Fritz kunde ej låta vara att äta, så
snart tallriken stod framför honom. Det dröjde
inte länge, förrän han en dag slukade en sked-
full kokande risgrynsvälling och måste lägga sig
till sängs med förfärliga smärtor i halsen. Värre
var det, då han engång tillsammans med en sked
soppa slukade ett spetsigt ben, som läkaren en-
dast med svårighet fick reda på med tillhjälp af
lina instrument.
Det tyckte pojken emellertid ej just gjorde godt,
och föräldrarne trodde redan, att han helt och
hållet lagt bort den dåliga’vanan.
Så kommo studentåren, och Fritz, studenten,
som ej väl tålde, att man gjorde honom förebrå-
elser, upptog tämligen onådigt hvarje förmaning
från föräldrarnes sida. Flitig var han, och till
att äta hegagnade han den minsta möjliga tid.
Med tiden blef Fritz professor och en ansedd man,
och då han nu hade sitt eget hushåll, var det
ingen, som kunde ställa något hinder för den då-
liga vanan. Den lärde mannen klagade visserli-
gen öfver sin krångliga mage, men han menade,
att det berodde på hans stillasittande lefnadssätt,
ty han tänkte alls inte längre på sin ovana. Lån-
ga promenader, till och med badsejourer hjälpte
ej mot det tilltagande onda, som till sist lade ho-
nom på sjukbädden.
»Säg mig, hur är det fatt med min man?» frå-
gade hustrun läkaren.
»Det gör mig ondt att nödgas säga er, att han
lider af en obotlig magåkomma; slemhinnorna
äro illa angripna; jag fruktar till och med för
kräftan.»
»Men hur kan det vara möjligt? Min man får
alltid goda, sunda rätter och han går aldrig ut
på lokaler, där han kan ödelägga magen med
starka drycker.»
»Han har kanske brukat äta sin mat fort och
varm ?»
»Det brukade han visserligen göra,» medgaf
hustrun.
»Ja, där ha vi saken,» svarade den erfarne lä-
karen.
Den sjukes krafter nedsattes mer och mer, till
dess döden befriade honom från hans lidanden.
Liköppningen utvisade, att han dött af kräfta i
magen, och läkaren sade: »De heta och otillräck-
ligt genomtuggade rätterna ha varit för mycket
för hans mage.»
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Teater och musik.
K. operan bjuder onsdagen den lö dennes på sin
första verkliga nyhet for innevarande spelår. Leo
Delibes’ 3-akts-opera »Lakmé» gifves nämligen då
för första gången härstädes. Intresset för den nya
operan torde varda så mycket större, som titelpartiet
uppbäres af en ung debutant, fröken Petrini, vid
hvilken stora förhoppningar knyta sig. General-
repetitionen i lördags, vid hvilken vi tyvärr voro
hindrade infinna oss, lär också hafva bådat godt för
så väl operans som debutantens framgång. På upp-
sättning och dekorationer lär intet hafva sparats.
Som Idun lägges i press redan på onsdagsförmid-
dagen, kunna vi emellertid denna gång ej vidare
yttra oss om nyheten i fråga.
På k. operan har tvänne aftnar under förra och
innevarande vecka uppträdt en ung violinist från
vårt södra grannland, fröken Schytte, hvilken visat
sig vara en ovanligt lofvande konstnär. Hon är ju
ännu helt ung, men skall helt säkert efter ytterligare
några års samvetsgranna studier under god ledning
blifva en konstnär af rang. Hennes uppträdande
påminte om den sedan några år tillbaka här väl-
bekanta Teresina Tua, men hon lade i dagen dju-
pare ton och mera verve i spelet än denna. Hennes
utförande af Mendelssohns violinkonsert och Svend-
sens sångbara romans förtjänar goda loford. Hon
har här ock skördat både blommor och bifall.
K. dramatiska teatern gifver fortfarande för fulla
och goda hus Feuillets komedi »Chamillac», och sär-
skildt är hr Fredriksson som titelrollens innehafvare
föremål för liflig och välförtjänt hyllning. Utförandet,
om hvilket vi förut yttrat oss, är i sin helhet ock
värdt det erkännande, som från alla håll kommer
det till del. Stycket torde ej så snart försvinna
från dramatiska teaterns spellista.
Den i söndags ai regissören hrM. Moos anordnade
matinén var talrikt besökt, och det lifiiga bifallet
och de muntra skrattsalfvorna i salongen vittnade
nogsamt om den belåtenhet, som där var rådande.
Fru Hartmans Gurli i »En räddande ängel» är för
känd och välkänd att ej genast slå an eller att här
vidare behöfva omnämnas. Största intresset fäste sig
vid utförandet af Holbergs »Den förvandlade brud-
gummen», och gaf detta utförande, i hvilket fru Litt-
marck samt fröknarna Klefberg och Ahlander inne-
hade de främsta rollerna, tydligen vid handen, att
det ingalunda saknas krafter vid denna scen för att
där låta de allbekanta Holbergstyperna på ett värdigt
sätt framträda, Yi hoppas därför ock, att detta stycke
snart måtte på denna scen efterföljas af flere af den
odödlige författaren.
Vasateatern repeterar flitigt »Mikadon» eller »En
dag i Titipu» och torde redan under loppet af nästa
vecka blifva färdig med den samma.
Filharmoniska sällskapet gifver sin nästa konsert
redan i början af mars, och kommer därvid Seb.
Bachs storartade Mathäus-passion att utföras, då för
för första gången i Sverige.
Den 14 januari.
Kvinnan vittnar för eller mot mannen. Om
han är vild och rå, är hon ful och sorgsen ;
om han är grof och sinlig, är hon listig och
lastfull; om han är utan hjärta och ideal, är
hon lättfärdig, förderfvad och dåraktig. Kvin-
nan är den lefvande uppenbarelsen af man-
nens samvete. E. de Pompery.
#
En ouppgjord räkning.
Af Snne FoLkeson.
(Forts.)
S
on höll upp att läsa och såg på sina hän-
der — de voro sällsynt vackra, och
hon log ett bortskämdt barns leende, då hon
sakta strök dem mot brefvet.
I ett annat bref skref han; -—- — — »Se-
dan du nu sett oss, förebrår du mig, att jag
är så tafatt, så blyg gent emot henne? Men
mor, jag vågar inte röra vid henne, hon, så
fin och klen, jag kunde ju bryta sönder henne
med mina grofva arbetshänder. Ser du, hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
