Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 13 juni 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 IDUN 1890
0: 50; H. T., Borås 10: — ; Sofie 1: — ;_Tuli, Fa-
lun 5: —; Professorskan E. Nordling 5: —; M.
G. 2: —A. Fagerström 3: — ; E. B., Dannemora
1: — ; fr. Leufsta bruk 2: —; A. N. Hemse 1: —;
Carl, Eva och Ove 3: — ; Systrar L. U. 2: — ;
H. M., Karlstad 5: 25; Brita och Verner 3: —;
Goodtemplarlogen Lycke g. Joh. Andrén 4: — ;
S. L. M. 10: —; —a 0: 50; Okänd 0: 60; H. S.
och G. E. L., Vasa 5: — ; InsamJ. g. Emmy P.
4: 55; Wan 1: —; Gnosjö 0: 50; Maria 1: —;
Kerstin Br., Sundsvall 10: — ; Karolina och Klas
H:m, Sundsvall 2: — ; Mimmi L., Norge 2: — ;
Fam. K., Malmö 4: — ; Elin, Gustaf och Helmer,
Torp 4: — ; E. S. Kl—n 5: — ; Hulevik pr Ulfö
5: —: A. & L. 5: —; Anonym 2:—; An. Z. 1: — ;
Ad. Nilsson, Elinelund 2: —; Carna André 1: —;
D. E. 5: —; »O. U.» 10: 65; Maria och Signe
5: —; 4 bröder Nyköping 3: 75; Svea, Valborg,
Ragnar, Sigurd 4: —; Sally Österman 1: —; Mis-
san och Bissan 0: 60; A. P. Trehörningssjö 1:40;
H. Svensson, Wislanda 1: — ; Gerda, Sölvesborg
1 : — ; Maria Ahl 2: 50; Elma 1: 20; Anonym
5: — ; Elin och Ida 2: — ; Ljusdals poststpl 1: —;
Pren., Gefle 2: —; A. & J., Söderhamn 2: —;
Anonym 1: 50; De små fattigas vän 1: —; A. A.
1: —; Nils, Falun 2: — ; Anna & Lallia, Göte-
borg 2: — ; Pren. i Bohuslän 2: — ; Ridö Gysphe
3: 35; Eva, Vadsbro 5: — ; Gbrgs poststpl 1:—;
N. F., Hedemora 10: —; Liten Folke 5: Agn-
lous, Visby 5: —; Signe Mattiasson 5: —; Jenny
Mörtyns 10: —; S. W., Paris 10: —; Eho 1: 30;
En familj i Uppkr., Lund 2: — ; Anonym 5: — ;
L. Jönsson, Höör 3: — ; Eva W., Motala 2: — ;
3:ne syskon 3: —; M—a 2: —; Ida I. 1: 50.
Summa kr. 1065: 95.
Indirekte.
Af A ve.
Y.
»Nils Ingridsson».
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
S’llKronofogdens fråga kom hastigt och oförbe-
JÜH! redt öfver Nils Henriksson, som iögon-
blicket glömt, att han hade en annan kan-
didat. För honom var det tämligen likgil-
tigt, hvem som blef församlingens herde; hans
svaga troslif bars upp af hustruns varma,
personliga gudsförhållande. »Jag har här min
egen tanke,» lät det djuptonigt och djupsin-
nigt frän värdens läppar.
»Och den är väl vännen Nils förbjuden
att säga?»
Kronofogdens gäckande fråga framkallade
ett ofrivilligt sorl, om hvars natur Ingrid ej
kunde misstaga sig. Hon blef något blek,
där hon stod med en bakelseskål i handen,
något framåtböjd mot en gäst, som var nä-
stan en främling i detta lag, men hon fat-
tade sig hastigt och gick längre fram i
rummet.
»Yi kvinnor undra, om våra män ha tänkt
på, att också vi höra till den kristna försam-
lingen och således äfven måste vara intresse-
rade af denna fråga?» sade hon med ett mildt
leende, stäldt till kronofogden.
Denne blef så häpen öfver hennes plöts-
liga och fullkomligt öppna framträdande, att
han ej genast fann ord till svar. Ingrid
vände sig nu mot hustrurnas hviskande flock.
