Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 7 februari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I D U N
Onda tungor.
8
e grundlägga här, de grundlägga där,
vârt ârhuudrades visa och företagsam-
ma män och kvinnor, föreningar för ett, före-
ningar för ett annat. De kämpa energiskt
mot små och stora- laster; nykterhets- och
sedlighetsföreningar stiftas, men en sak be-
kämpa endast fä, och dock är den en redlig
kamp värd; mot ett gift, som genomtränger
samhället, gifves intet motgift; — mot ett
svärd, som skarpt och bitande kan ända frän
grunden förstöra en människas existens, gif-
ves ingen sköld; — mot en fordärflig makt
ingen hejdande motmakt. Detta gift, detta
svärd, denna makt, det är — det onda. löm-
ska, dömande ord vi fälla öfver våra med
människor: vi, som dock pä intet vis äro
satta till domare öfver den stapplande, fe-
lande mänskligheten.
Kunna vi dä i vårkortsynthet ana, huru detser
ut i den häcklades hjärta? Känna vi hans
lidanden och sorger, känna vi de förhållan-
den, som i detta fall tvungo honom att handla
så och icke annorlunda?
Ja, tillskrifva vi honom icke ofta motiv,
som ha sin upprinnelse i våra egna, själf-
rättfärdiga, hårda, i detta ögonblick kanske
lågsinnade hjärtan?
Lavaters ord: »Tala icke något oudt om
eii människa, om du icke med säkerhet vet
det, och om du säkert vet det, fråga dig
då: »Hvarför berättar jag det?» — borde
vi ställa oss till förebild.
Och särskildt kvinnan, hvilkeus hjärta så
väl förstår filosofera, har en hufvudstämma
vid denna så obetydlig ansedda och dock i
grunden så allvarsamma sak. I första hand
kan hon som moder leda. sina barns hjärtan,
att de bli milda och barmhärtiga i sitt kän-
nande och tänkande, kan hon till rik blom-
ning ansa det frö af idealism, som ligger mer
eller mindre fördoldt i hvarje människobröst.
Och detta hufvudsakligen vid döttrarnas upp-
fostran. Stephen säger så sannt och skönt:
»Tag bort idealismen, så gör ni världen tom
för oss, och allt störtar samman: i lufttomt
rum falla alla kroppar med samma hastig-
het. »
»Gif oss mödrar», utropar en rysk skrift-
ställare, ty han vet, huru stort just en bil-
dad, finkänslig, mildt dömande moders infly-
tande kan vara på äfven ganska råa natu-
rer. Därför tillropar jag nu ock eder, sven-
ska mödrar — besinnen ordet: »Vi förlama
våra goda gärningar med våra onda ord!»
Det baktalande skvallrets gift vågar sig
djärft på det höga och rena, det halft sjunkna,
det djupt fallna. Detta sista kommer ofta
lättast ifrån, då baktalaren just befinner sig
som bäst i dåligt sällskap.
Med den nu moderna uppfostringsmetoden
förfaller redan barnet lätt till det här klan-
drade felet. Till och med rättsinniga föräl-
drar föreställa sig ofta, att ett barn, som
har sinne för sin omgifnings löjligheter och
svagheter, äfven i andra lifvets frågor skall
korama att visa skarpsinne. Men detta är
så långt ifrån att vara riktigt, att tvärtom
verkligt framstående människor för det me-
sta fälla en mild, insiktsrik dom. »Att allt
_förstå är att allt förlåta», sade den visa fru
von Staël.
Huru ofta frånkänna vi dock ej någon af
våra bekanta begåfning och duglighet, huru
lätt förlöjliga vi dem ej. Ett ögonblick gäl-
ler berättaren för kvick, och den andre får
kanske ett långt lif bära följderna af hans
tungas ondska. Hur ofta föres ej samtalet
vid glaset om grannens ära, grannfruns rykte.
Ju vigare tunga, dess skarpare kritik; —•
nästa morgon är allt glömdt — ens eget ovär-
diga tillstånd, det uppsluppna, vilda sviran-
det, endast icke det, som de andra sade om
den och den ; — det stannar kvar i det vär-
kande hufvudet, det var dock roligt —
och nöjet heter den afgud, som så många
unga män och kvinnor blindt dyrka.
I en af våra uuiversitetsstäder hade några
öfvermodiga studenter kallat en präktig, för-
träfflig ung flicka, som hade en ograciös, slä-
pande gång, för »ankan». Några små snär-
tor till balskönheter kolporterade genast ut
det, och snart kallades allmänt den unga
flickan vid detta öknamn.
Hon var af ett djupt, allvarligt sinnelag,
duglig i sitt hem, rik på kunskaper och ta-
langer — ack, så mycket rikare än dessa
utpyntade små baldockor med vackra ansik-
ten och ansenlig hemgift — och den make,
som en gång fick föra henne till sitt hem,
var afundsvärd. Det lätta haltandet hade
hon ådragit sig, emedan hon som tioårigt
barn räddat sin lilla syster ur ett brinnande
hus och därvid sårat sin nakna fot. Och
denna hjältemodiga flicka tilläto sig illasin-
nade uuge män och tanklösa baldockor till-
dela detta skymfliga djurnamn! Ingen oppo-
nerade sig, och det bief därvid, till dess hon
gifte sig och for därifrån och blef glömd,
som allt annat.
