Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 6 juni 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 I DU N 1890
Den kraft, som stormar vildt med hot
att själfviskt allt föröda,
hur ringa är han ej emot
den ädelt burna möda,
som, trygg i känslan af sin plikt,
har nätt sitt mål och vägt dess vikt!
Jj. yOPELIUS,
om somrarne pä egendomen Grycksbo (det
kända pappersbruket i Dalarne) voro de munk-
tellska salongerna den beständiga samlingspunk-
ten för en utvald krets af musici, skriftställare
och artister.
Redan tidigt röjdes hos Emma Munktell,
hvaråt begäfningen var riktad. Det lifliga och
fantasirika barnets första försök med penna
och pensel buro i sin naiva ofulländning dock
påtagligen de löften inom sig, som sedan den
utbildade konstnärinnan sä lyckligt infriat.
Gynnsamma yttre omständigheter medver-
kade att göra Emma Munktells studier till ett
i ordets bästa betydelse fritt studium. Hon
kunde själf välja sig de bästa lärare, kunde
resa och skaffa sin talang den mångsidigaste
utbildning. Hon har heller aldrig besökt
Konstakademien ; dess skoltvång afskräckte hen-
nes själfständiga natur.
Professor Malmström var hennes förste sven-
ske lärare. Pä främmande jord har hon seder-
mera studerat den tyska skolan i Düsseldorf,
den franska i Paris, den italienska i Rom.
Den lefnadsglada, färgfriska parsierkonsten blef
den, som mäktigast inverkade på hennes egen
pensel.
Den här hemma mest kända af Emma Spar-
res taflor — hon ingick år 1870 äktenskap
med baron Axel Sparre, äfven han konstnär och god
porträttmålare — ja, utan öfverdrift måhända
ett af de populäraste konstverk, någonsin en
svensk kvinna skapat, är genren »I ro». Vi
äro öfvertygade, att vi endast behöfva erinra
om detta namn ; i otaliga reproduktioner är den
poesimättade bilden af den bleka, sköna
unga kvinnan på sin sista hvilobädd spridd i
svenska hem.
Öfver Emma Sparres många taflor och por-
trätt (ty hon är ock en högt begåfvad porträtt-
målarinna) ämna vi här ingalunda lemna en
katalogiserande förteckning, hvilken, om än
aldrig så fullständig, dock skulle säga så litet.
Om värdet af hennes konstnärsskap talar hos
våra läsarinnor bäst den personliga bekantska-
pen med något af dess alster, och om vi
ytterligare nämna trenne af hennes taflor —
den färg- och fantasirika » Trollbruden», för
några år sedan utställd i Blanchs konstsalong
här i Stockholm, » Vappos död» och » Vesta-
len», den sistnämnda inköpt af statsrådet Astrup
på utställningen i Kiöbenhavn —• hafva vi
därmed helt visst tillräckligt karaktäriserat
hennes konst.
Tvänne stora skeden kunna sägas beteckna
Emma Sparres utveckling: en ungdomlig Slurm-
und-Drangperiod, när fantasien ibland allt för
mäktigt fick inkräkta på den lugna konstnärs-
besinningen, och sedermera det mognade artist-
skapet, utmärkt af större måttfullhet och jämn-
vikl. Under den förra perioden stördes ofta
verkan af hennes taflor genom en öfverdrifvet
invecklad kompositio”, under det dock alltid
färgen fördelaktigt utmärkt sig genom en ovan-
lig friskhet och kraft ; under den senare har
en större konstnärlig enkelhet blifvid rådande i
hennes konception, samtidigt med att måhända
färgens ungdomliga bjärthet något dämpats,
utan att J ;ck öfvergå till att bli matt.
Under de två senaste åren har friherrinnan
Sparre varit bosatt i Paris, men har just i
dessa dagar åter anländt till fäderneslandet,
efter att ha fullbordat en ny, större tafla,
hvilken nu som bäst högt lofordas af den parisi-
ska pressen.
»Découragée», så har konstnärinnan på fran-
ska benämnt sitt nya verk. »Jag skulle själf
vilja öfversätta det med: Mörka stunder,» sä-
ger hon. En ung kvinlig artist har, uppgif-
ven, i förtviflad modlöshet, sjunkit ned fram-
för staffliet med sin palett i hand. I bak-
grunden synes Venus Milo resa sig, en personi-
fikation af idealet i lugn oupphinnelighet. Det
vackra konstverket har rönt framgången att
finna en god expositionsplats på den Nya Sa-
longen i Seinestaden, dit endast 300 konstverk
antagits bland 1,400 erbjudna.