»Hvem skulle ni rösta på, om vi hade
något att säga i saken? För min del skulle
jag önska, att vi finge kyrkoherden Lind hit,
det säger jag öppet.»
Kvinnorna instämde, först ett par tvekande
stämmor, sedan i kör.
Kronofogden skrattade något tvunget och
slog bort frågan med skämt. Men senare på
aftonen tog han plats bland en liten grupp
kvinnor, hvari värdinnan äfven befann sig;
ett par af bönderna sällade sig äfven till den
lilla flocken.
»Säg mig nu, mor Ingrid,» började krono-
fogden i dämpad ton för att ej höras af de
öfriga i rummet, »hvad ha ni kvinnor egent-
ligen emot Gran? Han är en vänlig, hygg-
lig och umgängessam man, förträfflig expedi-
tionskarl och ingen hufvudhängande glädje-
förstörare. »
»Jag har ingen tilltro till honom; han
förefaller mig, som om han ställde sig för er
män annorlunda, än han är och skulle blifva,
ifall han finge pastoratet.»
»Menen I andra kvinnor detsamma?» frå-
gade kronofogden småleende.
»Han tror ej ett ord af det han predikar, »
sade en äldre kvinna med eftertryck och till-
lade: »Pastorn är så rädd, för att vi skola
hålla honom för en troende kristen, att han
jämt säger: ’skrifver evangelisten’ eller: ’enligt
Pauli ord’; det höres alltid, som om han stod
och skrek ut en lexa bara för att få höra
kyrkhvalfvens eko.»
»Gran är en renlärig predikant, mor Hanna;
han citerar auktoriteter. — Jag menar, han
håller sig troget till skriftens bokstaf —»
»Och tror eller känner ej skriftens anda,
herr kronofogde,» afbröt mor Hanna.
»Hans i(ro rör oss ej,» inblandade sig en
yngre bonde, »Gran är en tillgänglig man.»
»Rätta dig efter min lära, icke efter mitt
lif! lyder ju en regel, mor Hanna,» inföll
en annan bonde.
Gumman hade ett svar på redo hand, men
förekoms af Ingrid. »Vi skulle helst afhålla
oss från att ingå i personligheter, men jag
känner det som en plikt att höja min röst
varnande mot detta tilltänkta val, » sade hon
stilla.
»Men skälen, skälen, mor Ingrid?»
»Jag har inga andra skäl än de, som här
redan blifvit framförda. Vi kvinnor ha en
känsla af, att, att, ja, att här borde väljas
en annan.»
»Jo, det var ett äkta, ett grundligt kvin-
poskäl!» Kronofogden skrattade högt, och
de bönder, som sällat sig till gruppen, in-
stämde i löjet. »Det är väl, att vi ej ha
kvinnor vid kommunalstämmor och dylikt,
ty de skulle just fira en härlig diskussion!
’Hafva en känsla af’ att det eller det bör
göras eller underlåtas! ■— Nils Henriksson!»
— kronofogden vred sig om på stolen —
»har du, i egenskap af kommunalordförande,
någon gång ’en känsla af’, hvem som har
rätt eller orätt i ett ordskifte, då skälen väga
lika ? Din hustru litar på sin känsla äfven
vid praktiska frågors lösning.»
»Det kan nog vara rätt,» svarade Nils
oskyldigt. De andra bönderna undertryckte
med möda sin skrattlust, och kronofogden
sade blott ett torrt:
»Naturligtvis, Nils Henriksson.-»
Ingrid blef röd, och hennes eljes lugna
blick slog upp i vredesflamma. »Om vi kvin-
nor ibland ha inre skäl för våra handlingar,
så kanske däremot männen mången gång
hafva dolda orsaker till sina »
Slaget, riktadt på måfå, träffade, Ingrid
ovetande, kronofogden midt i hjärtat. »Med
fruntimmer lönar det sig aldrig att résonnera;
artigheten bjuder oss dessutom att alltid ge
dem rätt,» sade han med ett tvunget små-
leende och lemnade gruppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