Hvad unga flickor angå, vända sig deras
skarpa domslut oftast mot dem själfva. I
ett hem, rikt på döttrar — flickorna se rik-
tigt bra ut och äro förståndiga och plikt-
trogna — fanns ej en ende friare, och när
man gjorde sig underrättad, hur det var möj-
ligt, att af åtta helt sympatiska unga damer
ingen enda blef gift, lydde svaret: »Hvem
vill väl ta en sådan kritiker i sitt hus.»
Och låt oss vända våra blickar till de
äldre flickorna och fruarna. Hvem kan väl
bestå inför det stränga forum, hvem gå ren
inför den domstol, där kaffet, tårtorna och
konfekten endast bilda korta intervaller mel-
lan stränga domslut och hårda beskyllningar?
Hur många störtas ej öfver ända i denna
lek med ord! Huru föga skonas ej ungdom,
godhet, talang! Visserligen — det gifves
undantag, förträffliga, välsinnade, äldre flic-
kor, goda, dugliga, milda fruar — men det
gifves ock andra, hvilkas tungor äro skarpare
än den nyslipade dolken.
Bland äldre män — ja, gubbar och gum-
mor ej undantagna — fällas ofta obarmhär-
tigt hårda omdömen, och man litar blindt på
sin egen erfarenhet och sina gråa hår. Med
en fot i grafven — och tungan full af bak-
talarens gift.
Och nu till sist vill jag säga mina läsa-
rinnor — och läsare: den, som ej känner
sig träffad, behöfver ju ej förarga sig!
Och ytterligare vill jag än en gång fram-
kasta frågan : kan då intet utfinnas att oskad-
liggöra detta smygande gift, som bragte mån-
gen, hvilken ej egde kraft, mod och tro nog
att hålla belackarelavinen stånd, att kasta
sig döden i armarne? Kunna ej goda, all-
varsamma män, stora, framstående talare,
sanna, för allt ädelt besjälade kvinnor, glö-
dande, lefnadsfriska ynglingar, blygsamma,
renhjärtade flickor träda upp i ledet för
denna goda sak; kunna de ej enas om att
låta kristlig människokärlek komma till mak-
ten? Ja, ville endast en hvar tre gånger
lägga sig själf under kritikens loupe och en
gång allenast sina medmänniskor, stode det
59
anuorledes till. Ty den, som känner sig själf
med små och stora fel, skall alltid finna den
rätta ursäkteu för de andra!
£ G. Feld.
En sed, som är en osed.
^K\å Iduns spalter hittills så välvilligt upp-
låtits för hvarjehauda spörsmål och
uppsatser, vågar jag bedja att däri få
framställa en vädjan till de unga supébe-
sökande damerna.
Skulle det vara eder en allt för stor för-
lust att afstå från de kyparetjänster, hvar-
med nu ungherrarne belastas, och i stället ser-
vera eder själfva, hvarigenom många obehag
kunde undvikas? Föga behagligt tyckes det
mig vara att mottaga dessa uppmärksam-
heter, åtföljda af så många ovänliga tankar
och sådan ovillighet; ty det kan icke gärna
vara eder obekant, huru i de flesta fall ung-
herrarne i tysthet beskärma sig öfver detta
bruk, det besvär och den otrefnad de däraf
hafva. Men om ni taga den saken lugnt,
borde ni ändå åtminstone skänka en tanke
åt edra medsystrar, som en gång varit unga,
och som nu båda könens ungdom ej längre
anser värda mycken uppmärksamhet, så vida
icke något särskildt mål eller önskan därmed
kan vinnas. Ja, på supéer ser det nästan
ut, som om dessa äldre damer ej ens vore värda
få smaka något af alla dessa läckerheter,
som betunga bordet, så tätt omringa de unga
herrarne detsamma för att servera de unga
damerna och i skydd däraf — sig själfva.
Det är ju den enda fördel de kunna fram-
tvinga ur detta »fåniga» serveringssystem.
Äfven kan det icke vara er obekant, huru
husmödrarna klaga öfver, att sedan detta
bruk blef gängse, de för sina supéer må-
ste beräkna dubbelt så mycket af all mat
mot förr. Icke därför att er matlust blir så
mycket större, kanske tvärtom, men därför
att herrarne, i ifvern att servera sin dam och
i hopp att så länge som möjligt blifva henne
kvitt, upplägga stora portioner af likt och
olikt, som kanske så föga faller den unga
tärnan i smaken, att endast ett par bitar
däraf försvinna inom hennes »rosenläppar»,
under det att det öfriga sprättas omkring
med gaffeln och sålunda sammanrördt kom-
mer åter ut i köket i oanvändbart skick.
»Oanvändbart», utropen I, »det kan ju gif-
vas åt de fattiga och sålunda komma till
välsignelse!»
Ack, veten I icke, hur föga lämplig de
fina supéernas mat är att stilla den fattiges
hunger !
M.
N:r 1
af Iduns Mode- och Mönstertidning
är nu tyvärr alldeles utgånget och kan ej vi-
dare anskaffas. Af den 10,000 exemplar starka
upplagan finnes ej ett enda exemplar kvar.
Med bästa vilja kunna vi sålunda ej tillhan-
dahålla detta nummer ål dem, som prenume-
rerat så sent som i slutet af januari. Mode-
tidningens
febraarinummer
åtföljer veckans nummer af Idun.
Redaktionen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