Emma Sparres rika begåfning är ej så
exklusiv, att den verkat och verkar i endast
en riktning. Som författarinna har hon, ej
utan framgång, ock uppträdt; som en för all
andlig odling varmt intresserad kvinna är hon
känd inom sina kretsar. En 18-årig dotter,
fröken Märta Sparre, har andligen tagit arf
efter modern och utbildas för närvarande till
djurmålårinna i Paris. Hennes talang lär vara
af eminent art och har väckt ett ovanligt upp-
seende och de ymnigaste förhoppningar bland
mästare i den stora konstnärsstaden.
J. N—g.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Napoli.
wliltran.de i solljus ligga
é Golfens härligt friska vågor,
Famna i elt gyllne bälte
Capris dunkelt blåa kust.
Upp mot molnfri himmel stiger
Röken från Vesuvii lågor,
Där Vulkanus glödgad,t smide
Hamrar med otröttlig lust.
Lazzaroners brynta lemmar
Lättjefullt i sol’n sig sträcka,
Och som vingesnabba fåglar
Fiskarseglen styra ut.
Ifrån »chiaian» rop och sånger
Upp ur dåsig ro oss väcka;
Tiggarskaran mumlar böner
Utan början, utan slut.
Se » Castel del Ovos» murar
Sig i svala böljor bacla,
Mot Giovannas slott sig bryta
Bränningar i vreclgadt svall;
Lekande på afstånd tumla
Sig dclfiner, ystert glada,
Och på hafvets botten locka
Skatter utaf röd korall.
Napoli, du mångbesjungna,
Tjusande och underbara,
Dig kan tanken aldrig glömma,
Ouppnådda skönhetssyn!
Fåfängt må väl hjärtat söka
Ljufva minnen att bevara,
Emot dig min längtan sträcker
Sig som lågan upp mot skyn!
Skulle, om jag vände åter,
Samma fagra bild mig tjusa,
Som dig — i min kärlek — gjorde
Till ett drömmens underland?
Kanske för ett kallnadt hjärta
Färgerna bli mindre ljusa,
Nu, när Eros trolldomsspegel
Glidit krossad ur min hand.
Nina —g.
Indirekte.
Af A ve.
V.
»Nils Ingridsson».
S
an var den förnämste bonden i orten i
anseende till sin rikedom, och han ut-
öfvade ett stort inflytande på kommunens an-
gelägenheter. Men ändå hade mannen fått
ett tillnamn, hvilket vittnade om, att man an-
såg honom handla under inflytande af en
vilja, starkare än hans egen. Han hette Nils
Henriksson, hans hustrus dopnamn var In-
grid.
Man antog allmänt, att hon var den mest
begåfvade af de två makarne, att hon myc-
väl kunnat sköta hela egendomen ensam, och
att han i det hela rättade sig efter hennes
åsikter, äfven i fråga om jordbruk och ladu-
gård ; men då aldrig någon hade hört henne
ta husbondeton eller sett henne vara på nå-
got sätt framträdande till skada för mannens
anseende, så förlät man Ingrids öfverlägsen-
het, då det rörde det äkta parets egna an-
gelägenheter. Hvad man icke förlät henne,
det var hennes förmenta indirekta inflytande
på de allmänna ärendena där i orten.
Nils Henriksson var en ståtlig, vacker man
med ett par klara, glada ögon och ett god-
lynt, vekt drag kring mun och haka. För
en ytlig betraktare såg han ut som en herr-
skaregestalt, ett intryck, som ej så litet för-
stärktes genom hans fåordighet och djupa,
manliga stämma. Han var tjugutre, hon
tjugutvå år, när de gifte sig. Hustrun hade
i ett par år sett upp till maken såsom till
den styrande parten, men så gick det upp
för henne, att hon sökte stöd hos ett böjligt rö ;
att han, husbonden, var en tjänarenatur utan
själfständiga tankar och med en svag vilja.
Upptäckten häraf höll på att förbittra Ing-
rids sinne, såsom det skett med så många
starka kvinnonaturer, livilka gjort samma
slags upptäckter. Men Ingrid räddades ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
